Studier i modern språkvetenskap

B 1,179,657

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized

2oC

/T7?¥

STUDIER

i

MODERN SPRÅKVETENSKAP

UTGIVNA AV

NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET

I

STOCKHOLM

\

VII

UPPSALA 1920

ALMQVIST & WIICSELLS BOKTRYCK ERI-A.-B.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

* RTES SCIENTIA VERIT AS

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

STUDIER

i

MODERN SPRÅKVETENSKAP

*/.

UTGIVNA AV

• • *

• m
V

*

t.

NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET

% •

t '•. •: v

STOCKHOLM

' * *#

VII

UPPSALA 1920

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

/kw

P

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Cj - ao Si 0

Innehåll

#

Sid.

Föredrag v. t. 1917—v. t. 1920. V

Per Adolf Geijer. E. Staaff .VII

Om den opersonliga satsens natur. Hilding Kjellman . 1

Grammntical changes in present-day English. R. E. Zachrisson ... 19

När författades Wilhelm af Canterburys miracula sancti thome cantuari-

ensis? E. Walberg . 65

L’origine de L’espagnol no mds. Au sens de »seulement». J. Meländer 77

En svensk riddardikt och dess original A. Nordfelt . 85

Quomodo i de romanska språken. Johan Vising .127

Les rédactions en prose de 1 ’ordre de chevalerie. Hilding Kjellman . 137

Ossian. A. Malmstedt .179

Apergu bibliographique des ouvrages de philologie romane et germanique
publiés par des Suédois de 1917 å 1919. Sven Karsberg, G. West-
gren et E. Rooth .213

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Föredrag, som hållits vid Sällskapets sam¬
manträden v. t. 1917—v. t. 1920.

Den 21 april 1917:

Lektor O. Rohnström: Det hemliga dramat i Shakespeares

sonettér.

Den 17 november 1917:

Rektor H. Söderbergh: Några frågor i fransk fonetik.

Den 9 februari 1918:

Professor Friedrich Hirth: Neue Forschungen liber Heinrich

Heine.

Den 27 april 1918:

Lektor A. Korlén: Tyskt och svenskt imperfekt i perfekts

funktion.

Den 15 november 1918:

Lektor R. E. Zackrisson: Arkaismer i modern engelska,

Den 29 mars 1919:

Docenten H. Kjellman: Något om den opersonliga satsens

natur och dess konstruktion i de romanska
språken.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Den 25 oktober 1919:

Rektor A. Nordfelt: Den svenska dikten om Ivan Lejon¬
riddaren och dess original.

Den 24 mars 1920:

Docenten H. Kjellman: Ordförkortningar och förkortnings-

tendenser i modern franska.

*

Detta sista sammanträde var sällskapets Ö5:te och det då
hållna föredraget det 86:te i ordningen.

é

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

PER ADOLF GEIJER

NÅGRA MINNESBLAD

E. STAAFF

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Per Adolf Geijers bortgång d. 16 April 1919 innebar för
Nyfilologiska Sällskapet en mycket stor förlust. Anda sedan
Sällskapet år 1896 stiftades, hade Geijer ägnat detsamma ett
varmt och verksamt intresse. Så länge hans krafter stodo bi,
räknade han för en kär plikt att, då inga oöverstigliga hinder
förelågo, närvara vid Sällskapets sammanträden. Många äro
de alltid gedigna och lärorika föredrag, med vilka han gagnat
och glatt Sällskapets medlemmar, få de diskussioner, i vilka
han icke gjort vägande och uppmärksammade inlägg. Såsom
medlem i redaktionskommittén har han under hela den tid Stu.
dier i modern språkvetenskap utkommit ställt sin rika erfaren¬
het och sin praktiska klokhet till Sällskapets förfogande. Lik¬
som Carl Wahlund så var även Per Adolf Geijer under en lång
följd av år en central figur inom Nyfilologiska Sällskapet. Och
en stor del av Sällskapets medlemmar se i Geijer den lärare,
vilken de främst ha att tacka för sin språkvetenskapliga
fostran. Det har därför synts Sällskapet naturligt, att den första
volym av dess publikation, som utkommer efter Geijers död,
blir en gärd av hyllning åt hans minne, ett anspråkslöst bevis
på Sällskapets erkänsla för den väsentliga insats han gjort i
dess tillvaro. Och för den, som skriver dessa rader, kännes det
som en kär uppgift att efter bästa förmåga i korthet teckna
huvuddragen av sin gamle lärares verksamhet som romanist
vare sig i katedern eller vid skrivbordet, i seminariet eller det
enskilda vetenskapliga umgänget.

* *

*

1

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

X

K. STAAFK

De yttre dragen av Per Adolf Geijers universitetsbana
kunna tecknas med några få ord. Efter att 1860 vid 19 års
ålder ha avlagt studentexamen blev han filosofie kandidat 1868
och filosofie doktor 1869 samt utnämndes 1872 till adjunkt i
franska och italienska språken vid Uppsala Universitet. Efter
delningen av professuren i nyeuropeisk lingvistik blev Geijer
1889 e. o. professor i romanska språk och kallades följande år
efter Hagberg till professor i nyeuropeisk lingvistik och modern
litteratur med undervisnings- och examinationsskyldighet i ro¬
manska språk. På denna plats kvarstod Geijer till pensions¬
åldern i maj 1906. I detta sammanhang bör också nämnas, att
Geijer från 1880 till 1906 innehaft uppdrag såsom censor vid
studentexamen, samt att han var ledamot och sekreterare i
1888 års kommitté för utredning angående undervisnings-, exa¬
mens- och studieväsendet inom den filosofiska fakulteten i Upp¬
sala och Lund.

Inom ramen av dessa data rymmes en rik verksamhet.
Geijers utnämning till adjunkt vid Uppsala Universitet samman¬
faller med den tidpunkt, då den romanska filologiens starka
uppsving och nydaning, som ganska länge förberetts i Frank-
rike och Tyskland, tog sig ett påtagligt uttryck i grundandet
av tidskriften Romania samt i flera epokgörande vetenskapliga
arbeten, främst Gaston Paris’ edition av La Vie de St. Alexis.
Geijer, vars doktorsavhandling, Sur la dérivation et l'emploi des
temps de la conjugaison fran^aise (1869), knappast visar några
starkare spår av de nya rörelserna pä romanistikens fält, kom
snart i kontakt med den nya forskningen. Under en studie¬
resa 1873—74 1 trädde han i förbindelse med bl. a. Tobler,
Monaci och Gaston Paris, av vilkas undervisning han synes ha
mottagit ett starkt intryck. Hans håg och arbete riktades allt¬
mera åt fornfranskan samt den historiska grammatiken. I för-

1 I Uppsala Universitets årsskrift 1876 finnes under titeln Meddelanden
om skolor och universitet i Tyskla?id, Italien och Frankrike, införd Geijers
berättelse över denna resa. Berättelsen innehåller bl. a. en utförlig redogö¬
relse för Frankrikes dåvarande skol- och universitetsorganisation.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

PER ADOLF GEIJER

XI

ening med Carl Wahlund började han med stort nit arbeta på
att bringa de romanska studierna i Uppsala upp på en fullt
modern nivå, ett arbete vari de båda vännerna fingo god hjälp
av Johan Vising och Hugo von Feilitzen. I sin biografi över
Wahlund skildrar Geijer denna Uppsalaromanistikens genom-
brottsperiod.

Det var vid denna tid det Romanska Seminariet stiftades
och i detta centrum för de romanska studierna var alltsedan
dess en väsentlig del av Geijers läraregärning koncentrerad.
Under femton läsår var han seminariets ledare, under hela sin
professorstid deltog han verksamt i dess arbete, och även efter
sitt avsked saknades han sällan vid dess sammanträden, ända
tills sjukdomen under de sista åren av hans levnad lade
hinder i vägen. Detta blev för honom en stor avsak¬
nad, ty seminariets sammanträden voro för Geijer alltid efter¬
längtade tillfallen. Här befann han sig i en krets, där han väl triv¬
des. Det var honom en tillfredsställelse att, då han för övrigt
måst lämna sin lärareverksamhet, dock här kunna diskussions-
vis byta tankar med yngre kolleger och låta det unga släktet
draga fördel av hans rika beläsenhet och kloka, kritiska syn på
de språkliga spörsmålen.

I det Romanska Seminariet framträdde de bästa sidorna av
Geijers lärarepersonlighet. Seminarieformen var utan fråga den
art av undervisning, som passade honom bäst. Hans föreläs¬
ningar voro visserligen lärorika och vittnade om den samvets-
grannhet, som alltid utmärkte Geijers arbete, men denna form
av den akademiska undervisningen, från vilken ömsesidigheten
i arbetet i regeln är utesluten och vilken lätt präglas av en viss
stelhet, som icke stämde med Geijers naturell, lät knappast hans
lärareegenskaper fullt komma till sin rätt. Därför gav han ej
sällan sina föreläsningar formen av »frågekollegier», och då så
var fallet, vore de förträffliga. Jag minnes från min studenttid
ett läsårs föreläsningar i provensalska, under vilka de svåraste
styckena i Appels krestomati med liv och lust ( diskuterades.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XII

E. STAAFF

Och jag minnes från samma år hans enskilda — som alltid av¬
giftsfria — kurs i fornfranska, där Amis och Amiles tolkades,
och där den humor, som oftade kryddade Geijers framställning,
särskilt vid innehållsanalysen hade rikliga tillfällen att framträda.
Vid dessa kurser fick jag mitt första intryck av Geijer som
lärare, och det förblev sedan bestående. Flärdfrihet var ett
ord, som Geijer älskade, och en egenskap som i ovanlig grad
karakteriserade hans undervisning liksom hans personlighet.
Intet var honom mera fjärran än det sken av allvetenhet, som
vissa lärare anse sig skyldiga att uppehålla. Han sökte aldrig
dölja sina brister, erkände gärna, då något i texten var honom
obegripligt, yrkade på kritik och skepsis från lärjungarnas sida
och medgav utan svårighet egna misstag, liksom han gärna
accepterade en lärjunges tolknings- eller förklaringsförsök, om
det syntes honom överlägset hans eget. Denna långt gående
anspråkslöshet kunde på en och annan verka överraskande, men
det dröjde icke länge, förrän var och en insåg, att den icke
utgjorde någon svaghet. Ty gedigenheten och omfattningen i
Geijers lärdom gjorde sig snart gällande, och hans överseende,
uppmuntrande och kamratliga handledning skänkte från början
åt lärostunderna en välgörande prägel av otvungenhet och för¬
trolighet.

En annan anledning till att Geijer såsom kurs- och scmi-
narieledare gjorde ett starkare intryck än såsom föreläsare, var
hans behov av, särskilt formell, förberedelse. Han var under
sin professorstid nedtyngd av en betydande arbetsbörda, an¬
litad, som han till följd av sin mångsidiga duglighet var, inom
många områden, universitetets drätselnämnd, stadsfullmäktige etc.
Han förfogade därför icke alltid över den tid, som han be¬
hövde, för ett lugnt utarbetande av de fyra föreläsningarna i
veckan. Att han emellertid under gynnsamma förhållanden
även som föreläsare kunde nå högt, det visade sig de terminer,
då han valt ämnen för vilkas behandling han var särskilt väl

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

PER ADOLF GEIJER

XIII

kvalificerad liksom vid de föredrag han ofta höll i Romanska
Seminariet eller Nyfilologiska Sällskapet.

Att i en förtrolig krets eller på tu man hand resonera med
Geijer om språkvetenskapliga frågor var ett verkligt nöje. Jag
brukade sedan länge göra honom regelbundna besök och hade
ända till hans sista tid glädjen få med honom diskutera frågor,
som voro föremål för vårt gemensamma intresse. Dessa stun¬
der skola alltid av mig ihågkommas med saknad. Då framdrog
Geijer gärna minnen från sin beröring med Frankrikes och
Tysklands stora romanister och kunde ofta belysa en fråga
med citat från längesedan svunna tider, då han åhört Gaston
Paris’ kurser i 1 'École des Hautes Études eller i Berlin följt
Toblers föreläsningar eller överhuvud under sina många resor
dragit nytta av samvaron med romanistikens målsmän i olika
länder. Då kunde han ur sina rika skatter av anteckningar
framlägga värdefulla bidrag till mången frågas belysning.

De ämnen Geijer i sina föreläsningar och seminarieövningar
behandlade, tillhörde vitt skilda områden inom den romanska
filologien. Mest sysselsatte han sig såsom naturligt var med
franskan och han delade här sitt intresse mellan fornfranskan
och det modärna språket, vilket han ansåg sig skyldig att varje
termin behandla till deras tjänst, som förberedde sig till någon
av de lägre examina. Under tidigare år brukade han ofta välja
någon nyfransk text, på senare tid föreläste han mest över
ljudlära eller stilistik. Vad fornfranskan angår, omväxlade text¬
tolkning med grammatiska eller någon gång ett litteraturhisto¬
riskt ämne. Fornprovensalskan var ej sällan representerad på
arbetsprogrammet, i spanskan höll han sig till det moderna
språket, i italienskan hade han en bestämd förkärlek för Dante.
För övrigt brukade Geijer då och då giva sina föreläsningar
en mera generell benämning, t. ex. » valda uppgifter ur romansk
filologi», vilket gav honom tillfälle att växla om och välja vad
som ur olika synpunkter syntes honom lämpligast. I semi¬
nariet ägnades arbetet i regeln fornfranskan, men ämnen

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XIV

E. ST A A F F

ur de romanska språkens historiska grammatik, förekommo
även.

Såsom tentator var Geijer enligt allas mening rättvis. Hans
förhör voro grundliga och ofta långvariga men präglade av väl¬
vilja samt fria från all otålighet eller nervositet. Hans bedö¬
mande var objektivt och säkert. Han var hellre för mild än
för sträng, men hans betygsskala stod alltid i högt anseende.

Ett bevis på Geijers insikt om betydelsen av språkstudier¬
nas praktiska läggning, särskilt med hänsyn till de blivande
lärarnes kunskapsbehov, är hans arbete för inrättande av lektorat
i främmande levande språk vid universiteten, ett initiativ som
burit mycket goda frukter. Och ett bevis på hans intresse för
den vetenskapliga forskningens främjande är hans verksamma an¬
del i stiftandet av Språkvetenskapliga Sällskapet i Uppsala.
Han var dess förste ordförande och var länge en av dess verk¬
sammaste medlemmar.

Geijer sökte under hela sin läraretid att komma i personlig
beröring med sina elever och verkade outtröttligt för samman¬
hållning mellan den romanska filologiens ämnessvenner vid uni¬
versitetet, övertygad, som han var, att gemensamheten i studie¬
arbetet var ägnad att stärka intresset och arbetshågen, samt
att tankeutbyte under det vänskapliga samkvämets fria former
ofta kan vara lika fruktbärande som regelbunden, officiell under¬
visning. Denna strävan, i vilken Carl Wahlund, liksom i mycket
annat, troget stod vid Geijers sida, kröntes med avgjord fram¬
gång, något som väsentligt underlättades därigenom att de båda
vännerna själva gärna kring sig samlade de studerande samt bi¬
drogo till att skänka samarbetet dess rätta, vänskapliga och
gemytliga prägel. Om det bland Uppsalaromanisterna råder en
gammal tradition att låta Seminariet bli en härd och utgångs¬
punkt för vänskapsförbindelser knutna under gemensamt arbete,
och om de romanska studierna visat sig utgöra en solid grund
för en viss sammanhållning även efter universitetstiden, så är
detta i hög grad Geijers förtjänst.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

PER ADOLF GEIJER

XV

Geijer var — såsom av det sagda torde framgå — en av
sina lärjungar högt värderad oeh avhållen lärare. Dessa kän¬
slor för honom togo sig på hans 60-årsdag, d. 9 april 1901, ett
uttryck i den festskrift 1 , som då överlämnades till honom från
något över ett hundratal av hans dåvarande och f. d. lärjungar.
Festskriften, som innehöll ett antal uppsatser i romansk filologi,
inledes med en dedikation, i vilken undertecknarne uttala sitt tack
till Geijer och sin »djupa aktning för den flärdlöshet och den
sanna grundlighet», som utmärkte hans karaktär och som satt
sin prägel såväl på hans skrifter som på hans lärarverksamhet.
Förvisso har riktigheten av detta omdöme bekräftats även av
de generationer, som sedan studerat under Geijers ledning eller
med honom kommit i vetenskaplig beröring.

* *

*

I sin installationsföreläsning Om de romanska språken som
föremål för vetenskaplig forskning och akademisk undervisning
(1891) framlägger Geijer ett slags program för sin lärarverk¬
samhet. Han framhåller, att den professur, han stod i begrepp
att tillträda, var resultatet av en långvarig utveckling. Från
professuren i teoretisk filosofi avsöndrades 1835 en professur i
estetik, vilken i sin tur gav upphov åt en professur i nyeuro¬
peisk lingvistik och modern litteratur, som omsider (1887) de¬
lades i två, en för romanska och en för germanska språk. Denna
vetenskapens fortgående och tilltagande specialisering, som för
övrigt snart föranledde den germanska professurens uppdelning
i en tysk och en engelsk, skulle i själva verket kräva flera
representanter även för de romanska språken, såsom förhållan¬
det blivit vid många utländska universitet. Geijer tror dock
att i detta fall ämnesdelningen i Sverige för en längre tid
framåt hunnit sin slutpunkt. Det blir då den romanske pro-

1 Uppsatser i romansk filologi, tillägnade Professor P. A. Geijer på hans
sextioårsdag den 9 April 1901, 302 s., Uppsala 1901.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XVI

E. STAAFF

fessorns uppgift att på bästa sätt söka, om icke behärska, så
åtminstone företräda heia det område, som är honom tilldelat.
I stark känsla av uppgiftens alltför krävande art uttalar Geijer
den förvisso riktiga meningen, att målsmannen för de romanska
språkens vidsträckta område måste nöja sig med att på någon
viss del av ämnet koncentrera sin egentliga studiekraft för att
på detta område göra sig så hemmastadd, att helst ingen över¬
träffar honom i säker och fullständig kännedom därav. Han
bör inom detta område anställa speciella, självständiga under¬
sökningar, »emedan han därförutan svårligen kan hålla sig fullt
förtrogen med den vetenskapliga arbetsmetoden för det ämne,
han representerar». Inom de övriga grenarna av sin vetenskap
bör han äga så pass klar överblick, att han hastigt nog kan
finna sig till rätta. »Han bör inom sin vetenskap söka vara så
pass orienterad, att han åtminstone någorlunda väl känner de ut¬
märkande dragen för varje särskild, större trakt och säkert kan
visa den bästa och genaste vägen till var och en av dem».

Det område Geijer valt till fält för sina självständiga forsk¬
ningar var det franska språket, närmare bestämt den franska
syntaxen. Åt denna ägnade han åtskilliga terminers föreläs¬
ningar och seminarieövningar, och hit höra de bästa av hans
vetenskapliga skrifter.

Redan i den syntaktiska delen av hans ovannämnda dok¬
torsavhandling 1 finner man anmärkningar rörande temporas an¬
vändning, som vittna om god iakttagelse och en viss förmåga
att på ett säkert men känsligt sätt formulera reglerna för språk¬
bruket. — Hans andra arbete »Étude sur les mémoires de Phi-
lippe de Comines» (1871) utgör en utförlig, rent deskriptiv un¬
dersökning av nämnde författares språkbruk jämfört med den
moderna franskan, detta såväl i fråga om formlära och syntax
som i fråga om ordförrådet. Arbetet är ett samvetsgrant och
gott bidrag till kännedomen om 1500-talets franska. — De

1 Se rörande i det följande nämnda skrifter den bibliografi över Geijers
arbeten, som utgör en bilaga till denna uppsats.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

FER ADOLF GEIJER

XVII

»Iakttagelser över det franska språket med avseende på dess
syntax och ordförråd», som Geijer utgav 1881, utgöra en språk¬
lig studie över Daudets »Les rois en exil». Han visar här skill¬
naden mellan denne möderne författares språk och det i Fran¬
ska Akademiens lexikon av 1877 fastslagna språkbruket, vilket
ju måste ha representerat en övervunnen ståndpunkt. Denna
studie', som icke är blott deskriptiv utan rik på goda förkla¬
ringar och värdefulla reflexioner, betecknar en betydande ut¬
veckling från Philippe de Comines och förebådar i viss mån
den grupp av arbeten, om vilka strax skall talas.

I detta sammanhang kan också nämnas uppsatsen om
»Frangois de Calliéres et ses critiques sur le langage» (1895),
där han lämnar en kort och koncis överblick av innehållet i
denne författares bok »Des mots ä la mode». 1 II

Men serien av de syntaktiska studier, i vilka Geijer ned¬
lagt sina bästa egenskaper som språkforskare och vilka alltid
komma att behålla sitt värde, börjar med studien över Qui och
Qualis (1897). Medan de förutnämnda undersökningarna äro
av huvudsakligen beskrivande karaktär, har författaren här åstad¬
kommit en språkhistorisk studie av synnerligt intresse. Det
latinska relativet qui i de romanska språken, dess starka formella
reduktion, den vidsträckta och obestämda användningen av de
fa resterna, särskilt av que både som pronomen och konjunktion,
upptagandet av det interrogativa qualis i relativkategorien och
dess övertagande av vissa relativa funktioner, adverbet deunde
i relativ användning — allt detta utredes av Geijer här på ett
klart och övertygande sätt. Såsom ofta i Gejers skrifter blir
själva den studerade företeelsen på samma gång ett exempel,
tjänande att framhäva en sida av språkets liv, en detalj, vars klar¬
görande kastar nytt ljus över ett större sammanhang. Här be¬
lyses språkets ekonomi, dess tendens att bortkasta förbrukade

1 Ämnet har sedan varit föremål för bl. a. en artikel av Mario Roques
i Mélanges Brunot (1904) och ett arbete av A. Schenk, Table 'comparée des
observations de Calliéres sur la langue de la fin du XVII® siécle, Kiel 1909.

II — mar. Studier i modern språkvetenskap . VII .

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XVIII

E. STAAFF

och otjänliga element, dess förmåga att skapa nya resurser för
sina behov — »ett språk känner inga behov, som icke genast
tillfredsställas» — dess möjligheter att med redan befintliga till¬
gångar tillgodose nya funktioner. »Riva ned och bygga upp
igen är det genomgående draget i all mänsklig verksamhet, och
detta gäller även om språken, ty de stå aldrig stilla utan äro
ständigt utsatta för verkningarna från ena sidan av förstörelse,
från den andra av rekonstruktion. I den fortsatta striden mellan
båda dessa krafter, som, ehuru motsatta, dock leda framåt, är
det i denna uppsatts behandlade ämnet väl ägnat att lämna en
inblick». 1

»Om artikeln, dess ursprung och uppgift, särskildt i franskan
och andra romanska språk» (1898) är en undersökning, som
icke ger den nyssnämnda efter i värde. Mot bakgrunden av
en bred framställning av artikelns uppkomst och allmänna upp
gift i olika språk skildras här dess speciella användningssfarer
i franskan, vilka ordnas efter graden av artikelns demonstrativa
innebörd. Geijer lyckas fint och träffande karakterisera dessa
olika stadier. Genom en jämförelse med grekiskan visås, att
artikelns syntax där i stort sett överensstämmer med franskan.
Då ju varje inflytande från det ena språket på det andra här
är uteslutet, bevisar detta, att behovet av artikel är detsamma
på olika håll. Artikelns framträdande »är en naturlig yttring
av den språkdanande kraft, som inom de djupa folklagren ore¬
flekterat men oemotståndligt gör sig gällande och varigenom
ett språks tillgångar omskapas och apteras att motsvara sådana
nya krav, som växa fram i den av olika anledningar modifie¬
rade språkkänslan; den visar även, att liksom människoanden,
oberoende av tid och avstånd, i sin utvecklingsgång gärna följer
samma banor, detta även kommer till synes i språket, som är
dess fysiska organ». 2

En betydelsefull plats i denna avhandling intager framställ-

1 Qui och Qualis s. 31.

a Om artikeln s. 202.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

PER ADOLF GEIJER

XIX

ningen av partitivartikelns uppkomst. Geijers utgångspunkt —
de fall då den talandes mening likaväl kunde tolkas såsom gäl¬
lande begreppet i dess helhet som en viss, fast individualiserad
kvantitet — är utan tvivel den rätta. Hans utredning av hela
frågan, även i vad den rör av adjektiv föregånget substantiv,
är övertygande. Ett svårt gammatiskt problem synes här ha
fått sin definitiva lösning.

Med avseende på frågans betydelse för den språkliga ut¬
vecklingen i stort sett yttrar Geijer följande tänkvärda ord:
»Artikelns svaga betoning och ringa pronominala betydelse med¬
föra, att för dess användning eller utelämnande den talande
starkare än vanligt tar intryck från tvenne varandra motsatta
krafter, genom vilkas ojämna verkan ett språk ständigt hindras
att i sin byggnad ernå en i alla detaljer genomförd, full kon¬
sekvens. Av dessa är den ena den konserverande kraften, som
åstadkommer, att talesätt segt bibehållas med konstruktioner,
som ej längre harmoniera med den aktuellt härskande språk¬
vanan, och varigenom s. k. arkaismer alltid i stort antal ingå
i ett språks fraseologiska tillgångar. I det äldre språket användes
artikeln sparsammare än nu är fallet, varav blev en följd, att i
kvarlevande arkaismer artikeln ofta saknas i strid mot det mo¬
derna språkbruket. Den andra kraften är den analogiska attrak¬
tionen, som genom kontaminationen framkallar nya uttrycksfor¬
mer, vilka för eftertanken lätt te sig som inkonsekvenser och
missbildningar men det oaktat bita sig fast i minnet och snart
nog vinna fullt burskap i språket». 1

»Språkbiologisk studie» kallar Geijer den uppsats om »Modus
conjunctivus», som han publicerade 1901, därmed framhävande
den synpunkt, som icke blott här men i de flesta av hans mog-
nare ålders produkter framförallt är föremål för hans intresse.
Geijer börjar denna uppsats med träffande reflexioner över
språkets förhållande till tanken, över dess brister gent emot
logiska anspråk och över det oriktiga i att vilja inpressa alla

1 Om artikeln s. 218.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

XX

E. STA A F F

språkliga företeelser i logiska kategorier — vilket dock inga¬
lunda utesluter den praktiska nyttan, ja nödvändigheten av logisk
analys tillämpad på språket. »Ett språks grammatiska kategorier
kunna sakna skarp begränsning mot varandra, och deras verk¬
liga innebörd föresvävar endast dunkelt den talande men ändå
utgöra de underlaget för den ur teoretisk analys av dem fram¬
gångna systematiska gammatiken. Man kan därför knappast
vänta annat, än att denna endast approximativt skall passa in
på det verkliga språket i dess, liksom själslivets, rörliga och
mångskiftande yttringar*. 1

Särskilt svår att draga är gränsen mellan de båda verbala
kategorierna indikativ och konjunktiv. Till de många försök,
som språkforskarne gjort att definiera dessa modi, lägger Geijer
ett nytt och, som mig synes, i hög grad beaktansvärt. Han
säger: »Genom indikativen framställes satsens innehåll rent
objektivt utan all nyansering; konjunktiven däremot tjänar att
åt satsens objektiva innehåll meddela en nyans, varigenom för¬
hållandet mellan detta tankeinnehåll och dess subjekt i något
avseende karakteriseras*. 2 Denna definition av konjunktiven är
visserligen, såsom Geijer själv anmärker, för vid, i det att den även
kan omfatta imperativen. Men trots detta synes den komma
sanningen närmare än föregående, såvitt de äro mig kända.
Icke heller synes E. Lerch, som i sitt nya arbete »Die Bedeu-
tung der Modi im Französischen» s. 9 vill återföra konjunktivens
alla olika uppgifter på två: att uttrycka önskan och ovisshet ,
ha på ett mera tillfredsställande sätt löst frågan. Såsom Geijer
med sina exempel visar, finnas talrika fall, som med hans sätt
att se saken få sin förklaring, men som icke få sin plats i gram-
maticis vanliga system, exempel som av Geijer underkastas en
fin och lärorik analys. Geijer urskiljer i franskan tvenne stora
användningsområden för konjunktiven, vilka emellertid ingalunda
äro till sin natur skilda. Det större av dessa områden omfattar

1 Modus conjunctivus s. 205.

2 Ib. s. 204.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

PER ADOLF GEIJER

XXI

sådana fall, som äro djupt rotade i det traditionella språkbruket,
och som sammanfattas i de vanliga grammatikernas regler. I
dessa fall uppträder konjunktiven vanligen i förening med någon
annan språkfaktor, som redan den medför den avsedda modala
effekten (vid den volitiva konjunktiven viljeverbet o. s. v.), var¬
för konjunktiven här blir tämligen betydelselös och förefaller
»styrd» av nämnda beledsagande faktor. »Inom det andra om¬
rådet framträder konjunktiven för den aktuella språkkänslan mera
spontant och i samband därmed mera verksamt, och man får
alltså här bättre tillfälle att undersöka och uppfatta dess verk¬
liga karaktär. Konjunktiven utgör då ett gott stilistiskt hjälp¬
medel, varigenom man kortfattat men effektivt kan angiva en
tankeskiftning, som visserligen kunde, ehuru ej lika enkelt och
stilfullt, även med andra medel göras märkbar. Detta område
är emellertid icke synnerligen vidsträckt och tillhör nästan ute¬
slutande det högre skriftspråket». 1 Konjunktivens ställning är
därför redan ur denna synpunkt svag och dess användning
reduceras allt mer. Geijer ägnar senare delen av sin artikel åt
en undersökning av de olika faktorer, som bidraga till konjunk¬
tivens fortgående inskränkning i språkbruket, faktorer av fone¬
tisk, analogisk, semasiologisk och stilistisk natur. Denna fina
och djupgående framställning leder honom in på vissa sekun¬
dära problem, till vilkas lösning han ger värdefulla bidrag. —
Såsom ett allmänt resultat av sin undersökning fastslår Geijer,
att även från syntaktisk synpunkt ett språks utveckling bör
tänkas stå i ett avgörande beroende av dess fonetiska kynne.
»Ett språk kan sägas utgöra en organism av säregen natur,
inom vilken på grund av bristande fonetisk nutrition något organ
stundom träffas av atrofi och blir mindre användbart, i den mån
symptomet framskrider. Denna brist kompenseras dock sam¬
tidigt därigenom att ett annat organ så att säga hypertrofieras
och övertager, jämte de ursprungliga, även det tynande organets
funktioner. Språkets organism förbliver således alltid lika använd-

1 Modus conjunctivus s. 211.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XXII

E. STAAFF

bar och sviker aldrig sin uppgift att tjäna som uttrycksmedel
åt vårt själsliv, ehuru man stundom kan tycka, att genom en
sådan omdaning den förlorar i smidig elegans och plastisk
skönhet». 1

I en uppsats med den mycket för blygsamma titeln »Ling-
vistiska kåserier» (1914) utför Geijer närmare dels en punkt i
studien över Qui och Qualis, nämligen frågan om det indeklinabla
relativet que, vars användning i fornfranskan här i detalj fram-
lägges och ingående analyseras, dels vissa resonnemang i artikeln
om konjunktiven, nämligen om den logiska analysens tillämp¬
lighet på språket och behovet av en reformerad syntax.

De fyra arbeten av Geijer, på vilka jag nu jämförelsevis ut¬
förligt ingått, utgöra kärnan av hans språkvetenskapliga författar¬
skap. Man måste beklaga, att han skrivit dem på svenska och
därigenom gjort dem otillgängliga för den internationella diskus¬
sionen. Antagligen hade han själv den känslan, att de icke
nått sin definitiva form utan fordrade ytterligare övervägande
och utarbetning för att fullt motsvara hans intentioner. Men
otvivelaktigt är, att de redan i sin nuvarande gestalt höra till
det bästa som överhuvud skrivits i romansk syntax. 2

Utan att tyngas av ett kvantitativt imponerande material
vila de på en djup lärdom och en fullständig behärskning av
ämnet. De äro produkter av en mogen, säker och genomträng¬
ande reflexion och bära prägeln av en med allvar och möda
tillkämpad personlig åskådning av den språkliga utvecklingen.
Denna åskådning karakteriseras av fullständig frihet från all slags
doktrinär och mekanisk uppfattning samt av ett oavlåtligt hän¬
synstagande till språkets — människoanden motsvarande —
växlingsrika och nyckfulla väsen.

' Ib. s. 226.

8 Från flera utländska romanister, som voro mäktiga det svenska språket,
erhöll Geijer ampelt erkännande för dessa syntaktiska studier. Så hemställer
t. ex. Gröber i ett brevkort av d. 8 /« 1902, huruvida icke förf. vore villig för¬
anstalta en tysk översättning av Modus conjunctivus för att i Tyskland för¬
skaffa detta arbete den spridning, varav det var förtjänt.

— *

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XXIII

PER ADOLF GEIJER

Till Geijers bästa produkter hör också hans fina studie
över det fornfranska talesättet *ne garder 1 'tieure » (1917), där
han i olikhet mot de flesta föregående forskare utgår från be¬
tydelsen speja , spana hos verbet garder. Uttrycket betyder så¬
ledes icke kunna utspana stunden för en oftast oroligt anad till¬
dragelse. Från denna utgångspunkt lyckas Geijer, synes det
mig, finna fullt antagliga förklaringar på den senare betydelse¬
utvecklingen. Jeanroy 1 , som icke känt till Geijers uppsats, ut¬
går från samma betydelse hos verbet men med en annan modal
nyans.

Om Geijers höga uppskattning av och förståelse för den
franska stilen vittna hans artikel om Visings och Barats edition
av Hernani (1915) samt hans uppsats Satsbildning och Ordföljd
(1918). Båda dessa artiklar ha framgått ur reflexioner och iakt¬
tagelser, som Geijer gjort under sin långa lärarverksamhet och
som under årens lopp mognat till en bestämd övertygelse. Vad
han här vill framhålla är det önskvärda i att den franska stilen,
logisk och koncis, som den är, och baserad på en överlägsen
litterär kultur, får öva sitt inflytande på den svenska och att
man till detta ändamål söker befordra studiet av franskan just
ur stilistisk synpunkt.

Icke heller inom fonetiken var Geijer overksam. Hans
»Studier i fransk lingvistik» (1887) äro av intresse, även om
de ej nått till några fullt säkra resultat. Geijer tager här av¬
stånd från den bekanta teorin, enligt vilken franskans ii för lat.
n skulle vara att tillskriva en keltisk ljudsubstitution och söker
visa, att en naturlig fonetisk skridning föreligger. I denna
mycket omdebatterade fråga förfäktar Geijer således redan här
samma ståndpunkt, som Meyer-Liibke senare i flera arbeten och
artiklar hävdat och som väl numera torde av de flesta anses
riktig. Däremot har hans teori rörande det slutna fria 0, som
enligt honom utan något diftongiskt stadium övergått till ö , knap¬
past vunnit några anhängare, vilket ingalunda betager hans ut-

1 Romania XLIV s. 590.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

E. STA A EF

XXIV

redning av ö-ljudets olika källor dess värde. Den senare delen
av arbetet är ägnad accessoriska ljud i franskan. Författaren
har här samlat och granskat ett för sin tid ganska vidsträckt
material. Dock synes han under termen accessoriska ljud ha
sammanfört väl heterogena företeelser. Geijers slutreflexioner äro
av intresse: han hävdar gentemot den mekaniska uppfattningen
av ljudlagarnas undantagslöshet betydelsen av tillfälligheternas
spel i språket och tror på tillvaron av fonetiska företeelser,
som lämna förblivande spår efter sig, vilka icke kunna åter¬
föras på någon allmängiltigt verkande ljudlag. — Artikeln
»Sur quelques cas de labialisation en frangais» innehåller, så¬
som Gaston Paris framhåller x , »skarpsinniga anmärkningar
rörande assimilationen i allmänhet och mycket fina fysiologiska
iakttagelser rörande labialiseringen i synnerhet».

Av huvudsakligen refererande beskaffenhet äro bl. a. före¬
draget om »De franska episka versformernas ursprung» (1881)
och om »Frankrikes etnografi enligt senast därom utkomna arbeten *
(1882). Det förra utgör en klar, instruktiv och på samma gång
kritisk redogörelse för den dittills förda diskussionen i metriska
frågor, som knappast sedan dess fått någon definitiv lösning.

Vi förbigå en del mindre uppsatser, som alla finnas för¬
tecknade i den med denna minnesteckning förenade bibliografin
och sluta med att erinra om Geijers biografier över Hugo von
Feilitzen (1887), Gaston Paris (1905) och Carl Wahlund (1914).
I den förstnämnda tecknar han i korta drag den förtidigt bort¬
gångne, högt begåvade romanist, som under en tidig period
av hans verksamhet stod vid hans sida såsom omdanare av de
romanska studierna i Uppsala och vars inflytande på honom —
liksom på Wahlund — var betydande. I den andra lämnar
han en av vördnad och djup pietet buren skildring av den snill¬
rike franske romanisten, såsom vars lärjunge han var stolt att
räkna sig och vars metod och hela vetenskapliga anda han sökte
att efter bästa förmåga själv tillägna sig och ingjuta hos sina

1 Romania XIX s. 125.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

PER ADOLF GEIJER XXV

lärjungar. — Biografin över Carl Wahlund slutligen lämnar en
starkt personlig och intim teckning av författarens vän och med¬
hjälpare under så många år, en teckning som säkerligen av ingen
kunde gjorts sannare och bättre. I sin varma förståelse av Carl
Wahlunds originella personlighet är denna skildring av livslång,
trofast vänskap ett vackert bidrag även till dess författares
karaktäristik.

Till föremål för sina föreläsningar i italienska valde Geijer,
såsom redan nämnts, gärna Dante. Det var länge hans avsikt
att, sedan han dragit sig tillbaka från professorsämbetet, ägna
sina krafter åt en monografi över Divina Comedias författare, ty
Danteforskningen hade alltid för honom haft en stark lockelse.
Flera anledningar hindrade honom att fullfölja denna plan. Men
hans artikel om Dante i Nordisk Familjebok, 2:a uppl., vittnar
om hans förutsättningar för den påtänkta uppgiften.

Sist i denna översikt nämner jag det föredrag, som Geijer
1917 höll i Romanska Seminariet och som han sedan, tryckt
som manuskript under titeln »Språkbiologiskt föredrag», skänkte
såsom minnesgåva till alla dåvarande och forna seminariemed-
lemmar. Han söker här sammanfatta sin allmänna uppfattning
av språkutvecklingen särskilt tillämpad på latinets övergång till
franska. Föredraget utgör ett slags syntes i stora drag av de
sunda och kloka synpunkter Geijer förut i sin undervisning och
i sina skrifter utvecklat. Det utgör för alla hans lärjungar i
Seminariet ett kärt och värdefullt minne.

* *

*

Per Adolf Geijers hela verksamhet som lärare och författare
bär ett starkt individuellt drag. Han hörde icke till dem som
redan vid en ytlig beröring genom personlig charme eller lysande

4

umgängesgåvor vinna sympati och beundran. Han hade tvärtom
på visst sätt naturen emot sig. Klen till hälsan led han alltid
av en viss kroppslig orörlighet. Och han hade knappast någon
egentlig lätthet att uttrycka sig. Men kom man honom när-

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XXVI E. STAAFF

mare, så framträdde snart de goda och vackra egenskaper, som
förvärvade honom så mycken tillgivenhet. I det otvungna um¬
gänget löstes hans tungas band och hans rätta personlighet fram¬
trädde i allt rikare fullhet. Man förstod då, att Geijer var en
sällsynt nobel karaktär och en fint kultiverad intelligens. Omut¬
ligt rättrådig visade han dock alltid en mänsklig förståelse och
ett villigt överseende för fel och brister. Han var alltid redo
att hjälpa både med råd och dåd, och han var en vän på vars
trofasthet man kunde lita. Hans intelligens var odlad genom
mångsidiga och grundliga studier och genom vaken blick för
livet och människorna. Han hörde icke till den typ av veten¬
skapsmän, som helt uppgå i sitt speciella fack, utan han såg i
sin vetenskap en del av den allmänna humanistiska bildning,
som ger liv och mening åt specialforskningen. Såsom romanist
räknade han sig också till den franska skolan och hans bild¬
ningsideal var franskt. Men han var icke ensidig utan erkände
och sökte tillägna sig det goda, varifrån det kom. — Hade icke
Geijer haft att kämpa mot en sjuklighet, som ofta yttrade sig
i svåra smärtor, men som aldrig framkallade någon klagan, så
skulle helt visst hans vetenskapliga alstring ha blivit rikare än
den blev. Men vad han i sina skrifter givit är av ädel halt
och vad han genom sin personlighet skänkt skall leva och bära
rik frukt i ärligt arbete och god kamratanda inom romanistkret¬
sen vid det lärosäte, åt vilket han ägnade hela sitt livs trägna
och uppoffrande arbete.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

Bibliografi

över

Per Adolf Geijers tryckta skriften

1869. Sur la dérivation et 1 ’emploi des temps de la conjugaison

frangaise. Gradualavh. Upsala. 41 s.

1871. Étude sur les mémoires de Philippe de Comines. Akade¬
misk avhandling för adjunktur. 88 s. (I Ups. Univ.
Årskr. 1871.)

1874. Anmälan av W. Arnold, Die ethisch-politischen Grund-

anschauungen des Philipp von Comynes. (I Revue cri-
tique d’histoire et de littérature, VIII, 2, s. 38—41.)

1876. Hvad bör göras för att främja studiet af de moderna språ¬

ken till filosofie kandidatexamen? (I Pedagogiska blad,
II, s. 65—70.)

» Meddelanden om skolor och universitet i Tyskland, Italien

och Frankrike. Reseberättelse. 40 s. (I Ups. Univ.
Årskr. 1876).

1877. Om Jeanne d’Arc. En literaturstudie. (I Redogörelse för

H. Elementarläroverket för flickor i Upsala, läsåret 1876
— 7 7. s. 3—23.)

» Fransk Ballad från i3:e seklet, afskrifven ur Fr. Manuscr.

46 i Kungl. Bibi. i Stockholm. (I Nord. Tidskr. f.
Filol. (2) 3, s. 57—68.)

1880. Anmälan av P[auline] A[hlberg], Victor Hugo och det nyare

Frankrike. En studie. (I Ny sv. tidskr. 1880, s. 190—193.)

1881. Iakttagelser öfver franska språket med afseende på dess

syntax och ordförråd. (I Pedag. tidskr., XVII, s. 22
—30, 108—116, 177 —186.)

1883. Om de franska episka versformernas ursprung. (I Forhandl.

paa det 2t nord. filologmöde i Kristiania 1881, s. 143
— 169.)

» Anmälan av M. Schweisthal, Essai sur Ia valeur phonétique

de 1 ’alphabet latin (Paris 1882); Georges Édon, Écri-
ture et prononciation du latin savant et du latin popu-
laire (Paris 1882); K. Sittl, Die lokalen Verschieden-

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

XXVIII

E. STAAFF

1883.

!>

1 884.

»

»

I>

1886.

1887.

7 >

y>

18g 1.

heiten der lateinischen Sprache. Erlangen 1882. (I
Nord. revy, provn. s. 9—10.)

Anmälan av A. E. Edström, Studier över uppkomsten och
utvecklingen av fomfranskans i-ljud i betonad stavelse.
Upsala 1883. (Ib. sp. 74—76.)

Anmälan av A. Romdahl, Glossaire du patois du val de
Saire (Manche) suivi de remarques grammaticales.
Linköping 1881. (I Sv. Landsmålen, II, s. clvii—clxiii.)

Anmälan av K. Vollmöller, Sammlung französischer Neu-
drucke. 1—6. Heilbronn 1881 — 83. (Nord. revy, I,
sp. 273—274.)

Anmälan av E. Rolland, Recueil de chansons populaires, I,
(Paris 1883); L. Tobler, Schweizerische Volkslieder
(Frauenfeld 1882). (Ib. sp. 465—466.)

Anmälan av J. Sturzinger, Orthographia gallica (Heilbronn
1884). (Ib., II, sp. 107 —109.)

Anmälan av G. Körting, Encyklopaedie und Methodologie
der romanischen Philologie, II (Heilbronn 1884). (I
Nord. revy, II, sp. 306—308.)

Anmälan av K. Brekke, Étude sur la flexion dans le Voyage
de S. Brendan, Paris 1885. (Ib, sp. 398—402.)

Anmälan av Niccolö Machiavellfs Florentinska Historia,
öfversatt af Rudolf Afzelius. Stockholm 1884. (Ib., sp.
429—431.)

Frankrikes etnografi enligt senast därom utkomna arbeten.
(Ups. Univ. Årsskr. 1886, Språkvetensk. Sällskis För¬
handlingar, s. 49—68.)

V. Egger, La parole intérieure, Essai de psychologie descrip-
tive. Anmälan. (Ib., s. 69—79.)

Hugo von Feilitzen f Jämte inledning till dennes översätt¬
ning av Aucassin och Nicolett. (Ny sv. tidskr. 1887,

s- 355 — 377 -)

Studier i fransk lingvistik, 51 s. (Ups. Univ. Ärsskr. 1887.)

Om ett af de i Upsala befintliga manuskripten från Vad¬
stena klosterbibliotek. (Ib., Språkvet. Sällsk. i Ups. för-
handl. 1885—88, s. 39—47.)

Anmälan av H. Sweet, Elementarbuch des gesprochenen
Englisch, Leipzig 1885; F. Franke, Phrases de tous les
jours, Heilbronn, 1886; Paul Passy, Le frang^is parlé,
Heilbronn 1886. (I Verdandi, V, s. 116—123.)

Sur quelques cas de labialisation en frangais. (I Recueil de
mém. philol. présenté å Gaston Paris par ses éléves
suédois le 9 aofit 1889, s. 21—30.)

Historik öfver Humanistiska Vetenskapssamfundet i Upsala
och dess verksamhet. (I Skrifter utg. af Hum. Vet.-
samf. i Ups., I, s. v—xix.)

Om de romanska språken såsom föremål för vetenskaplig
forskning och akademisk undervisning. Installationsföre-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

* 893 *
1 895 -

1 897 *

1898.

>•

igoi.

1905.

1914.

>915*

1916.

1917.

»

1918.

»

PER ADOLF GEIJER XXIX

läsning hållen 1 Upsala d. 26 Februari 1891. (I Pedag.
Tidskr., xxvii. s. 313—324.)

Cabaret. (Romania, XX, s. 462 — 463.)

Om franska växtnamn. (I Forhandl. paa det 4e Nord.
filologmode i Kobenhavn 1892, s. 132 —145.)

Fran^ois Calliéres et ses critiques sur le langagé de ses
contemporains. (I Mélanges philol. rom. dédiés å Carl
Wahlund, s. 255—271.) .

Historisk öfverblick af latinets qui och qualis fortsatta som
relativpronomina i de romanska språken. 31 s. (I
Skrifter utg. af Hum. Vet.-samf. i Upsala, V, 14.)

Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Upsala. (I
Upsala Universitet 1872—1897. Festskrift, 2., s. 277
— 278.)

Om artikeln, dess ursprung och uppgift, särskildt i franskan
och andra romanska språk. (I Studier i modern språk-
vet., utg. af Nyfilol. Sällsk. i Stockholm, I, s. 183—219.)

Aper^u bibliographique des ouvrages de philologie romane
et germanique publiés par des Suédois depuis 1893
jusqu’au mois d’octobre 1898. (Ib., s. 221—235.)

Modus conjunctivus, särskildt i franskan. Språkbiologisk
studie. (Ib. II, s. 197—226.)

Gaston Paris. Några minnesblad. (Ib., III, s. 205—256.)

Carl Wahlund. Minnestal på Nyfilologiska Sällskapets sam¬
mankomst i Uppsala d. 18 Okt. 1913. (Ib., V, vn —
xi.111.)

Lingvistiska kåserier. 1. Om det franska que som inled¬
ningsord till bisatser af olika slag. — 2. Om olika arter
af språkanalys. (Ib., s. 87 —114.)

Några reflexioner med anledning af en nyligen utkommen
Hernani-edition. (I Språk och Stil, XV, s. 193—200.)

Släkten Geijer. Historisk-statistisk skizz. (I en bok om
Värmland av Värmlänningar, II, s. 301—317.)

Det fornfranska talesättet »ne garder 1 ’heure» ännu en gång
jämte några andra. (I Studier i modern språkvet., utg.
af Nyfilol. Sällsk. i Stockholm, VI, s. 81—98.)

Språkbiologiskt föredrag. Hållet i Romanska Seminariet
den 4 maj 1917. 29 s. (Tryckt som manuskript.

Uppsala.)

Varia i fransk lingvistik. (I Studier tillegnade Esaias Teg¬
nér den 13 januari 1918, s. 284—297.)

Franskans imparfait, passé simple och passé composé. (I
Moderna språk, XII, s. 105—108.)

Satsbildning och ordföljd. (Ib., s. 109—115.)

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OM

DEN OPERSONLIGA
SATSENS NATUR

HILDING KJELLMAN

I — 19237 .

Studier i modern språkvetenskap. VIL

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I mitt arbete: La construction de 1 'infinitif dependant d'une
locution impersonnclle en francais har jag ägnat ett kapitel åt
en utredning om det grammatiska inbördes förhållandet i satser
sådana som: il faut le faire, il convient de le faire , il reste ä
le faire, il est pennis de le faire, il est impossible de le faire,
således opersonliga verb och uttryck, följda av en infinitiv.
Med utgångspunkt från den uppfattning, jag där mot den i
grammatiken gängse utvecklade i fråga om dessa opersonliga
konstruktioner, skall jag härmed söka att något närmare ut¬
reda frågan om den opersonliga satsens natur, sådan den enligt
min tanke är att karakterisera. Jag gör då först en liten åter¬
blick på framställningen i ifrågavarande studie. Det gällde där
för mig att leda i bevis, att infinitivens konstruktion var be¬
roende av det opersonliga verbets betydelse, eller med andra
ord av känsloförhållandet, le rapport sémantique, emellan fin i t
verb och inf. Beträffande satser såsom il me plaist a aller, il
reste a le faire, il me souvient de le faire, ne vous chaille d'aller,
erbjöd detta ingen svårighet, då det prepositionella förhållandet
mellan verb och infinitiv här helt naturligt kändes som samman¬
hängande med verbets betydelse. I avseende på den rena in-
finitiven i sådana uttryck som il faut le faire, il me plaist le
faire, där jag i konsekvens härmed ville i infinitiven se en ré-
gime direct, var det så till vida svårare, som en sådan uppfatt¬
ning innebar ett brytande med den gängse grammatiska tradi¬
tionen, enligt vilken denna infinitiv vore att karakterisera som
ett efter predikatet ställt logiskt subjekt, som framför verbet
representerades av det formella subjektet il. Jag tillåter mig
nu här först ånyo upptaga denna fråga till diskussion.

Med den tyske filosofen Sigwart 1 , som ägnat undersök¬
ningar åt hithörande frågor, förmenar jag, att man som utgångs-

1 Chr. Sigwart, Die Impersonalien. Freiburg i. B. 1888.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

4 HILDING KJELLMAN

punkt för den opersonliga konstruktionen överhuvud har att
taga uttryck som det knackar, i Stockholm är det dyrt, det är
kallt, sagt t. ex. om vattnet, då man skall taga ett bad, det
susar, sagt om ljudet i skogen, det brinner, uttalat om elden i
kakelugnen, det gick bra, o. s. v. Dessa ha samtliga det ge¬
mensamt, att bakom det finnes ett låt vara diffust komplex av
föreställningar eller intryck, som representera ett verkligt sub¬
jekt till verbet, eller för att tala med SlGWART *, »mit ’es’ (i
motsvarande tyska satser) wird eine unanalysierte Menge von
Objecten oder Eindriicken bezeichnet, denen zusammen das
Prädicat zukommt». Genom en allt starkare försvagning eller
ett förflyktigande av den obestämda verklighet, som subjektet
ursprungligt kan anses innebära, uppstå rent opersonliga vänd¬
ningar som tonat, pluit, es hungert tnich, es ist mir bang, es
zuimmelt auf dem Platze, det haglar, det regnar, det spökar, il
pleut, il fait froid, il est midi moins un quart.

Detta innebär naturligtvis inte, att jag anser, att alla oper¬
sonliga uttryck uppstått på detta sätt. Denna konstruktions-
kategori har givetvis kunnat rekryteras på många olika vägar;
det finnes en Gud t. ex. torde väl såsom opersonligt uttryck
vara mer ursprungligt än det går eyi herre på gatan eller det
kommer en vän med tåget, och kan mycket väl ha givit upp¬
hov till den analogi, av vilken de två senare omdömena for¬
mellt äro beroende. En dubbelkonstruktion ceste chose me plaist
a faire och il me plaist ä faire ceste chose kan likaledes vid si¬
dan av ett existerande ceste chose m ennuie ä faire framkalla en
ny opersonlig konstruktion: il yri ennuie ä faire ceste chose} Il
fait beau temps drager med sig il fait cher vivre ä Paris, il
fait bon s en aller och andra. Men dylika analogiska processer
innebära ovillkorligen, att det opersonliga såsom sådant redan
existerar; att påvisa, var detta uppstått eller hur man över
huvud taget kommit fram till det opersonliga uttryckssättet,
kanske aldrig blir möjligt; allt vad man kan säga är, att en
utveckling från ett personligt uttryckssätt med ett mycket diffust
subjektsbegrepp till ett fullt opersonligt sådant i vissa, som det av
de ifrågavarande uttryckens karaktär framgår, mycket ursprungliga
konstruktioner är synnerligen naturlig, och att det opersonliga,
sedan det en gång konstituerats, genom analogiska inflytanden

1 Op. cit. s. 24.

2 Jfr Kjellman, Construction sid. 51.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

OM DEN OPERSONLIGA SATSENS NATUR

5

av olika art tagit sig uttryck inom olika områden av det mänsk¬
liga tänkandet. Avsikten med denna uppsats skall icke vara att
i egentlig mening studera den opersonliga konstruktionens ut¬
veckling, utan att med utgångspunkt från den givna språkliga
formen söka karakterisera det opersonliga över huvud taget,
det som är det gemensamma för alla opersonliga omdömen,
äldre och yngre, ursprungliga och sekundära, enklare eller mera
komplicerade.

Det är karakteristiskt, att detta fullt opersonliga uttrycks¬
sätt i åtminstone flera språk är bundet vid vissa givna förhål¬
landen, som lämpa sig härför, och detta vare sig man ser saken
funktionellt eller ur betydelsesynpunkt. Detta framgår med
önskvärd tydlighet av nedanstående tablå över de opersonliga
satserna, i vilken jag i huvudsak anslutit mig till den av
Miklosich 1 givna indelningen. De kunna grupperas på föl¬
jande sätt:

1. Opersonliga satser, som angiva ett tillstånd eller skeende
i naturen: lat. pluit (sanguinem, lapidibus), fulgurat, tonat, lucet;
fr. il pleut , il gele, il ncige; it. piove, grandina, cgli e caldo;
ty. es blitzt, es donnert, es regnet (eine?i starken Guss); sv. det
haglar, det regnar (småsten), det är halt, det är oväder.

2. Opersonliga satser, som angiva en företeelse av hem¬
lighetsfull natur: ty. es spukt , es geht irre ivi Hause, sv. det
spökar.

3. Opersonliga satser, som angiva en företeelse såsom be¬
roende av en viss sinnesförnimmelse: ty. es brennt, es knistert,
cs rauscht, es hat trompetet, in den Augen se Jämmer te es nass,
sv. det susar, det blåser, det tassar på vinden, det gick i dörren,
vi suckar det så tungt uti skogen.

4. Opersonliga satser, som angiva en viss kropps- eller
själsaflektion: ty. mic/i (lungert, mick dierstet, mich sc/däfert, mich
essert, es friert mich, es graut mir, feng. me thursteth, me hung-
reth, sv. mig törstar, det går mint i huvudet på mig, det kliar.

5 a. Opersonliga satser, som angiva det förhållande, en
viss tänkt eller verklig handlande person står till det genom en
bestämning utsagda: lat. me pudet Jiominum, me pce?iitet faeti,

1 Franz Miklosich, Subjectlose Sätze, Wien 1883. Till de nedan an¬
förda germanska, latinska och romanska opersonliga satserna komma även
de slaviska, vilka speciellt utgöra föremålet för Miklosich’s studie och efter
vilka hans gruppering är gjord.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

6

HILDING KJELLMAN

oportct id facere, cotivenit id facere,■ mihi licet facere omnia,
ffr. o. fr. il convient le faire, il me plait de le fai re, il me de¬
li te ä aller, il me manque de 1 'ar gett t, il me faut de 1 'argent, il
m ’ en souvient, il vi en chaut, il est nécessaire dy aller, il est
temps de finir; ty. mich erbarmet seines Elends, es jammert
mich des Volkes, es mangelt mir an Geld, es gebricht tnir an
G eld, ich muss schauen, woran es fehlt; sv. det lyster 7 nig för¬
söka, det är av vikt att arbeta, det behövs pengar.

5 b. Opersonliga satser, som angiva det förhållande, som
i allmänhet förefinnes beträffande en viss bestämning: lat. tit
si t civis, natus si t o por tet; fr. il faut qiiil vienne, il parait que
ce soit vrai, il en résulte que c'est moi qui ai raison; ty. es ist
Jiotwendig, dass jemand kommt; sv. det behövs, att någon
kommer.

6. Opersonliga satser, som angiva ett tillstånd eller en
verksamhet såsom resultatet av en viss påverkan: fr. il fait
chaud, il fait beau temps, il fit un grand coup de tonnerre, il
fait cher vivre ä Paris; ty. es pack t mich, es reitet mich, es trug
mich mit dem Sturmwinde fort, es hat Eis gemacht; mht. is
tuot tve ter.

7. Opersonliga satser, som ange ett abstrakt förhållande
såsom fortgång, inträffande, början eller slut, tillstånd m. m.:
fr. il en est de moi comnie . ..; ty. es geht mir gut , mit mir ist
cs aus, es zuckte dunkel durch mein Herz; sv. det har gått ho¬
nom väl i livet, det är illa bevänt med mig, nu gäller det livet,
det börjar illa för honom.

8. Opersonliga satser, som angiva ett visst slag av exi¬
stens:

a) uttryckt med esse (finnas)', ffr. o. fr. il estoit jadis uns rois,

il est certainespeuplades qui ...; ty. es war einmal ein

König; sv. det var en gång cn kung, det finnes en

Gud.

b) uttryckt med haberc; lat. habct annos quindecim; fr. il y a

des femmes qui . , . ; ty. es hat an dem Orte schöne

Pferde.

c) uttryckt med dare: ty. es gicbt keincn Trost fiir ihn; sv. det

ges ett land.

d) uttryckt med andra verb: fr. il arrive deux c trängers, il croit

de beaux arbres lä-bas; sv. det kommer en karl pä

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OM DEN OPERSONLIGA SATSENS NATUR

7

gården, det ligger ett nystan på golvet, det går en
ande genom rummet, det växer vackra träd där borta.

9. Opersonliga satser, som angiva ett skeende i allmänhet:

a) bildade med ett reflexi vt verb: it. qui si talgia capelli, si

viene, si vive, dove si v ende le candele; sp. se a?ida,
se puede ser honrado, se me ha olvidado la leccion;
ty. es sitzt sich hier schlecht, mit ihm spricht sicfi s
gut.

b) bildade med ett passivt verb: lat. curritur, editur, sic ilur ad

astra; fr. il a été dansé, il fut bien ri de l'av enture,
il lui fut payé une somme importanle; sv. det arbetas,
det åks mycket bil i Stockholm, det skämtades våld¬
samt med honom, det har förhandlats i tre dagar}

Formellt äro dessa opersonliga satser av flera olika typer.

Vi ha först den enkla typen, pluit , es rausclit, det spökar ; vi

ha en annan typ, där verbalfunktionen sättes i förbindelse med

en person, å ena sidan, es geht tnir gut, och å den andra es

diirstet mich, es packt mich, me pccnitet. För konstruktionen

i vad den avser uttrycket för den med verbalverksamheten i

förbindelse ställda personen är verbalbetydelsen utslagsgivande.

I es geht mir gut, es graut mir t. ex. kan personen endast

tänkas i form av ett dativobjekt; vid dursten och ännu mer vid

packen, vid pcenitet , miseret m. fl., är verbalfunktionens direkta

riktande på personen det naturliga, eller med andra ord, de

äro transitiva impersonaliå (HEYSE). Samma skillnad föreligger

hos de olika satserna av typen fr. il lui plaist aller, il lui man-

que de l'argent, il lui en souvient, il lui en chaut å ena sidan

• •

och ty. es erbarmet mich deines Elends, es reut mich des Ubels,
es jammert mich Deiner å den andra.

I förbigående skulle jag vilja anmärka, att konstruktioner
sådana som ffr. Par nos les convendra passer, aillours /’ estuet
aler, s'ensemble les leiist ester i stället för de normala med

1 Denna indelning, som icke kan göra anspråk på någon fullständighet
utan där den ledande synpunkten varit att söka få fram motsvarigheten i
opersonlig konstruktion i olika språk, stämmer i det stora hela med den syn¬
nerligen intressanta översikt över dc svenska opersonliga satserna, som under
titeln: Om s. k. subjektlösa satser i svenskan, givits av prof. G. Cederschiöld
i Nordisk Tidskrift 1895, sid. 340—358 (sedermera omtryckt i: Om ordlekar
och andra uppsatser i språkliga och historiska ämnen. Sthlm 1910.).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

8

HILDING KJELLMAN

dativiskt personobjekt kunna bero på en inneboende transitivisk
tendens hos dessa verb. Tänker jag mig il le covient såsom:
»ett visst tvång griper honom» i stället för »förefinnes hos
honom», och ger jag il le loist samma innebörd som on le
laisse, on l'otrie , far jag här på fransk botten en motsvarighet
till det tyska es greift mich, es jämmer i mich Seiner.

Men låt oss återvända till våra opersonliga typer. Tran¬
sitiva fastän på ett annat sätt äro: fr. il fait beau lemps. lat.
kabel annos quindecim, fr. il y a une femme qui ... ty. es giebt
keinen Trost fiir ihn, där den opersonligt uttryckta verbalverk-
samheten riktar sig, icke på den ifrågavarande personen, utan

på ett föremål, ett begrepp eller en handling. En femte typ

*

företrädes av il estoit jadis uns rois, det existerar ett avtal, det
kommer en karl i trappari , det ligger ett nystan på golvet. I
dessa satser föreligger först ett opersonligt uttryckt verbalbe¬
grepp, uttryckande något slag av existens, till vilket, apposi-
tionellt eller såsom »eine nachträgliche Korrektur* (TOBLER),
fogas ett subjekt. Det är egentligen en syntes av två om¬
dömen i) det kominer, 2) en herre kommer, vilket tillsamman¬
taget och sammansvetsat blir till det kommer en herre . Det
opersonligt begagnade, bestämt intransitiva verbet har fått den
för detsamma ägnade konstruktionen, den absoluta. Det efter-
ställda subjektet hör icke i egentlig mening till den opersonliga
satsen utan är en visserligen för sammanhanget nödvändig,
men dock utanför detsamma vidfogad förklarande bestämning.

Man frågar sig nu, om den här särskilt ifrågavarande typen:
il me plaist aller, il me convient le faire, il me faut de Cargent
hör till denna kategori av opersonliga satser, om man sålunda
i inf. resp. den nominala bestämningen har att se ett såsom
»eine nachträgliche Korrektur» efterställt verkligt subjekt, eller
annan satsdel. Det är visserligen sant, att il me plaist aller
kan tänkas ha uppstått genom en ursprunglig syntes av två
föreställningar 1) il me plaist = något obestämt, som i det ögon¬
blicket icke kan eller icke behöver närmare definieras, behagar
mig, d. v. s. konstaterandet hos mig av en känsla av välbehag,
2) aller, en appositionellt tillfogad bestämning, som närmare
angiver det begrepp eller den handling, som för mig framkallar
ifrågavarande känsla, d. v. s. ett i någon mån utanför satsen
placerat subjekt såsom »nachträgliche Korrektur». En sådan
uppfattning innebär emellertid ovillkorligen, att verbet vid sidan

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

OM DEN OPERSONLIGA SATSENS NATUR

9

av den opersonliga användningen har en analog personlig sådan,
att man sålunda vid sidan av il me plaist — aller kan säga
cela, Valler me plaist. Det går bra vid detta verb. Men om
man betraktar särskilt de romanska språkens förråd av oper¬
sonliga uttryck, finner man en hel rad, t. ex. fifr. il estuet, il
faut, il convient, il chaut, il loist, il souvient, som icke alls eller
icke i en motsvarande funktion eller betydelse kunna begagnas
personligt. Verbet convenir har i personlig användning icke be¬
tydelsen ctre nécessaire, vilken i fornfr. alltid tillkommer det
opers. il convient. Il me convient le faire = il me faut le faire
kan sålunda icke dekomponeras i i) il me convient = det före-
ligger för mig en på icke angiven grund beroende nödvändig¬
het, 2) le faire, meddelande mera precis, vad som är nödvän¬
digt, detta emedan man ej i samma betydelse kan säga cela
me co 7 ivienl. På samma sätt kan inf. i il me loist aller icke
betraktas som subjekt, så länge man icke kan säga cela me
loist, inte heller inf. efter il faut, då det inte existerar ett per¬
sonligt bruk av falloir eller faillir, som överensstämmer med
det opersonliga. Den möjlighet till upplösning av det operson¬
liga uttrycket, som teoretiskt sett föreligger i avseende på det
ursprungliga utbildandet av sådana opersonliga satser som de
citerade, är sålunda försvunnen, så snart bland dessa förekomma
uttryck, innehållande ett endast opersonligt använt verb + inf.

Jag har härefter att diskutera den teorien, att i il me plaist
aller, aller verkligen skulle vara det reela subjektet och il me
plaist icke opersonligt, utan personligt och konstruerat med il
som subjekt, anticiperande den följande inf., eller med andra
ord, att det inre sammanhanget i satsen skulle vara detsamma
som i följande: Rolland, Colas Breugnon 10, Mats cela m en-
nuierait dix fois plus d'en changer. Mot en sådan uppfattning
kan först göras gällande detsamma som nyss, nämligen att den icke
kan tillämpas vid endast opersonligt begagnade verb. Det kan
vidare resas den invändningen, att under sådana förhållanden
det demonstrativa pronominet, som i dessa satser så ofta hän¬
der, svårligen skulle kunna utelämnas, samt slutligen, att vi
skulle finna, icke il, utan ce. Franskan har i själva verket under
alla tider haft en mycket säker känsla för skillnaden mellan dessa
båda pronomen. Finnes en aldrig så svag verklighet i det be¬
grepp, som i svenskan återgives med idet», använder franskan
ce eller det mera betonade cela, men i allmänhet icke il. På

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

IO

HILDING KJELLMAN

annat ställe har jag närmare undersökt dessa förhållanden 1
här må. endast framhållas, att vid impersonalifiering av omdö¬
men —i^som t. ex. om il iriennuie ä faire cela skapas i anslut¬
ning till cela m ennuie a faire eller il est nécessaire de le faire
bildas med utgångspunkt från ett äldre nécessaire est (de) le
faire — subjektets vanliga plats alltid intages av il. Ce blir i
själva verket ett tecken till att satsen åtminstone icke till sitt
ursprung är opersonlig, och i vår tid är il med ett par obe¬
tydliga undantag 2 ett osvikligt kriterium på att vi i ett före¬
varande fall ha att göra med ett opersonligt verb.

Rent grammatiskt är sålunda teorien om inf. som subjekt
ohållbar beträffande dessa franska satser. Det är tydligt, att
inf. i sådana konstruktioner intager en annan ställning till det i
opersonlig form uttryckta verbet. I min ovannämnda studie
över de fornfranska verbens inf.-konstruktioner har jag djärvts
karakterisera den som en régime direct , således som ett infinitiv¬
objekt. Jag har förklarat detta så, att inf. på grund av sin
verbala karaktär, på grund således av sin förmåga att uttrycka
en verksamhet, »ein Vorgang», kommit att kännas icke såsom
»eine nachträgliche Korrektur» utan såsom en i förhållande till
det opersonliga uttrycket underordnad bestämning . 8 Det är

1 Jfr Kjellman, La construction möderne de 1 ’infinitif dit sujet logique
en fram;ais. Uppsala 1919.

* I modern franska bibehålla il est vrai — t. ex. je suis jeune, il est
nrai — samt utropet est il fiossible? även vid syftning på något föregående
den form, som egentligen tillkommer dem endast framför en att- sats, d. v. s.
i opersonlig användning. De äro sålunda i viss mån att betrakta som »locu-
tions figées». I äldre tid finner man även utanför dessa uttryck någon gång il.

8 En viss anslutning till denna uppfattning rörande infinitivens funktion
deklareras av K. von Ettmayer i en i »Zeitschrift fur französische Spraclie
und Literatur 1918» publicerad uppsats med titeln: »Satsobjekte utid Objektoide
im Französischeti ». Objektoid definieras som en förkortad, i de flesta fall
genom en inf. uttryckt satsartad bestämning i avseende på dess funktion som
viss satsdel i samma sats. I satsen: et qeurent as portes et as murs Por
le castel desfendre är den med por inledda bestämningen en i detta fall final
objektoid, under förutsättning, att den så att säga låter infoga sig som del i
omdömets huvudidé. I den mån uttrycket por le castel desfendre kan be¬
traktas som del av satsens »Gesamtvorstellung», således icke åskådliggör en
i förhallande till de förutgående finita verben självständig verbalidé, i vilket
fall man trots formen hade att i detsamma se en verklig finalsats, betraktar
v. Ettmayer det som ett slags lösligt finalobjekt. Han säger sid. 322: »Das
por le castel desfendre stellt also cin syntaktisches Gebilde dar, das gewisser-
massen zwischen Objekt und Nebensatz dic Mitte hält, insofern es notwendig

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OM DEN OPERSONLIGA SATSENS NATUR

I I

icke il me plaist — l'aller [me plaist] jag vill säga, utan —
även om jag en gång på ett tidigare stadium verkligen haft en
dylik begreppsförbindelse — il me plaist = je veux — aller. Inom
uttrycket har skett en syntes, som främst till följd av inf:s ver¬
bala karaktär resulterat i ett mera naturligt förhållande än det
ev. ursprungliga . 1 Vill jag nu fasthålla min teori om att den
ifrågavarande bestämningen skall intaga den ställning i för¬
hållande till det opersonliga verbet, som betingas av dettas be¬
tydelse, av vad som alltså egentligen utsäges genom detta, har
jag att analysera fram dess verkliga innebörd i dylika konstruk¬
tioner. Det utsäges enligt min mening icke, såsom i uttrycken
det kommer — en herre — på gatan, en först opersonligt avfattad
idé om ett kommande, som sedan mera definitivt hänföres till

weder im einen noch im anderen Sinne verstanden werden muss. Es halt
die Mitte zwischen einem verbalen Vorgang und einem nominalen Objekt,
und darum bezeichne ich es als ein, in diesern Falle finales, Objektoid.» På
samma sätt karakteriserar han » pur Ii amer* i Marie de Francets vers: mu/t
fu Pur li amer destreiz såsom en kausal objektoid. I Erec 109 Je ne ving
f a pour autre afaire fors por vos compeignic a feire föreligger en koncessiv
objektoid, i Rol. 3889 Grant sunt li colp as helmes detrenchier en konsekutiv
sådan, o. s. v. v. Ettmayer karakteriserar nu, som det tyckes, inf. i t. ex.
il me plaist aller såsom en final objektoid. Det finala ligger enligt honom
däri, »dass zu einer Situation eine Wirkung, die sich daraus ergeben soll, zu
denken ist». Detta kan ju icke uppfattas annat än som ett instämmande i
min uppfattning, att inf. till sitt begrepp är underordnad det opersonliga pre-
dikatet.

v. Ettmayer synes kalla varje slag av inf.-objekt för final objektoid.
Det är ju emellertid en mycket stor skillnad mellan den finala inf.-bestäm-
ningen i det först citerade exemplet och inf. i il me plaist aller. Skulle icke
här en uppdelning vara på sin plats? Ha vi icke i: jag tror honojn vara en
skurk, je lui promets daller vad man kunde kalla innehållets objektoid, i je
veux aller, il tne convient le faire en föremålets objektoid, i je me p/ais ii
aller verkningsområdets objektoid, i il me souvient de le faire en relations-
objektoid och i je désire ä aller en riktpunktens objektoid? Varför ej förbe¬
hålla termen final objektoid den rent finala med verbalfunktion uppträdande
bestämningen? Varför icke för verkligt infinitivobjekt i alla dess olika gestalt¬
ningar använda t. ex. termen direkt objektoid? Och slutligen påkallar icke
införandet av termen objektoid även skapandet av den motsvarande benäm¬
ningen subjektoid, avseende ett verbalt subjekt? Allt detta är frågor, som ’
man gör sig vid studiet av v. Ettmayers intressanta uppslag, som ju mera
tar sikte på att under ett gemensamt namn sammanfatta satsbestämningar med
verbal karaktär, än att i alla dess skiftningar närmare karakterisera deras
innebörd.

1 Jfr Kjeli.man, Construction, sid. 39.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

12 HILDING KJEI.LMAN

ett subjekt, utan det utsäges opersonligt en viss verbalverksam¬
het, riktande sig på en annan sådan, vilken genom den förra be¬
stämmes i avseende på sin relation till en i det förevarande fallet
tänkt eller omtalad agerande, som förekommer under form av en
dativisk bestämning. Infinitiven blir enligt SvEDELlUS 1 termino¬
logi terminus ad quem, icke terminus a quo, den finita verbalfunk¬
tionens föremål, icke dess utgångspunkt. Då dessa opersonliga
uttryck i förbindelse med en infinitiv i avseende på resultatet av sin
funktion sammanfalla med modalhjälpverben, då t. ex. il me faut
funktionellt icke skiljer sig från je dois och il me plaist = je veux,
har jag karakteriserat dem som opersonliga modalhjälp¬
verb; analyserar man dem samt och synnerligen, finner man
också, att de i full överensstämmelse med de personliga modal¬
hjälpverben just tjäna till att uttrycka det på det ena eller
andra sättet gestaltade förhållande, den genom inf. uttryckta
verbalverksamheten intager till sitt subjekt . 2 Personligt eller
opersonligt avfattad fordrar en dylik modalhjälpverbfunktion
sitt för att bilda ett verkligt omdöme nödvändiga komplement
såsom régiine direct* Finnes då något i språket, som anger
detta? Ja, det befinnes, att i sådana fall, där ett dylikt oper¬
sonligt verb i stället för att följas av en inf. är utbildat med
en nominalbestämning, denna står i objektskasus. Fornfranskan
har ju i viss mån bevarat kasusflexionen, varför iakttagelser här
ännu äro möjliga. Det heter:

or i covient esgart mult grant (i rimmet)

71 i estuet altre prove 7 nent (i rimmet)

Sire, ci n afiert plus lonc conte . 1

Då sålunda, att döma av den ackusativiska formen, den
nominala bestämningen är att karakterisera som régime direct
till de opersonliga predikaten, synes mig en i motsvarande ställ¬
ning placerad inf., uttryckande en verbalverksamhet med större
tendens att foga sig i ett dylikt förhållande, med så mycket

mera skäl böra uppfattas som det opersonliga verbets inf.-

#

objekt.

1 Svedklius, Lanalvse du langage. Uppsala 1897.

* Jfr Kjellman, Construction, sid. 41.

8 Jfr Gebhardt, Zur subjectlosen Konstruktion ini Altfranzösischen. Diss.
Halle 1895.

* Jfr Gebharot, op. cit. sid. 8 o. 10.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OM DEN OPERSONLIGA SATSENS NATUR

13

Det är klart, att om jag betraktar den substantiviska be¬
stämningen i il lui faut de l'argent och infinitiven i satser som
il me faut aller såsom régime eller, för att tala med V. Ett-
MAYER, i det senare fallet som objektoid 1 , denna enl. honom
svaga avglans av det, som den fulla ^//-satsen utrycker fullstän¬
digare och mera i överensstämmelse med den inneboende tan¬
ken, jag även måste i analogi därmed anse den funktionellt lik-
stående ^//-satsen i: fr. il faut que je men aille, de lä sensuit
que ... sv. det behövs, att någon kommer, såsom régime direct.
Enligt min tanke äro dessa satser i allmänhet icke att karak¬
terisera som subjekts- utan såsom objekts- satser. Endast en
sådan uppfattning synes mig för övrigt ge förklaringen till kon-
junktiven i vissa av dessa bisatser i franskan.

Genom sin syntaktiska egenart ger oss sålunda franskan
vissa utgångspunkter för bedömandet av den opersonliga satsens
natur, på vilka jag alltså kan stödja mig, då jag nu övergår
till att diskutera gestaltningen av det opersonliga omdömet och
innebörden av vad jag ovan kallat impersonalifiera en viss ut¬
sago. Jag anser mig sålunda ha kunnat konstatera, att i om¬
dömet il me convient aller inf. icke är subjekt; då jag heller
icke kunnat betrakta pronominet il, som givetvis endast har
att fylla den rent formella funktionen att intaga subjektets
vanliga plats vid verbet 2 , som verbal verksamhetens utgångspunkt,
d. v. s. dess subjekt, gäller det att söka reda på detta. Denna
sak, som i alla tider sysselsatt både logici och språkmän, är i
själva verket den fundamentala för besvarandet av frågan om
vad det opersonliga egentligen är och betyder. Låt mig då
forst för klarhets vinnande jämföra två sådana i det närmaste
synonyma uttryck som: je dus aller och il me convint aller.

Vilken är skillnaden mellan tankens formulering i det ena
och det andra fallet? I det förra fallet säger jag, att jag kände
nödvändigheten av att gå, i det senare att nödvändighet — jag
säger icke varifrån den kommer eller varav den beror, den är
enl. Toblers uttryckssätt »etwas nicht näher zu Bezeichnendes»
— förelåg för mig att gå. I je dus aller ägde jag nödvändig¬
heten, i il me convint aller, ägde nödvändigheten mig. Resul¬
tatet är i båda fallen detsamma, annars kunde inte uttrycken
vara synonyma, men syntesen mellan de i den mig gällande

1 Jfr ovan noten å sid. 10.

2 Jfr Sigwart, op. cit. passim.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

14

HILDING KJELLMAN

totalföreställningen om ett tvång att gä ingående delföreställ¬
ningarna sker på olika sätt. I den opersonligt fogade före¬
ställningen utkristalliseras ett begrepp tvång, som verkar något
i avseende på mig; vid den personliga konstruktionen är för¬
hållandet det omvända, så att mitt förhållande till infinitivens
verbala innehåll karakteriseras genom den känsla av tvång, som
jag erfar. Vad är det då som i den opersonliga satsen utsäges
om tvånget? Jo, dess tillvaro i avseende på mig konstateras.
Jag kommer sålunda fram till att idéinnehållet i satsen il me
convient aller har den gestaltningen, att här existensen av ett

tvång att gå konstateras för mitt vidkommande.

• •

Ar nu detta resonnemang tillämpligt på andra opersonliga
uttryck tillhörande denna eller andra grupper?

Vid den frågans besvarande bortser jag från hur varje
särskilt uttryck kommit att antaga den opersonliga formen; jag
konstaterar endast, att opersonlig form föreligger, och söker
blott att på basis av den i varje särskilt fall faktiskt förelig¬
gande opersonliga avfattningen analysera dess innebörd; alltså:

il me plaist aller = något för mig tilltalande medförande hand¬
lingen att gå — förefinnes.
il lui loist aller = frihet att gå förefinnes för honom.
ne li chaille d'aller = ett varande av vikt beträffande att gå må

icke förefinnas för honom.

il me soitvient d'aller = ett ihågkommande i avseende på att gå

existerar för mig.

det är svårt att skriva -= svårighet att skriva förefinnes.
nu går det an att komma in *= möjlighet att inträda förefinnes nu.
cs erbarmet mich deines Elends = förbarmande med ditt elände

griper mig nu.

Beträffande denna stora grupp av opersonliga satser kan
man således urskilja en dubbel process, dels den, som karakte¬
riserar satsen som sådan, d. v. s. det opersonliga, dels också
den, som reglerar förhållandet inuti satsen, sålunda emellan
dess olika leder. Den första processen gestaltar satsen såsom
ett uttryck för existensen av något visst angivet; genom den
andra sättes en viss agens i relation till en verbalverksamhet
eller ett nominalbegrepp. I il me convient aller är den dati-
viska personbeteckningen den genom inf. uttryckta verbalverk-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OM DEN OPERSONLIGA SATSENS NATUR 15

samhetens subjekt, och uttrycket kan i detta avseende böjas il
me, te, lui o. s. v. convient (aller). Samtliga satser falla emeller¬
tid inom ramen för ett existensomdöme.

Vidare:

det regnar = regnande är en verklighet; pluit sanguinem = reg¬
nande blod är nu förhanden.

mi c k hungert, diirstet = en känsla av hunger, törst griper mig,

afficierar mig nu.

es'reitet mich = ett ridande mig är nu verklighet.

il fait beau teinps = det tillstånd, som resulterar av att något

verkar vackert väder — är.

det har gått mig väl i livet = ett skeende med mig på ett sätt,

som kan karakteriseras med »väl» — har existerat
och existerar.

det finnes en Gud = tillvaro, sådan av en Gud, är verklighet.
det kominer en herre pä gatan = ett kommande, en karls kom¬
mande, är, kan iakttagas på gatan.
ts giebt keinen Trost fiir ihn = något givande tröst förefinnes

icke för honom.

I denna analys av de opersonliga omdömena befinner jag
mig i en viss motsättning till Sigwart. Han karakteriserar dem
såsom Benennungsurteile, d. v. s. såsom innebärande en viss
identifieringsprocess. Enligt honom uttrycker pluit — il pleut
— det regnar följande begreppsförknippning: »det jag nu iakt¬
tager är regn, är vad jag lärt mig benämna regn». För mig
är detta fallet, om jag säger det regnar med betoning på ver¬
bet, således i motsats till t. ex. det snöar, det haglar. I det
regnar, utsagt utan särskild betoning på verbet, d. v. s. i den
vanliga användningen, har enligt min uppfattning identifierings-
processen, utan vilken omdömet givetvis icke kan tänkas, icke
nått något språkligt uttryck; identifieringen är redan skedd; jag
har redan namnet på företeelsen klart och kan konstatera dess
verklighet, vilket jag just gör genom att säga det regnar; detta
omdöme innebär således följande tankeförknippning: »det som
jag lärt mig benämna, identifiera såsom regn — är nu».

Om sålunda i en sats sådan som il me convient aller en
för mig existerande nödvändighet, i det regnar företeelsen regn,
i det kommer en herre föreställningen om ett kommande, är

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

HILDING KJELLMAN

16

»subjekt», var finnes då detta? I verbet. Detta innehåller dels
en predikatsidé ==■ bejakandet av existensen hos ett visst subjekt,
dels också en subjektsidé, som genom detta samma predikat
får giltighet — i il me convient aller beträffande en person —
me — och en handling — aller, i es hungert mich beträffande
en person i ack., i det regtiar småsten beträffande ett direkt sak-
objekt . 1 Populärt talat kan man sålunda säga, att ett oper¬
sonligt verb innehåller både subjekt och predikat. Det oper¬
sonliga, detta något, som man så väl känner men har så svårt
att analysera för sig, är sålunda för mig det maneret att uttrycka
ett omdöme, att jag bejakar existensen hos en viss företeelse,
en viss känsla, ett visst begrepp, som icke fått sitt självständiga
uttryck utan låter deducera sig ur ett enligt hävdvunnen form
gestaltat verb. Att impersonalifiera ett omdöme — att gå är
svårt > det är svårt att gå — är att ersätta ett visst predi-

1 Som en egendomlighet må anföras, att en liknande teori återfinnes i
den i många avseenden märkliga Grammaire générale et raisonnée, som ut¬
kom i Paris år 1660 och som efter denna tid under namnet Grammaire du
Port-Royal spelat en vidsträckt roll i Frankrike. Efter ett konstaterande av
iörekomsten av opersonliga verb i franskan göres däri, sid. 122, följande ut¬
talande: »Or ces verbes ont quelquefois plus de personnes que les gram-
mairiens ne pensent... Mais ce qu’on peut icy considerer, & a quoy peu de
personnes ont peut-estre pris garde c’est qu’il semble qu’on ne les ait appe-
1 ez impersonnels que parceque renfermdt dans leur signification un sujet qui
ne convient qu’å la troisiéme personne; il n’a pas esté nccessalre d’exprimer
ce fait parcequ'il est assez marqué par le verbe mesme & qu'ainsi on a
compris par le sujet 1'affirmation & 1’attribut en un seul mot comnie fiudet
me = pudor t ene t ou est t enens me, pcenitet me «=■ p<Biia habet me, libet tnihi
= libido est m/hi. Ou il faut remarquer que le verbe n’est pas simplement
lå substantif, mais qu'il y signifie aussi 1 ’existence. Car c’est comnie s’il y
avoit libido existit tnihi ou est existens tnihi.»

Härav drar nu Grammaire du Port-Royal den överraskande slutsatsen,
att franskans opersonliga verb icke äro i egentlig mening opersonliga. Enligt
dess uppfattning bör il me piaist de faire cela fattas som il de faire — 1 'action
ou le mouvement de faire cela — me piaist, i vilket avseende väl numera ingen
vill följa den. — Samma resonnemang fortsättes sedan rörande andra verb:
»Et on peut encore remarquer que les verbes des effets de la nature comnie
pluit, ningit, etc., peuvent estre expliquez par ces memes principes en 1’une
& en 1 ’autre Langue. Comnie pluit est proprement un mot dans lequel pour
abreger on a renfermé le sujet, l’affirmation & 1’attribut au lieu de pluviafit
ou cadit. Et quand nous disons il pieut, il nege, il gresle, etc., il est lä
pour le nominatif, c’est-ä-dire piuie, nege, gresle, etc. renfermé avec leur
verbe substantif est ou jai t: comnie qui disoit il piuie est, il nege se fait
pour id quod dicitur p/tivia est, id quod vocatur nix fit.»

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OM DEN OPERSONLIGA SATSENS NATUR

17

kats utsägande om ett visst subjekt med bejakandet av giltig¬
heten hos predikatsidéns utsägande om det gamla subjektet.
Vi stå sålunda här inför en speciell form av existenspredika-
tion, vars egendomlighet ligger i att subjektet genom elimine¬
randet av alla yttre verkande krafter immaneras i själva ver¬
bet och erhålles genom en konkretisering av det begrepp, som
verbet uttrycker. Ett opersonligt verb innebär sålunda enligt
min uppfattning sitt eget subjekt och torde kunna karakterise¬
ras som verbet i en existenspredikation med subjektskonstant
ingående i verbets begrepp.

Och så till sist, vilket berättigande ligger med hänsyn härtill
i de olika termer, som använts och användas för att benämna dessa
verb eller verben i så gestaltande satser? Tagen i sin egentliga
betydelse är termen »opersonlig» knappast adekvat, då verbet
i en opersonlig sats å ena sidan ofta uttrycker en »Vorgang»
hos en person och å den andra faktiskt alltid är bundet vid
3 :e person sg. Termen »einpersönlich» (Meyer-LObke) är ur
denna synpunkt korrektare men lider av det felet att inte ut¬
säga det väsentliga hos dessa verb. Det egendomliga i konstruk¬
tionen är icke, att de endast förekomma i en person, 3:e sg., utan
att de uttrycka tanken på ett särskilt från andra konstruktioner
avvikande sätt. Dessa verb ha också blivit kallade »subjektlösa»,
»subjectlos» (Heyse), vilket kan vara sant i anseende till den rent
yttre formen, så till vida att subjektet icke fått sitt självstän¬
diga uttryck såsom i *jag måste». Men subjektet finnes där i
alla fall i predikatets korpus; det skulle kunna sägas vara stam¬
men i verbet; böjningsändelsen tjänar sedan till att sätta sub-
jektsidén i en viss relation till verkligheten. Termen »subjekt¬
lös* är dubbelt olycklig, därför att vissa forskare, t. ex. MlKLO
SICH och Marty, därmed velat beteckna, att dessa verb i lo¬
gisk mening över huvud taget sakna subjekt och att ifrågava¬
rande omdömen till skillnad från vanliga tvåledade omdömen
endast utgöras av ett logiskt predikat. Såsom t. ex. SlGWART
och Paul påvisat, måste en dylik uppfattning emellertid anses
såsom stridande mot det mänskliga tänkandets fundamentala
lagar . 1 2

1 Cederschiöld föredrager termen subjektlös, då enl. honom det karak¬
teristiska för dessa satser är, att den talande icke tänker på något subjekt,
taget i betydelsen av den eller det, om vilken eller vilket predikatet utsäger
något, utan endast och allenast lägger vikt vid den handling, tilldragelse eller

2 — 192 . 17 - Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

l8 HILDING KJELLMAN

Ingen av de gängse termerna synes mig sålunda fullt ade¬
kvat för betecknande av dessa verb. Då emellertid termen
»opersonlig» förlorat sin egentliga betydelse av att icke hän¬
föra verbalverksamheten till någon person för att just ut¬
trycka det i någon mån mystiska, som utmärker dessa satser i
avseende på tankens avfattning, har jag i stället för att göra
ett försök med en ny term stannat för att allt fortfarande an¬
vända den inarbetade benämningen »opersonlig» för att beteckna
verbet i de omdömen, vilkas egenart jag i det föregående sökt
karakterisera.

beskaffenhet, som han i predikatet utsäger. För honom blir det en fråga för
sig, om den talande vid reflexion över sitt yttrande finner, att han kan tänka
på ett bestämdare subjekt men i det ögonblick, då han fällt yttrandet icke
gjort det.

Med hänsyn till den överflyttning av termen subjektlös, som faktiskt
gjorts till det filosofiska området och som förorsakat och kommer att för¬
orsaka många missförstånd, samt med hänsyn till min ovan utvecklade upp¬
fattning, att ett subjekt verkligen finnes, är jag dock tveksam om lämpligheten
av att använda termen subjektlös, även om jag gärna för övrigt instämmer
i Cederschiölds nyss anförda resonnemang.

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN
PRESENT-DAY ENGLISH

BY

R. E. ZACHRISSON
*

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Abbreviations of Works Consulted.

Bergström

Bradley

•

Einenkel

Franz

Hodgson

Höfer

Jespersen, MEG.
Jespersen, Growth
King’s English

K.OCH

Kruger

= G. A. Bergström, On Blendings in English.

= H. Bradley, The Making of English.

= E. Einenkel, Die historische englische Syntax.

= W. Franz, Shakespeare Grammatik.

= W. B. Hodgson, Errors in English.

= G. Höfer, Die Londoner Vulgärsprache.

= O. Jespersen, A Modern English Grammar
I, II.

= O. Jespersen, Growth and Structure of the
English Language.

= H. W. F. & F. G. F., The King’s English
(Clarendon Press).

= C. F. Koch, Historische Grammatik der eng-
lischen Sprache 2 I, II.

= G. Kruger, Syntax der Englischen Sprache
I—VII.

Mätzner

NED

*Xesfiei.d

0 ’Neill

Onions

PotTSMA

Storm

Sweet

Wendt

Wright

Zachrisson

= E. Mätzner, Englische Grammatik I, II i — 2.
= A New English Dictionary on historical prin-
ciples, ed. J. Murray, H. Bradley etc.

= J. C. Nesfield. Errors in English Composition.
= H. C. 0 ’Neill etc., A Guide to the English
Language.

= C. T. Onions, An Advanced English Syntax.
= H. Poutsma, A Grammar of Late Modern
English I, II.

= J. Storm, Englische Philologie I, II.

= H. Sweet, A New English Grammar, II, Syntax.
= G. Wendt, Syntax des heutigen Englisch.

= J. Wright, English Dialect Grammar.

— R. E. Zachrisson, Engelska Stilarter.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Preface.

A language can be likened to a living organism. It is in
a State of continual development from its more or less obscure
birth to its ultimate decline. With its roots in the past, the
linguistic tree is sending out new shoots and buds into the
present. Some of these will soon wither, others will live a
luxuriant life, taking their nourishment from such parts of the
organism as are destined to decay.

Few languages have been subject to so many changes as
English both with regard to pronunciation, grammar, and vo-
cabulary. The object of this paper.is to trace some of
the grammatical changes which are taking place at the
present day. At the same time we will endeavour to discern
whether these new shoots and buds from the linguistic tree are
wholesome to the organism or merely ’the growth of vegeta¬
tion^ death’.

These new specimens of the linguistic flora have been
culled from a great many modern books and writers, the ap-
proximate number of volumes I have gone through being about
seventy-five from about thirty-five diflerent authors, not in-
cluding newspapers and periodicals. In the near future I hope
to publish a paper on the new formations which I have likewise
noted in the vocabulary.

Wlien not otherwise stated the references are to the orig¬
inal editions. For certain other editions the following abbrevia-
• tions have been used: H. = HEINEMANN, populär ed., N. =
Nelson, pop. ed., St. Coll. = Standard Collection, T. =
Tauchnitz.

The majority of the changes here dealt with have already
been briefly -sketched in my book Engelska Stilarter, 1919-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 23

I beg here to express my sincere thanks to the Head-
Librarian of the Nobel Institution Dr. C. GröNBLAD and his
stafF for their great courtesy and promptitude in supplying me
with the books I have required and for having allowed me to
benefit from their great knowiedge of Modern English Litera-
ture.

Runmarö (Stockholm) August 1919.

R. E. Zachrisson.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

New Formations in Standard English

Will, Would for Shall, Should in the Plain

Future System.

In Modern English shall in the first person is used to
denote futurity without any notion of will.

Similarly, future time in the first person is expressed by
should in the principal clauses of conditional sentences (the
condition is sometimes implied by the context) when the
future is meant to be understood in a contingent or uncertain
sense.

This use of sliall and should in the first person, the so-
called plain-future system , 1 is observed by the majority of
careful English writers . 8

Storm (837) remarks that the English speaking world in
this respect is divided into two halves. American, Australian,
South-African, Irish, and Scotch writers often substitute will,
would for Standard English shall, should. He adduces numerous
examples of will, would illustrating American (pp. 897, 901,
902, 913), Irish (pp. 741, 770), Scotch (p. 770) and Colonial (p.
837) habits of speech, adding at the same time: »It is doubtful
whether the English usage can be upheld in the long run against
such an overwhelming majority». One example (We ll not

1 See King’s English, 138.

a This usage can be tra,ced very far back (see Einenkel, § ii o, $ 13).
but the present distribution of shall, will, should, would was not established
until after Shakespeare’s time. See Franz, § 616, and the examples given
there of will, would for Present English shall, should. Koch (II, $ 46)
points out that Wallis in his Grammatica Linguae Anglicanse (1653) makes
the same distinction between these forms as Modern English.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 2 $

agree long) is quoted by Storm (p. 635) from an English
Diet. of 1879 with the addition that it is vulgär. STORM ad-
mits however (p. 902) that such expressions as ‘ 77 / get my
music some time’, ‘ You ll go next, and we ll be left laraenting’
are not un-English.

In expressions denoting wish would by the side of should
is quite usual in literary English (I would like, be inclined,
prefer, we would wish etc.) 1 , although it is severely censured
by several grammarians. 2 3 4 * * *

KrCger, § 2970, points out that one often hears from
educated Southerners, or even reads, such sentences as 'I ivould
not have failed to express you my thanks personally’, 'I wish
we would have a dog’, 'Perhaps we will one day\ ’I would
consider it wrong’ etc., which, however, are not to be recom-
mended. 8

I will now proceed to give some instances of I will, I'll,
I would , Fd in the plain-future system, derived from English
writers of the present day.

/ will, Fil for I shall.

1. This bov said that he meant a real flying machine, not a
balloon. It was to be heavier than air. It would fly like a kite or
bird.’

’I doubt if we'll see that in my lifetime’, said Oswald, Wells,
Joan 305.

2. I’m told Til be most useful as a gunner because of my mathem-
atics, Wells, Joan 573.

3. 77 / be glad when I get her under my own control’, said John.
Locke, Stella 104.

4. ’Well 77 / see you later I expect’, said Guv . . . . , Compton

Mackenzie, Guy.

1 According to Bergström, p. 110, I would like etc. is a blending of
1 would [do it + 7 should] like to do it. But the faet that there is a notion
of will attached to the verb is in itself sufficient to account for the construc-
bon. Cf. the examples adduced on p. 27 f.

5 See King's English, p. 142.

3 The reference to Oscar Wilde, who was an Irishman, renders the
examples somewhat doubtful. It is to be regretted that Kruger verv seldom
gives any references to the sources from which his examples are derived.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

2 6

R. E. ZACHRISSON

From these examples it appears that in modern colloquial
English there is a tendency to replace I (we) shall, denoting
mere futurity, with Fil, we ll. This is evidently an analogical
process. The shortened form 'll has been transferred from the
2:nd and 3:rd to the i:st person. Hence it is not necessary
to look upon 7 / for shall as due to an adoption of the Americ¬
an usage referred to by Storm. It is significant that both in
my examples and those adduced by STORM will appears
shortened to 77

The following instances of I will, we will for I shall, wc
shall in literary English are noted by NESFIELD, p. gi fif.

5. A little farther down in the century, we will find men engnged
in laying the foundations of a church whose claims are based on apo-
stolic succession. G. Reber, Christ of Paul, p. 60.

6. We will see the same thing occur in the war between the
Federals and Great Britain. Daily Telegraph, p. ii, March 5, 1900.

7. So long as our army is under the control of Parliament, wc
never will be prepared when the time comes. Quoted in Spectatoh,
p. 231, Aug 25, 1900.

8. 1 feel pleasure in my own home, among works of art. I
know that in life I will never find anything above what I liave
already found. D. Binion, Quo Vadis?, p. 248, ch. VIII.

9. I believe we will have a better man for the President of the
United States for the next four years. Quoted in Daily Express, p. 1.
Sept. 7, 1900.

10. The worst of it is, we have paid the men ourselves and I
don’t know how we will get our money back. Quoted in Daily
Telegraph, p. 9, Nov. 24, 1900.

11. I am not able to devote as much time and attention to other
subjects as I will be under the necessity of doing next winter
Chalmers, quoted in Webster’s Dictionary.

12. We are prepared to expend from £ 1,000,000 to £ 4,000,000
in this work. Of course we will have to secure iranchises, and thev
will in many cases be difficult to obtain. Daily Express, p. 1, Dec-
S, 1900.

13. There need be no war, but there must be a clear knowledge
of our interests; otherwise we will negotiate vaguelv till we find too
late that we have been elbowed out of what we really wanted.
Spectator, p. 60, Jan. 12, 1901.

14. The experiment which we then made has proved, I believe,
a great success, and I cannot doubt that it will be widely extended to
all other classes of the industrial community. When that is done,
we toill hear very little of the litigation of which you hear now a
great deal too much. Quoted in Daily Telegraph, p. 10, Oct. 28,
1901.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 2 7

15. If wc look within tlie rough and awkward outside, we will
be richly rewarded by its perusal. Gilfillan (Scotchman), Literarv
Portraits.

Some of these (especially when derived from newspapers)
may be provincialisms. As far as they reflect Southern Eng-
lish habits of speech, they illustrate the same tendency in literary
English which we have previously noted in the spöken language. 1

II.

I would, I’d for I should.

1. In principal clauses (or equivalents) of this kind (cf.
above, p. 24) it seems as if would f d) could always take the
place of should when a notion of will or intention is
attached to the meaning of the verb or is implied by
the context.

16. If it had to be another three weeks before we met again
I'd do something foolish. Fagan (Irishman), Earth, 97.

17. No; but I would never have promised to keep anvthing from
vou. Galsworthy, Freelands 242.

18. ’Mind you, I’m sorry for her’, he went on more gently. *In
her place, I’d have done preciselv the same thing and I’d have done
it years ago. But I should have had the sense to recognise I’d got
to face the consequences. McKenna,* Sixth Sense 118.

19. But that P. should have been guilty of it I would not have
believed, had the accusation come from J.'s own lips. Locke, Vagab-
ond 174.

20. If I were rich, I ivould buy the two next houses. Locke,
Marcus Ordeyne 119.

1 Nesfield’s and Hodgson’s collections are perfect storehouses to
investigators of Modern English Syntax. It should be noticed, however,
that the authors pay no attention to differences due to stylistic motives,
being only too prone to put down as errors any deviations from the Stand¬
ard usage in ordinary prose. The examples moreover present a curious
mixture of old and new forms, references to the Bible and to classical
authors being ranged together with quotations from modern authors and
from newspapers. The inconvenience of this is, however, not very great,
minute references being given to the sources from which the examples are
derived.

* I have been unable to find any biogrnphical information about this
author. He may be a Scotchman, to judge by the narne.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

28

R. E. ZACHRISSON

21. Oh, I'd have written to you, but what was the good of it?
Haddon Chambers (Australian), Tyranny of Tears 22.

22. ’ Wed have hated that’, said Clementina, with a glance as if
for assent, at her mother, ’We should all have hated that’. Wells,
The Soul of a Bishop 292 (St. Coll.).

23. She went on, ’/ would have told you about him if he had
seemed to matter. But it was just a friendship’. Wells, The Soul of
a Bishop 259 (St. Coll.).

24. ’He kept no diary at all’, he said. ’No diary at all’. 'But —’
'If he did’, said Dr. Brighton-Pomfrev holding up a flat hand wagging
it from side to side, '/ wouldn t follow his treatment. Wells, The
Soul of a Bishop 222 (St. Coll.).

25. If the doctor had told me who was coming, I’d have spared
you my presence. McKenna, Sheila 296.

Notice the interchange between Fd and I should in ex. 18.
I should appears when there is no notion of will.

2. Sometimes the notion of will is not very pro¬
minent:

26. Indeed / ivould be glad to know how. Haddon Chambers
(Austr.), Tyranny of Tcars 121.

27. 'Ay', said he, 'Though, mark you, if I had followed my origin¬
al vocation, the Bench of Bishops, could not have surpassed me in
the unction in which I would have wallowed. If I had been bom a
bee in the desert, laddie, I would have sucked honey out of a deatl
camel’. Locke, Rough Road 89.

28. Lady Ella had said no word for some time. ‘ I ivould be
ashamed', she said quietly, 'if you had not done as you have done’-
Wells, The Soul of a Bishop 294 (St. Coll).

29. Nor would I feel called upon to utter one syllable on the
subject but for the fact that some of my honourable friend’s argu¬
ments have been so unfair, so unjust to the British Government.
Quoted in Daily Telegraph, p. 10, March 14, 1901. (Nesfield, 93).

3. In the following examples from spöken English such
a notion is entirely missing.

30. Fd have been a happier wornan if you hadn’t been. Jenkins,
Adventures of Bindle no.

31. If I thought such a thing was possible I believe l’d go niad.
Compton-Mackenzie, Sinister Street 316.

1 The following is an example from a writer of the last generation:
If these fellows had waited two days more I would have sold all my wheat.
Craik, John Halifax.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMM ATICAL CHANGES IN PRESENT-D A Y ENGLISH 2 g

32. J’d be glad of his death. It is the finest death a fellow can
have. Compion-Mackenzie, Sinister Street 339.

33. My dear boy I’m just as much worried as you are . . . No
doubt I ought to have forbidden her quite definitely to go back or
perhaps I should have insisted on going back with her. Though I
don’t know what / would have done in Vienna. Compton-Mackenzie,
Sinister Street 758.

34. All the same 77 / be a fool not to take action. Beeston, The
Hand. Strand Magazine 1918, 368.

35. IVed have had the miserables out at camp to-dav. Strand
Magazine, 1919, p. 305.

36. I would have thought he had come back by now. Or al.

37. I thought I would have had to leave tomorrow. Oral.

Nesfield (p. 91 f.) adduces the following instances from
literary English:

38. We would be at Russia’s mercy; for treaties would count
for nothing then. Daily Mail, p. 3, April 17, 1900.

39. I do not think the honourable member can appreciate what
would be the result of such a statement, because we would be giving
to the strangers in arms against us a great deal more than we have
been giving to our own subjects. Quoted in Daily Telegraph, p. 7,
Dec. 8, 1900.

40. If so, we would be voting money to set up those injured
by the war, although the injury is due to their own actions or to
those who represented them. Ibid., p. 7, Dec. 8, 1900.

41. From the moment war is declared, all foreign markets would
of course be closed to us, and we would have to fall back upon our
reserve stock and upon our home resources. Fortnigghtly Review,
p. 527, March 1901.

42. Mv first appointment under the Colonial Office was that
of Colonial Secretary in Britisli Honduras, and I principallv rejoiced
in the fact that to get there I ivould have to travel to New York,
which I had ne ver seen. Empire Review, p. 580, May 1901.

43. It being our duty to watch over the interests of British com-
merce in that part of the world, we feel that tve would not be justified
in allowing British trade to be made, as it were, a milch cow for the
purpose of facilitating payment of these large indemnities. Quoted
in Daily Telegraph, p. 6, May 22, 1901.

44. By taking this step, moreover, we would strike a heavy blow
at another cause of waste-desertion. Ibid., p. 17, July 1901.

In judging these examples the same caution is necessary
as in the case of I will for I shall (p. 27).

The examples adduced in King's English, p. 142 f., are
not to the point, being all of them derived from Irish writers
(Burke, Ferrier, Wilde).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

30

R. E. ZACHRISSON

We ha ve seen that zuould for should is not uncommon
either in the spöken or the literary language of the present day.

Here also the shortened form ’d may have been trans-
ferred from the 2:nd and 3:rd to the i:st person. The fact
that nearly all the examples derived from colloquial speech,
exhibit the shortened form in conjunction with the parallel of¬
fered by ril for I shall, may be quoted in favour of this view.

It seems equally possible that the numerous instances
where would has a notion of will or intention, have paved the
way to a more extensive use of would for should.

However this may be, the change we have illustrated here
is one for ease and simplification. One form is made to do
service for two. Nevertheless the carrying through of this
simplification would be no unmixed blessing. The language
would lose the possibility of expressing the fine shades of
meaning implied in the various uses of shall and will in the
first person of the future. The generalisation of would in the
first person of the future in the past would not impoverish the
language to the same extent. It is therefore probably the
outcome of a sound linguistic feeling when to judge by the
material I have adduced would for should is of much more fre-
quent occurrence than will for shall.

III.

Will you and Shall you?

In nearly all modern English Grammars it is stated that in
the second person in questions that auxiliary is used which is
expected in the answer; consequently shall you if I shall is
expected, will you if I will is expected. See ONIONS, § 202, 1
Kings English, p. 139 f., KrCger $ 2960, and Wendt I,
25, 41.

Nevertheless there is certainly a tendency in Present Eng¬
lish to use will you with reference to the future without any
regard to what is expected in the answer.

1 Onions' remark that the substitution of will for shall in the exnmple
’Shall you go to London to-morrow?’ would necessarily convert the sentence
into a kind of request is hardlv in accordance with facts.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CIIANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 31

In many of the examples adduced by the above-mentioned
authors will seems to be much more natural and idiomatic
than shall. Cf. KrCGER’s When shallyou come again? ($ 2964)
/ Shall you make a tour this summer? / Shall you write to
him to-day? / Shall you get the money to-morrow? (S 2967).

Instances in literature are scarce, constructions such as
Are you coming?, Are you going to . . .?, You will leave to-
morrow, won’t you? being preferred to the forms with auxiliaries.

Nevertheless in the following instances the rule of our
grammarians is not observed:

45. 'How long will you be in England?’ ’I have no idea'. Mac
Kenna, Sixth Sense, 30.

46. ’In the summer’ said Guy, ’you and I will be on the river
together. Will you be shy when summer comes?’ Compton-
Mackenzie, Guy 114.

47. I say, don’t ring off vet, Father Time. When will you be
back? McKenna, Sheila 302.

48. Will (’better skall) you want me to go home for your
wedding? — quoted by Kroger § 2970.

In the spöken language will you is often heard:

49. But will you be able to do it?

50. When will you be back?

51. Will you be at the party to-night? etc.

Here again the same tendency to extend the use of will
in the future is traceable. 1

The Present Tense for the Future.

I.

The Present Tense dcnoting Futurity.

The Old English use of the present tense for the future 2
has been very much restricted in Modern English where a

x Instances of shall you in literature are by no means unusual:

You ’11 be left to your own devices all day, Decie. What shall you do?
Garyice, Her Heart’s Desire, 49.

When shall you be seeing your husband? Bennet, Pretty Lady, 34.

2 See ElN enkel $ 7, y; Kellner $ 366 ft.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

32

R. E. ZACHRISSON

future action is generally expressed by an auxiliary verb (shall,
will and various future-equivalents).

In grammars of Modern English we are told that the old
usage of the present tense for the future still prevails in certain
subordinate clauses (temporal, conditional, relative etc.) and in
principal clauses, chiefly with verbs of motion, when futurity is
implied by some adverb in the sentence. The formulation our
grammars give to this rule is, however, too narrow for the
present usage. 1 2

KrOger (§ 2381) comes nearer the truth when stating that
the present may be used even now when futurity is denoted
by a word in the context fwenn die Zukunft durch eine nähere
Bestimmung gekennzeichnet ist'). The examples given below
will show that this definition also is somewhat too narrow.

My own formulation is: In the spöken language of
the present day there is a tendency to use the present
tense with reference to an event in the immediate
future, whenever it is clear from the context or some
word or words in the context that futurity is implied.

In the sequel examples will be given illustrating this usage.
They are arranged according to the divers manners in which
futurity is implied.

I. Futurity is implied by an adverb or adverbial
adj unct.

1. 'Hullo, Sinclair’, he called out, 'how lon g are you home for-'
McKenna, Slieila 291.

2. He niuttered his faith. ’It comes. It surely comes. To-tnorrow
I begin. Wells, The Soul of a Bishop 299 (St. Coll.).

3. ’WelP, he said at last, ’if you must go, you must. IVhen do
you startr Galsworthy, Island Pharisees 248.

5. I wonder if he tries again. Oral.

6 . We’ll walk to the station, but I dont know when the train
comes. Oral.

1 See Swkf.t $ 2231, Onions § 126, Wkndt I 37, Koch II, $ 42,
Matzner 2: i, p. 70 f. Mätzner, ibid. , adduces a few instances of the pres¬
ent for the future from Shakespeare and Byron. The example from Bulwer
admits of another interpretation.

2 A similar definition is given by Dr. E. Classen in his article 011
Composition and Style ( 0 ’Neill, p. 280); onlv, the ensuing remark (which
seems to be copied from Nesfield, 78) that in the example 'I hope he
comes' futurity need not be implied is hardly to the point.

I

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 33

2. By a conditional clause:

7. If you cry out, I kill you. Kipling, Many Inventions p. 167 (T.).

8. I don’t intend you to marry him. If you do you ruin him.

Ben \ ett, Milestones 86 (Swed. school ed., Elfstrand).

9. Good-bye, old man, ’We meet in heaven, if not before’. Mc
Kenna, Sonia 350.

10. 'Besides he's anxious about your career.’ ’What right has

he [my father] to be anxious?’ Guy burst out. 'If I fail, I fay the

penalty, not he.’ Compton Mackenzie, Guy 241.

3. By the context, i. e. the preceding or ensuing sen-
tences or the governing verb:

11. ’What time do we diner ’Eight’. answered Fenwick. At the
Semiramis—Restaurant, not Grill Room, so you ll have to wear a white
waist-coat. Mc Kenna, Ninety-Six Hours’ Leave, 10.

12. I am not going home with you to-night, mother, I sleef at
Connie’s. She will not refuse me a bed. Locke, Love 303.

13. Them ole lyedies gawsped, I can tell yer.’ ’Very well’, says
one o’ them, 'we reforts you fur inserlence’. ' Refor t awye', says I.
Pain, De Omnibus 167 (vulgär) (Unwin’s Library).

14. I wonder he doesn't retire. Bennett, Milestones x 13 (Swed-
ish school ed., Elfstrand).

15. Mr X and Y have had a bet, I ivonder who ivins. Oral.

16. I hofe we finish the book to-morrow. Oral.

17. I hofe she filays one of Mozart’s sonatas. Oral.

18. I ho fe he comes. Oral.

19. I hofe he loses the bus; that will serve him right. Oral.

20. I hofe he doesrit forget all about it. Oral . 1 * * * 5

II.

The Definite Present denoting Futurity.

We shall see in the sequel that the definite present
can likewise be used in the spöken language with refe-
rence to an event in the immediate future when futu¬
rity is implied by the context. The only grammarian who

1 All Kruger’s examples belong to groups 1, 2. Kroger ($ 2379) does

not consider the present tense admissible in clauses governed by hofe. Nes-

field (p. 78) is of the same opinion. According to Glassen, /. c., the con-

struction is quite usual in the spöken language.

5 — 19237. Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

34

R. E. ZACH RISSON

— as far I am aware — refers to this usage is KrCger. After
having given examples of the present tense being used for the
future, he proceeds to say that the immediate future can be
denoted by the definite present especially with verbs of motion
but also with others ( vor allem bei Zw. der Bewegung, des
Kommens und Gehens, aber auch anderen’, § 2381). 1

The construction is obviously an extension of the identical
use of the definite present with verbs of motion. On the anal-
ogy of I am coming, going, leaving, sendin g etc., where the
very meaning of the verb suffices to indicate the fu¬
ture, such unwieldy and complicate forms as I am going to
dine, do it etc. are transformed into / am dining, I am doing
it, provided there is no risk of mistaking the meaning
of these sentences, i. e. when the context renders it
clear that the definite present does not occur in its
original sense of duration.

The examples to follow are arranged as in the previous
section. Mere verbs of motion ( come, go, leave, meet, send etc.)
are not included here.

I. Futurity is implied by an adverb or adverbial
adj unct:

21. I’m addressing a big meeting in South London on Sunday
night; it will be a test case. Mc Kenna, Sheila 239.

22. J’m addressing South London workmen on Sunday night,
and I*m going to let niyself go. Mc Kenna, Sheila 247.

23. Tm not dancing to-night. Mc Kenna Sheila 297.

24. J’m dining with him this evening. Locke, Clementina
Wing 9.

25. lin dining with the Babe to-night. Benson, The Babe (H.) 3.

26. Where are you dining to-night? Mc Kenna, Sheila 93.

27. By the way, what are you two chaps doing to-tnorrow ? Ben¬
son, The Babe 40 (H.).

28. ’What are you doing to-night ’, I asked. Mc Kenna, Sixth
Sense 120.

29. ’What are we doing after lunch?' asked the Commodore.
Galsworthy, Island Pharisees 276.

30. As they got up from the table the Rector asked if Guy were
doing anything particular that afternoon. Compton Mackenzif., Guy
115.

1 Onions (5 126) gives one example of the construction: Are you din¬
ing there on Saturday?

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT DAY ENGLISH 35

31. Wheres Nap giving us dinner? Mc I< en na Leave 291.

32. Were having a party in our roorns to-night. Compton
Mackenzie, Sinister Street 610.

33. Don’t forget you are lunching with me to-morrow. Compton
Mackenzie, Sinister Street 568.

34. Pm planting a lot of acorns t his autumn too. Kipling,
Puck 17 (T.).

35. Oh yes, and Reggie told me to remind you that you are
piaying tennis with him at twelve. Benson, The Babe 178 (H.).

36. Y am remaining some ti/ne yet ,’ he rcplied. Locke, Cle-
mentina Wing 206.

37. Pm sleeping here to-night, you know, for the first time.
Compton Mackenzie, Guy 15.

38. Ttn staying the night with Jim’, he went 011. Mc Kenna,
Sonia 304.

39. Guv, they are only staying a week. Compton Mackenzie,
Guy 258.

b) Futurity is implied by the context: 1

40. He threw me a tvped sheet of paper. ’We shall be glad to

know within the next ten days '. ’How are you answering this!’

I asked. ’My campaign in the Midlands is all arranged’ was the reply
’and will go forward in due course’. Mc Kenna, Sixth Sense 160.

41. 77 / see if life is any sweeter at your supper party doctor’, he
remarked. ‘I suppose you re not cancelling my invitation, are you?’
Mc Kenna, Sheila 289.

42. ’What are you going to do, Daphne?’ asked her mother
impatiently. ’Your father and I are dining out, and you'll be alone
if you dine here’. Mc Kenna, Sheila 44.

43. ’What about a tum before supper?’ I suggested. 'Am I hav¬
ing it with you?’ Tf you will.’ ’1 should like to.’ Mc Kenna,
Sixth Sense 97.

44. Morris ought to be here any minute. Hes lending me an
approved Saratoga trunk covered with most convincing labels. Mc
Kenna, Sonia 309.

45. ’ You'll come, won t you ?’, he asked .. . ’ Who' s payingr, asked
Michael ’Guv’nor, I hope’. Mc Kenna, Sixth Sense 69.

1 Kruger, 1 . c., gives only examples belonging to group 1. The bulk
of them is formed by verbs of motion. This is also the case with the col-
ections (mainly from Victorian authors) brought together by Valerie Mari-
soff, Die Periphrastische Form etc. (Diss. HaH^, 1915), pp. 62—66. In the
.“xamples with kill, die, burst, split etc. (The suspense is killing me / My
lead is splitting / The collar is choking him / They are killing him / But
t’ he is dying etc.) the notion of intensity and duration is much more pro¬
minent than that of futurity. They cannot serve as illustrations of the use
of the definite present we are concerned with here.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

36

R. E. ZACHRISSON

46. They say you are resigning your position in the church.
Of course that must be true. You are coming out of it — what did
you call it? — coming out of the cracked old vessel from which you
have poured the living waters. Wells, The Soul of a BisHop 207
(St. Coll.).

47. Yes, Mrs Soames was in but the maid did not knoio if she
was seeing people. Galsworthy, Man of Property, II 128 (T.).

48. He broke off as the manager entered the lounge, and came
up to him .... ’His Highness is seeing no one at present’, he an-
nounced. Legrange shrugged his shoulders impatiently. ’He is getting
very formal all of a sudden’, he exclaimed.’ I should have thought
after our interview yesterday that he could have received me in a
dressing-gown; it’s not as though I were a stranger’. Mc Kenka,
Leave 262.

49. Pat jumped up from her chair. 'Fm seeing the Prince’, she
announced. ’Captain Fenwick hinted that he was afraid to and that
you and Captain Osborne would refuse’. Mc Kenna, Leave 272.

50. 'When are you comingr she interrupted. ‘Not for a day or
two , I answered regretfully. Fm sfending Whitsun with the Rodens.
Mc Kenna, Sixth Sense 35.

51. I heard afterwards that at the end of the third he fireparea
to return to the ball-room. 'Who are you taking this one with?’ she
asked him. ‘No one, he told her. Mc Kenna, Sixth Sense 78.

Such constructions seem to be of quite recent date. The
frequent use one of England’s youngest, and at the same time
most promising novelists, Mr Mc Kenna, makes of these forms,
bear witness of their grovving popularity. It appears from the
examples that the construction is particularly usual in connec-
tion with certain verbs, e. g. dine (24, 25, 26, 42), do (27, 28,
29, 30), see (47, 48, 49)-

* *

*

The recent use of the present tense in a future sense we
have just been discussing, while implying, on the one hand, a
simplification of the grammatical forms, reveals, on the other,
the same tendency to adapt the linguistic usage to the
requirements of a strictly logical train of thought which
is seen in various other departments of Modern English Gram-
mar, e. g. in the various uses of the auxiliaries shall and will,
can and may, and in the growing habit of treating certain col-

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 37

lective words, such as family, crew etc. as plural words. 1 Thus
logic gets the upper hand of grammar, contents are thought
more of than form. Compared with the schematic distribution
of the forms of the present and the future which has prevailed
hitherto, the carrying through of this new tendency would
certainly mean a gain to the language both from a formal and
a logical point of view.

The Inflected Genitive with Names of Things.

I.

Normal Use of the Genitive.

The almost unlimited use of the inflected genitive which
still was prevalent in early New English, e. g. in Shakespeare’s
works, has been much restricted in Modern English. 2

The genitive in s is now chiefly used with nouns denoting
living beings. With names of things it is found chiefly in
adverbial expressions of time and space, in conjunc-
tion with for sake , and in certain combinations, many of
them more or less felt as compounds (idiomatic survivals).
See Poutsma, II 54—57, KrCGER, § 48, Wendt, I 88. A few
such survivals, not noted by the writers quoted, are my lifes
blood y Q., Ia 181 (T.) / meadoiv s end, Craik, John Halifax / the
seds surface / the river s bank.

In the following instances the inflected form is admissible,
although the construction with of is more common. 8

I. In a possessive sense with words denoting a cer¬
tain space of time (POUTSMA II 53, KrCGER, § 45): — the

time was April's end. Hewlett, Rest Harrow, 52 / the hope-

# •

1 Cf. hereon Jespersen, Growth 12 ff.; Poutsma, II 281 ff.

1 The most exhaustive account of the modern use of the genitive is
tound in Poutsma’s Modern English Grammar, Ch. XXIV. Kruger, §5 3 1
—75, also deals with this subject in a detailed way.

8 Sweet’s (§ 2006) assertion that such constructions as the hat of John
are impossible, is not correct. Cf. the following examples: — The firelight
shone upon the face of Tim. Hardy, Woodlanders, 437, and Poutsma, p. 45.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

R. E. ZACHRISSON

38

fulness of every evenings quiet. HEWLETT, Open Country, 186
the last of London seasons theatrical successes. Daily Tel-
EGRAPH, p. 3, August 24, 1900 (Nesfield, 44) / summer s
reluctant farewell. COMPTON MACKENZIE, Sinister Street, 385 /
Sunday s dinner, Walker, Vict. Lit., 987 / next term s comings-
in, Compton MACKENZIE, Sinister Street, 798.

2. With any noun denoting a collection of persons,
especially when a notion of personification is attached to
the noun. Here belong also proper-names of States, pro¬
vi nces, towns etc. and their equivalents ( country , town,
city etc.) (POUTSMA II, 43, 50 fif, KrOGER § 41): — the Admin¬
istrations war. Times, June 11, 1915 /the ages spirit. Mc
Kenna, Sonia 250 / the age's lack of decency. KlPLlNG, Kim
285 (T.) / the Churcfis view on that subject. GALSWORTHV,
Patrician 81 (T.) / her classs notion as to the value of money.
Locke, Where Love is 330 / in the committee s youth. B EN-
NETT, Pretty Lady 265 / one side of that community s existence.
Harvey-Darton, Arnold Bennet 94 / The Times had saved
the British army and our country s good. Times, November 6,
1915 / creations lords. LoCKE, Beloved Vagabond 85 / Germa-
nys Kaiser. Daily Telegraph, June 6, 1900 (Nesfield 44)'
the heWs delight that’s going on. LOCKE, Rough Road 131 /
the great island-continent's federation into a vast united com-
monwealth. Literature; p. 255, March 31, 1900 (Nesfield
44) / Mafeking's relief. Daily Telegraph, p. 10, May 21,
1900 (NESFIELD 42) / our nations greatest evils. INGRAM, A
Day of God 7 / He disclaimed the wish to monopolize the pa-
pers criticism. Compton Mackenzie, Sinister Street 668 /
Richmond Hill's appeal. Daily Express, p. 5, June 17, 1901
(Nesfield 42) / a certain famous old school's song-book, Gals-
WORTHY, Man of Property I 227 (T.) /1 had serious misgivings
for the school's future. Mc Kenna, Sonia 50 / with intuitive
perception of the sexes endless warfare. GALSWORTHY, Island
Pharisees 66 / the subtle magic of the sex s difterence. LOCKE,
Where Love is 357 / pitting her sex's fascination against the
professional seductress. Locke, Clementina 356 / Dr. Frank one
of the Social Democracy's most shining lights. Times, October
23, 1916.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-D AV ENGLISH

Though more sparingly the genitivc in s is also used with
such nouns when there is no notion of personification
(and with geographical names in general) 1 : — The illu¬
sion of the city s sleepers calling to him became more and
more vivid. COMPTON MaCKENZIE, Sinister Street 385 / the
motive force of the citys life. Compton MaCKENZIE, Guv
378 / for one moment she let them [her eyes] rest wide open
on the city s towers and spires. ibid. 703 / But with the dark the
club's swing-doors opened for his passage into the lighted streets.
GALSWORTHY, Country House 226 (H.) / out of them spring
old Goring's beeches. HEWLETT, Open Country 244 / He ad-
mitted his dislike of the institut/s name. Daily Mail, Over-
SEAS 1917 / owing to our island's position. TIMES, April 20,
1917 / Here the labourer and his master might for a brief mi-
nute grasp the latuTs unchangeable wild majesty. Gals-
wokthy, Freelands 242 / he took up his position beneath the
orchestra s gallery. Mc KENNA, Leave 23 / Oxfordsliire s dreary
autumn. COMPTON MaCKENZIE, Guy 54 / Windermere s size.
School World, p. 314, August 1901 (Nesfield 42).

3. In gerund. constructions, though very rarely (POUTS-
ma I 599, Wendt I 73, Nesfield 45): — the risk of the
reserveds falling dangerously low. TIMES, October 11, 1916 /
a writ of error lay to the indictmenl's being part of the record.
Times, June 27, 1916 / the fact of the auctions having been
held. Compton MACKENZIE Guy 18/He wondered at the
permission's being accorded. ibid. 130.

II.

Extraordinary Use of the Genitive.

In other instances the inflected genitive with names of
things is said to be mainly confined to the higher elevated
style, i. e. to poetry and solemn speech (PoUTSMA, II 58,

Kroger § 49, Onions § 90).

There is nevertheless in Present-Day English a growing

1 Poutsma, II 50 f., has fcw examples of this kind.

s

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

40

R. E. ZACHRISSON

tendency towards a more extensive use of the genitive
in s.

NESFIELD says (p. 42): —

In the daily press, however (not in literature, nor, as a rule, in
the higher class of journalism), a practice has lately sprung up of add-
ing the apostrophe s to almost any kind of noun, and sometimes
even to adjectives .... Time will show whether this innovation will
ever find its way into literature or into journalism of the best class.
Meanwhile the student will do well to avoid it. The prediction made
by Archbishop Trench in 1877 — »The flexional genitive formed in
s or es will finally disappear, or will survive only in the diction of
poetrv,» — is at present very far from being fulfilled.

In an article on English Grammar Ethel BOTHWEIX
May ( 0 ’Neill, 82) remarks: —

Certainly the use of ’s is extended far beyond the names ofliving
things and of personified objects. It is much more frequent in news-
papers than it was. We find »Pontefract’s Finances» (Yorkshire Post,
September 2, 1913), »Cotton’s Troubles (Daii.y News and Leader, Sep¬
tember 11, 1913), and there seems no valid objection to either phrase.

It will appear from the sequel that this use of the inflected
genitive has very much increased in recent years. As gen-
itives of the kind in question do not seem to have been used
by writers belonging to an earlier generation, their appearance
in recent literature cannot be due to a survival of the old
usage.

1. The inflected genitive with abstract nouns to
which is attached a notion — sometimes very slight —
of personification:

1. Now, is it after all a discovery, or only the non-moral intei-
lect's sinister attribution of motives? Locke, Marcus Ordevne 126.

2. There were tears of mortification in her eves that sometimes
burnt as hotlv even as with jealousy's rage. Compton Mackenzie,

Guy 178.

3. Music's firm hold on the community. Daily Telegraph, p.
10, Nov. 6, 1900 (Nesfield 45).

4. Sleep, tired of loves cruelty. Compton Mackenzie, Camival

380.

5. Most of his friends and contemporaries had been wounded by
lovss darts. Compton Mackenzie, Sinister Street 378.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 41

6. So Michael would break off the tale of his love, until one of
his listeners would seek to leam more of fiassioris frets and fears.
Compton Mackenzie, Sinister Street 379.

7. And Michael and he would follow their own great shadows
up into bedrooms noisy in the night-wind and prophetic of slet#s im-
mense freedom. Compton Mackenzie, Sinister Street 309.

8. The actual event, happening in the normal course of a tem-
fierament's advance to completeness, scarcely distressed her. Compton
Mackenzie, Carnival 319.

Instances with life and soul, which possibly may be placed
liere, are very common: — all the asperities of a lifes inter-
course. Harvey-Darton, Arnold Bennett m / a lifes disil-
lusionment. Compton Mackenzie, Carnival 277 / the rest of
lifes interests. MACDONELL, Thomas Hardy 221 / lifes insti¬
tutions. Galsworthy, Island Pharisees 276 / as though he
were savouring life s dishes. ibid. 90 / three thousand men, all
of them my soul's friends. Mc Kenna, Sonia 62 / a soufs
hunger. Locke, Where Love if 316/her souTs horizon, ibid.
131/It is well for the souVs health of the artist. W. Raleigh,
Style 7. A similar instance is With my heart's deepest feel-
ing, farewell. Shaw, Brassbound’s Conversion 300.

2. The inflected genitive with abstract nouns
without any notion of personification:

9. Matthew Arnold had said she [Oxford] did not need June for
beauty’s heightening. Compton Mackenzie, Sinister Street 796.

10. Boyhoods Glorv. Compton Mackenzie, Sinister Street 188.

11. While Michael waited for the ceremony's conclusion, he began
a poem, called 'Renunciation'. Compton Mackenzie, Sinister Street
376.

12. The base betrayer of his supposed childhoods flower-like
friend. Locke, Clementina Wing 194.

13. She released him, tenderly smiling; and for one moment he
nearly threw himself down beside her covetous of childhoods petting.
Compton Mackenzie, Sinister Street 428.

14. She began to believe that the wliole experience had been a
dream's agony. Compton Mackenzie, Guy 311.

15. He never went to visit sentimentally the spot where stone
and harebell commemorated his brief experience of fuitks profundity.
Compton Mackenzie, Sinister Street 251.

16. The old lady .... ruined freedom’s cause. Compton Mac¬
kenzie, Carnival 27.

17. The rumour of her loves disaster. Compton Mackenzie,
Carnival 277.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

42 K. K. ZACIIR 1 SSON

18. C)n his minds calendar. Compton Mackenzie, Guv 155.

19. Of his [Chauceds] manhoods earlier years wc know nothinp;.
Laixg, English Literature 18.

20. Dawn was connected in her mind with the suddenly jerkv
movement of the nightlighfs luminous reflection upon the ceiling.
Compton Mackenzie, Carnival 24.

21. He found in theni something of the harshness of youth, whicli
is far too keen-edged to be tolerant with lialf performance and our
poor human evasion of perfections overstrain; this phrase was Mr
Britling's. Wells, Mr Britling II, 112 (St. Coll.).

22. From the moment after the phrases utterance. Locke, Mar-
cus Ordeyne 143.

25. The fear of his poems failure. Compton Mackenzie, Guv

385.

24. Her brain .... brought her back to consciousness in the
middle of the Problems statement. Compton Mackenzie, Carnival 210.

25. Did he, asked Michael, well aware of the question s follv.
Compton Mackenzie, Sinister Street 591.

26. He thumped the table to mark the questiods emphasis. Comp¬
ton Mackenzie, Carnival 40.

27. The Kitten found time disinterestedlv to admire the man's
passive mask at the moment of his scheme's shipwreck. Mc Kenna,
I.eave 245.

28. The system s value has been appreciated by Britishers residin^
over-seas. Daily Mail, Oyerseas (advertisement).

29. He to himself seemed like the countrv washed by the serene
radiance of the tempesfs aftermath. Compton Mackenzie, Sinister
Street 261.

30. llaised the torfures poignancv to such a pitch that. Locke,
White Dove 349.

31. Venner himself recognized and sympatlmed with their as yet
unspoken horror of traditions breach. Compton Mackenzie, Sinister
Sireet 650.

32. Wc talked of the war's duration. Mc Kenna, Sonia 401.

33. The General opened in non committal fashion on the bold,
black-and-white lines of the waPs conduct. Mc Kenna, Leave 134.

34. The effeet of the mars high wages. Daily Maii., Överse as.
March 22, 1919.

3. The inflected genitive with concrete nouns to
which a notion—sometimes very slight — of personi-

fication is attached: 1

.•• • * • a

1 Book is here used as an equivalent of author; moon, sun, gun , shi/>
(and equivalents) are sometimes given personal gender. The mug in
Ruskin’s prettv tale was an enchanted king. Pipes may stand for pipers.
The context seems to implv a personification of rose, room.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CH ANGES IN PRESENT-D AV ENGUSH 43

35. These are the books faults. Spectator, p. 599. April 27,
1901 (Nesfield 46).

36. The big guris greatest enemv is the aeroplane. Daily Mail,
Overseas, Sept. 9, 1918.

57. The guris existence from its birtli is precarious. ibid.

38. He walked straight into the viooris face. Comptox Mackex-
zie, Guy 22.

39. It was the mugs turn. Rlskin, King of the Golden River
28 (school ed., Zachrisson).

40. The continual reiteration of the pipes' sliort phrase of melodv
summoned bovs and girls from every area. Comptox Mackexzie,
Carnival 30.

41. Michael caught his breath at the sudden revelation of this
abandoned rooiris appeal. Co.mptox Mackexzie, Sinister Street 377.

42. These green-flv get in everywhere, she said. ' Vcry sad story;
can’t they do anvthing for him?’ and she made researches in the roses
heart. Galsworthy, Island Pharisees 227.

43. The steameris damage. Central News, Hongkong, May 6,
1901 (Nesfield 42).

44. The suris chance ravs. Hewlett, Open Country 27.

45. The dinghy rocked itself lazily in the swell of the yachts
departure. Benxett, Babylon Hotel 141 (Wayfarer’s Libr.).

4. The inflected genitive with concrete nouns to
which no notion of personification is attached:

a. Body or parts of the body:

46. Yet her arms' movements reflected in the mirror, seemed
sufficientlv real. Mc Kenna, Leave 220.

47. In Gorston Thicket by the pool where first he had loved her
body's beauty. Hewlett, Open Country 59.

48 Shining eyes, bodys form, softness, roundness. Hewlett,
Rest Harrow 284.

49. Unity for all her fingers ’ nimbleness with needle and thread,
was clumsy with her hands. I.ocke, Stella 120.

b. Natural objects:

50. Near the dijfis edge. Comptox Mackexzie, Carnival 389.

51. Michael could not compete with his sister in her interpreta¬
tion of the clouds' courses. Compton Mackexzie, Sinister Street 4.

52. Out over the dowris edge. Comptox Mackenzie, Guy 138.

53. As she drew nearer to Michael out of the fogs enchantment
she lost none of her indefinite charm. Comptox Mackenzie, Sinister
Street 418.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

44

R. E. ZACHRISSON

54. Parapets and glancing spires appeared serene and baseless as
in a lakes tranquillity. Compton Mackenzie, Carnival 1.

55. In the apogee of the river's noose two girls_were bending

over a basket. Compton Mackenzie, Guy 23.

56. By the rivers edge. Compton Mackenzie, Guy 190.

57. With the air brimming to his draught and with early bees restless
along the herbaceous border by the stream’s parapet, Michael began
to read Manon Lescaut. Compton Mackenzie, Sinister Street 819.

58. By the waves' edge. Compton Mackenzie, Carnival 384.

39. By the ivoocts edge. Compton Mackenzie, Carnival 65.

C. Artificial objects:

60. Even if in the future he should be powerless to revive tliis
healing time, its austere hours would be immortalized, mirrord
somehow in the candlesticks bases as durably as if engraved upon a
Grecian urn. Compton Mackenzie, Sinister Street 309.

61. Dusk was merely marked by the drawing down of the blimis
at the clock's hour without regard to the transit from day to night.
Compton Mackenzie, Sinister Street 64.

62. Until at the sight* of the canoes outline she lost her fears.
Compton Mackenzie, Guy 367.

63. The ca/s horn tootled in grotesque exultation. Compton
Mackenzie, Sinister Street 622.

64. They played xylophonic tunes with penholders on the desks
edge and carved their initials inside. Compton Mackenzie, Sinister
Street 190.

65. He examitied with proprietary solicitude the espaliers of apple-
trees and admired for the twentieth time the pledge they offered by
their fantastic forms of his garden's antiquity. Compton Mackenzie,
Guy 16.

66. And so fine and well proportioned was each superscription
that the houses declensioti from gentillty was more evident and mcl-
ancholy. Compton Mackenzie, Sinister Street 857.

67. The Siberian railwa/s construction. Rkview of Reviews,
p. 388, October 1900 (Nesfield 42).

68. Nothing indeed remained for the rooins perfection but to fill
the new bookshelves on either side of the fireplace. Compton
Mackenzie, Guy 20.

69. The long wet afternoons when they tucked up their feet on
the bedrooms deep window-sill over against the apple-trees. Kipling,
Actions 22 (T.).

70. They came to the end of the mossy path and saw the
twinkling of the drairing-jooms oriel on the narrow south side.
Compton Mackenzie, Guy.

71. The quilted eider-down that symbolized the guest-rooms
luxurious chili. Compton Mackenzie, Guy 101.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PKESENT-DAY ENGLISH 45

72. The station's approaches. Daily Telegraph, p. 9, May 8,
1900 (Nesfield 42).

73. Jenny looked verv small beneath the stations great arch of
dingy glass. Compton Mackenzie, Carnival 364.

74. And not only was Michael cognizant of the sordid streefs
exteriör. Compton Mackenzie, Sinister Street 259.

75. Barr-Saggott looked as if the last few arrow-heads had been
driven into his legs instead of the tar get’s. Kipling, Plain Tales
7 3 (T-).

76. The slight rushing noise of the trains progression. Gals-
worthy, Little Man 15.

It appears from our lists that in Present English the genit-
ive in s is occasionally used vvith almost all kinds of nouns,
both in the singular and in the plural (see ex. 23, 40, 46 etc.).
It is by no means confined to the daily papers but is also
found in high class literature (essays and novels by authors of
great reputation).

It serves to express various relations of meaning, being
used as genitive of possession or origin (see ex. 12, 14, 15, 35,
44, 47, 60 etc.) of agency (32, 41, 66, 76 etc.) and as objective
genitive (67 etc.). The number of objective genitives of ab-
stract nouns is very considerable (see ex. 9, 11, 21, 22, 24,

3 i, 33 )-

In the few instances where the context is clearly emotional
(47, 48) the construction may be looked upon as an archaism, 1
but where this is not the case the explanation must be sought
elsewhere. 2

The change in question is probably one for ease and
simplification. The genitive in s is much more simple
and more practical than its prepositional equivalent and is
therefore being extended to inanimate things, primarily
on the analogy of those cases where such a use was
already established, e. g. in adverbial expressions and
idiomatic survivals etc. but before all in poetry and
solemn language.

Being originally reserved for emotional and rhythmical uses,
it is now being made to serve more practical purposes.

In some cases it is even possible to follow the train of

1 See Zachrisson Engelska Stilarter SS 18 and Arkaistiska former
etc. (Svensk Hum. Tidskrift 1919).

5 Cf. above, p. 40.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

46

R. E. ZACHRISSON

thought which underlies the analogy. From names of persons
the genitive has been analogically extended to collective nouns
denoting a number of persons [/ier friends notion > her class s
no tion, the editors criticistn > the paper s criticism etc.), and
thereupon it has come to be used with such nouns even when
there is no notion of personification ( our countrys good > the
lands wild majesty, Mafekings relief > Oxfordshire’s beauty ,
Windermere s sise etc.). From abstract and concrete nouns
with a notion of personification it may have been extended to
others without any such notion [loveds cruelty, 4 > her love's
disaster, 17, the abandoned rootn s appeal, 41 > the gu est-ro om' s
luxurious chili, 71). Constructions like the clijf's edge, the
downs edge, the river s ed ge, the waves edge, the woods edge,
the desk's edge (50, 52, 56, 58, 59, 64) are evidently formed by
analogy of such idiomatic survivals as the waters edge / to the
vesseis edge (POUTSMA II, 56). The river s noose (55) and the
stream s parapet (57) may be influenced by the river s bank
(cf. above p. 37), her arms ’ movements (46), her fingers' nitnble-
ness (49), by within arms length, atyourfingers end (Poutsma
II 54, 55), the steamers darnage (43) and the yacht's departure
(45), by ship's company, ship's cabin and the numerous genit-
ives of vessel noted by POUTSMA II 56. From names for ships
the genitive may easily have been transferred to nouns de¬
noting other means of locomotion (ship’s company > yacht's de¬
parture > the canoes outline, 62 > the car s horn, 63). Mznd's
calendar (18) recalls mind's eye etc.

In emotional context the construction is, of course, always
admissible but there are dififerent degrees of emotion, and these
gradations (cf. ex. 15, 21, 69) may have served as intermediary
agents for a more extensive use of the genitives in s.

In certain contexts the inflected genitive is preferred for
special reasons of a syntactic, stylistic or even rhythmic char-
acter. 1 Thus the number of cases where two consecutive pre-
positional genitives are avoided by the substitution of the in¬
flected genitive for the second is very considerable or circa
27 °/o of the instances noted (cf. ex. 4, 6, 12, 13, 15, 17, 19,
20, 21, 23, 24, 25, 27, 29, 32, 33, 34, 40, 41, 45, 51, 53, 55,
62, 65, 70, 74, 76). The construction is more or less obligatory

1 This is the ense also with names of persons. See Poutsma II, 71 ff.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-D A Y ENGLTSH 4 7

when the head-word of the noun in genitive is followed and
defined by a prepositional adjunct as in the nightlight's lumin-
ous rejlection on the ceiling (20), her fingers nimbleness with
needle and thread (49), the houses declension from gentility (66),
on the bedroom s deep window-sill over again st the apple-trees
(69), the twinkling of the drawing-rooni s oriel on the narrow
south side (70), beneath the station s great arch of dingy glass
(73), or by a participle with a prepositional adjunct, as in her
arms' movements reflected in the mirror (46). The use of a
cumbersome determinative is avoided in the following example:
in to his legs instead of the target' s, (75).

Often the required etnphasis is given to a noun by the
use of the inflected genitive, e. g. in our poor human evasion
of perfection s overstrain (21), the question s empJiasis (26), the
system s value (28). Cf. also ex. 30, 42, 61.

0

Alliteration only plays a minor part. Cf. her body's beauiy
(47), the clouds courses (51).

Not unfrequently the laws of rhythm niay be responsible
for the construction. This is the case when the genitive is
found in emotional context (47, 48), and very often when the
last of two prepositional genitives is exchanged for the genitive
in s (cf. ex. 6, 12, 15, 41 etc.). But in many other cases it is
evident that considerations to rhythm have influenced the choice
of the genitive, e. g. she did not need June for beautys height-
ening (9) from the moment after the phrases utterance (22), to
mark the questio?i's emphasis (26) etc.

In the spöken language the construction does not seem as
yet to have gained any very firm footing. I have heard it in
occasional use, e. g. It is the milk's fault, It is the book's fault,
The book's binding is very bad etc. All the examples given
above are from literary English where the construction often,
though not always, is used as a stylistic ornament serving cer-
tain definite aims and purposes. Younger writers, such as
Mc Kenna, and especially Compton Mackenzie 1 , show a
marked predilection for the inflected genitive, which may be
taken as a sign of a more extensive use in the future.

The possibility of substituting the inflected genitive for its

1 The wav in which this author affects the genitive construction mav
almost be styled a mannerism, 46 out of 76 examples being derived from
bis works.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

48

R. E. ZACHRISSON

cumbersome prepositional equivalent, which, at least in some
degree, is a foreign importation 1 , would mean a great gain to
the language both from a practical and an aesthetical point of
view. Nevertheless the prepositional or phrasal genitive deserves
to be kept by the side of the inflected one, for it often ex-
presses dififerent ideas or shades of meaning 2 * , and is more ex-
pedient in certain syntactical constructions. 8

Note. I will here subjoin a few instances where the nor¬
mal prepositional genitive is used instead of the so-called
pleonastic genitive. 4 * *

The noun is preceded by '

(1) the indefinite article (such cases are common, see
KrOger § 64): a trusty thegn of Hrodgar. Stopford-Brook E,
Primer of English Lit. 9 / It’s a favourite saying of Lord Morley.
Gardiner, Prophets 56 (Wayfarer’s Library) / Lord Derby,
another personal friend and lately a colleague of Lord Kitchen-
er, was much moved when he heard the news. Times, July
6, 191 6 / An acquaintance of Henchard. SAXELBY, Hardy Dic-
tionary 22.

(2) an indefinite pronoun: — some attendants of Napo¬
leon. Hardy, Dynasts (prose) III 112/The Dean’s proclama-
tion had been elicited by some remark of sir Archibald. LoCKK,
Rough Road 23.

(3) a demonstrative pronoun: T his son of the dead
King, Seamer, Shakespeare Stories: Hamlet.

After that as a determinative the pleonastic genitive is rare:
A movement of his head which grew on a lean, plucked neck
like that of an old fowl's. GALSWORTHY, Island Pharisees 277.

When the head-word is preceded by the definite ar¬
ticle but modified by a following sentence, which has
the same restrictive effect as a, t/iis, so?ne etc., the construc-
tion seems also possible: The remark of Juditli s that I
should find sabbatical calm in the drawing-room. LoCKE, Mar-

1 See Bradley, p. 59.

3 See Bradley, p. 60, Poutsma II 76.

8 See Poutsma II 73 ff.

4 The modern usage, which goes at least as far back as Shakespeare’s

time (see Mätzner II, 2, 300, Koch II § 227) is exhaustively dealt with by

Poutsma, pp. 77—81.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 49

cus Ordeyne 230/ The saying of John Noble's, ‘Hes really a
most interesting person . GALSWORTHY, Island Pharisees, 234.

Such cases are not taken special notice of by POUTSMA,
who nevertheless adduces three examples where the govern-
ing noun is followed by a relative clause: the earliest com-
position of Taylors which we possess. Edm. GOSSE, Jeremy
Taylor, Ch. I, 19/ The battered school-book of loms which she
held on her knees. G. ELIOT, Mill, IV, Ch. III. 256 / The ear¬
liest letters of Grays ivhich have been preserved: Life and
Poems of Gray (Clarendon Press).

Elder and Older.

Of these two forms older is by far the most common in
Modern English.

Elder is now used to indicate:

1. The senior(s) of two (groups of) persons that are thought ot
as belonging together by reason of some tie of kinship, friendship or
companionship, or on account of identity of name.

2. The earlier of two persons bearing the same name, or of two
(groups of) persons or things, belonging to different periods.

When a tie of kinship is in question, elder is used almost to
the exclusion of older. More frequent is the latter when persons are
spöken of as friends or companions, or connected in some other way.
In American English, and in the language of the uneducated, there is
a tendency to replace elder by older. Storm, Eng. Phil.*, 904, 1036.

Poutsma II 454.

As will be seen by the following examples there is a
tendency in Present English to extend the use of older.

1. Older used of persons belonging to the same
family:

1. Mr. L. handed him over to the charge of R‘s older brother.
Compton Mackenzie, Sinister Street, 159. 1

2. Older used of persons belonging to the same set or
circle:

1 Poutsma, 1 . c., has only one example of this kind from Masson
(c. 1870).

4 — 19 * 37 . Studier i modern språkvetenskap .

VII .

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

50

R. E. ZACHRISSON

2. Several of the older members of the family. J. W. Cousin,
Diet. of Engl. Lit. 328.

3. Even if we older men aren’t fit to go abroad, we could at
least release troops who could. Wells, Mr. Britling II, 3 (St. Coll.).

Here again analogy is operating to generalise the one of
two grammatical forms which is most common.

Archaisms in Standard English.

We have now seen how the wants and requirements of the
language are being filled by new formations or by the generalis-
ing of the most common forms.

But the Creative forces of the language sometimes draw
upon sources of a totally different or rather opposite character,
Archaisms are such a source of regeneration. When found in
Modern English archaisms, as a rule, serve definite stylistic
purposes. More seldom are they used as a mere stylistic
ornament, a reverential bow, as it were, to the great masters
of English literature who have now gone to rest. 1

A few cases where archaic forms seem to be gaining a
permanent footing in the present language will be diseussed in
the sequel.

The Emphatic Forms of the Personal Pronouns

Without a Head-Word.

In Modern English the emphatic forms of the persona!
pronouns are used without a head-word 2 :

1) as predicative complement: It is himself.

2) as object: My trustee will either meet yourself or an>
friend to diseuss the subject.

1 An attempt to distinguish between the different kinds of archaism:
which are still found in Present English, is made in my article, Arkaistiski
former och konstruktioner i litterär nutidsengelska (Svensk Humanistisi
Tidskrift 1919).

* On the origin and earlier use of the forms, see Einenkel 5 49
Franz, p. 276.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 51

3) in conjunction with a preposition: The chronicle
commenced with himself

As object and after prepositions they are of comparatively
rare occurrence, and there is a tendency to restrict them to
the literary language.

As subject (and as apposition) they are mainly found
in the following combinations:

1) in conjunction with a noun followed by and 1 :

My vvife and mysclf / The Doctor and himself.

2) after than, as, when the comparative clause is
shortened: You know it better than myself / I was
stronger than themselves.

A modern writer is consequently very much hampered in
the use of these forms. There is, however, a tendency in
Present English to use the emphatic form of the third person,
alone, as subject, which evidently is a survival or in some
cases a revival of the earlier usage.

1. It is usual in such cases that the emphatic forms re fe r
to a preceding noun or personal pronoun in the same
sentence complex:

1. They must have composed little eulogistic descriptions of the
part themselves were to play in the opening drama. Wells, Mr.
Britling I, 169 f. (St. Coll.).

2. Bindle duly returned the key to the policeman, and himself
saw that the horses were made comfortable for the night. Jenkins,
Bindle 259.

3. At the thought that she could not remind him of what he
ought to have remembered, that not herself but the pressure of events
had dissipated the dreams of their early youth. Hardy, Woodlanders
225.

4. Yet he was half-jealous of the unknown designer who had
thought of something of which himself might have thought. Compton
Mackenzie, Guy 153.

5. There on the walls were the tapestries that had inspired John
Lambert, and there were the tapestries even more beautiful that him¬
self had wovcn. Compton Mackenzie, Guy 192.

1 More seldom does the pronoun precede the noun: ’Is he hooked,
do you think?’ whispered Crimple, as himself and f/artner stood in a dist¬
ant part of the room, Dickens, Martin Chuzzlewit, XXVIII / Indeed both
himself and Wolf had so much in common with Jones, ibid. (Nesfield,
60, 68).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

52 R. E. ZACHRISSON

6. As lie was thinking of Stella, herself came towards him over
the shining floor of the ball-room emptied for the interval between
two dances. Compton Mackenzie, Sinister Street, 815.

7. Swinburne and Meredith, too, had walked there and thevi¬
se Ives were still alive. Compton Mackenzie, Sinister Street, 572.

8. And Michael fancied that himself as the product of a day-
school appeared to these cloistered catechumens as surprizing and
disconcerting and vaguely improper as a ballet-girl or a French count.
Compton Mackenzie, Sinister Street 524.

9. But Edgar’s companion pushed Edgar into the train and him¬
self gave a tip which caused the porter to salute extravagantly. Benset,
Pretty Lady 137A

2 . More seldom are the emphatic forms found at the
beginning of a main or subordinate clause without a
head-word in the same sentence-complex.

10. Guy went into the orchard to meditate .... Besides, perhaps
in the end his father would not come, and any way himself would
be having to decide presently upon a more definite step. Compton
Mackenzie, Guy 125.

11. War, new victories, fresh glories were, as himself avowed, in-
dispensable to his hold on France. Goldwin Smith (b. 1823), United
Kingdom, vol. II, p. 300. (Nesfield 68.)

12. All was loathsome, herself loathsome. Galsworthy, Dark
Flower 162.* (T.)

13. A great occasion for Guy was the afternoon when first the
Greys came to tea with him at Plashers Mead. Himself went into
Wychford and bought the cakes. Compton Mackenzie, Guy 57.

14. He thought how wilfully Wedderburn would persist in mis-
judging Avery. Yet himself had spent most delightful hours with
him. Compton Mackenzie, Sinister Street 547.

15. The harder Michael thought about the business, the more
incredible it appeared. Himself in an earlier mood of self-distrust
had accepted Prescott as an example to whose almost contemptuous
attitude of withdrawal he might ultimately aspire. Compton Macken¬
zie, Sinister Street 724.

16. He [his father] must have cursed it [the divorce law] in-
numerable times in order to console his conscience, just as himself
at eighteen had cursed youth when he could not marry Lily. Compton
Mackenzie, Sinister Street 843.

17. If her destiny was to whirl downward through the laby-
rinths of the underworld, he could do no more. That himself had

1 Kröger, $ 1581, has a few more similar instances, but his definition
of the use of the forms is too narrow.

* Such instances where the verb is missing are to the linguistic feeling
less archaic than the others. Cf. also: The king was defeated and was him¬
self taken prisoner (usual)

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGL 1 SH 53

issued with the false dreanis through the ivory gate was her fault,
and she must pay the penalty of her misdirection. Compton Macken¬
zie, Sinister Street 1086.

18. Society had seized the murderer, and it was useless to cry
out. Himself was as impotent as the prisoner. Compton Mackenzie,
Sinister Street 1122.

19. How long was it since he and Chator were here? Eight or
nine years; now Chator was a priest and himself had done nothing.
Compton Mackenzie, Sinister Street 1062.

In the revival (or survival) of such archaic forms the same
tendency towards simplification is reflected which we have
noticed in the cases of new formations discussed previously. It
should be noticed that the subordinate clause introduced by
the emphatic form is generally a comparative clause (11, 16).

Note. I have noticed only one case of yourself — with the verb in
the singular — in this function, but this is probably too bold an innova¬
tion to obtain any footing in the language:

Yourself [the person to whom the epilogue is dedicated] assures me
that nowadays it [Cambridge] is a much better university than Oxford, and
in thinking thus you are the only Oxford man who has ever held such a
heresy. Compton Mackenzie, Sinister Street, Epilogue ii.

There is for There are.

In early New English the plural of the present tense often
takes -s by analogy of the 3:rd pers. sing. Shakespeare has such
forms in rhymes, and they also occur in letters from Queen
Elizabeth. See Franz, p. 154. They are still common in vul¬
gär speech.

In Modern Colloquial English the archaic usage has pre-
vailed is such collocations as There (where) is followed by a
plural word. 1

1 Some authors belonging to the last generation also use the construc-

tion there was for there were. See Poutsma II 308, Hodges 142. Instances

•

trom Shakespeare and i8th or early i9th century writers are noted by Franz,
P- 563, Poutsma, 1 . c., and Hodges, 1 . c. Some of Hodges’ examples from
'He literary language are not to the point, e. g. There is such malice, treach-
er y and dissimulation etc. / Surely there is both grandeur and eloquence
in his apostrophe etc. Here the singular is used for the sake of emphasis,
fi ach one of the coordinate subjects being strongly stressed. Cf. ’The tumult
J nd the shouting dies' in Kipling’s Recessional. This likewise applies to a
number of examples adduced by Wendt II 56 f. W., ibid., has two in-
siances of there is, there ivas + a plural noun from literary English.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

54 R. E. ZACHRISSON

Such forms are by no means dialectal or vulgär (thus
POUTSMA II, 307). They belong, as has been pointed out by
JESPERSEN MEG. II, 6. 81, to colloquial speech and are gen-
erally avoided in literary English.

The following examples will illustrate the use of the con-
struction among educated people of the present day:

1. I know theres a good many that don’t like him. Bennett,
Matador 311.

2. Theres forty stalwart gardening men to know the reason
why. Hewlett, Open Country 87.

3. Theres days yon can smell the sea. Mc Kenna, Sonia 24.

4. Theres very few prisoners taken now. Wells, Mr. Britling
II 169 (St. Coll.).

5. 'Everv man would tum out and take a shot at them’, said
Letty. ’But theres no rifles. ’Theres shot guns.' Wells, Mr. Britling
I 273 (St. Coll).

6. 'After all’, he said, ’it’s) true. Theres ideals. ’She’s an ideal.’
Wells, Mr. Britling I 122 (St. Coll.).

7. ’ Theres many days to come yet’, said Oswald. Wells, Joan

668 .

8. ’I don’t think there’s any great essential differences between
cities’, said Peter. Wells, Joan 483.

9. 'Not in England’, said Nobby. ‘There's too many hedges for
me’. Wells, Joan 388.

10. I don’t see it is getting monotonous. Theres always differ¬
ences of climate and colour. Wells, Joan 26.

11. Theres aitches. Wells, Kipps 196 (N.).

12. Wheres your feelings, child? Shaw, DeviTs Disciple 7.

13. Where’s your manners? Shaw etc. (Jespersen MEG. 11 , 6 ,83;.

In conjunction with words of time or measure preceded
by a numeral the use of the construction is still more persistent:

14. Look here, theres the twenty pounds: what can I do witli
it? ... . Yes give it me. Benson, Babe 158 (H.).

15. Well, come on, vou Johnnies. Theres only ten minutes.
Benson, Babe 192 (H.).

16. ’You can’t get a wine like our Heidsieck under twenty shillin'
a bottle anywhere in London; and, dropping his voice, he added:
'There’s only five thousand dozen left’. Galsworthy, Man of Pro-
pertv I, 51 f. (T.).

17. Theres a hundred and fifty feet between each boat. Ruttf.k,
Varsitv Types 159.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 55

That the singular form has been preserved in such colloca-
tions is, in my opinion, at least in some degree 1 , due to sound-
physiological causes. In the spöken language are is reduced
to a mere vocal murmur in such phrases as the re are a good
many, there are forty men (dsrj[r]). By phonetic laws this
vocal murmur can be dropped®, and to vouchsafe against such
a mutilation of the sentence, which moreover is a marked vul-
garism (cf. below p. 59), the archaic singular has been kept in
the spöken language. The plural form is preserved in the
literary language, where it does not stand the same chances of
being worn down by phonetic change. 8

In a similar manner the shortened form of the definite
article (d), which was commonly used in Elizabethan English,
might easily have been lost in connected speech and was there-
fore replaced with the full form (å*) t (di).

Thus the phonetic laws have sometimes to be checked to
keep intact such forms as are essential to the grammatical
structure of the language.

Grammatical Changes in Vulgär English.

In this section we will deal with certain grammatical changes
in vulgär English which in all probability are new formations

as they are not noticed by previous writers on the subject. 4

■ _ ^™

1 At the same time it should not be forgotten that there is in many
languages a common tendencv to use the singular in such expressions. See
Jespersen MEG. II, 6. 81. In Modern English the construction is, however,
confined to the colloquial language and occurs not only after there but also
after 1uhere.

* This loss of ( 9 [r]) can take place the more easily as the sound-com-
bination (for?fr}) likewise presents a case of haplologv, which is generally
avoided in English.

* The singular is the rule in vulgär English: Theres about eight av
thim. Kipling, Soldiers Three 6 / Theers gents whart 'as 'ad jist thet one
extry glaws whart’s the turnin’-point. Pain, De Omnibus 246 (Unwin's
Librarv). / Theer is fieopie as comes ter my ’ouse. Ibid. 255. / ’Ow fem
there is as 'as the blessed gift of joodishusness. Ibid. 254.

4 For a survey of the characteristics of Present Vulgär English, see my
book Engelska Stilarter, pp. 84—125.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

R. E. ZACHRISSON

Omission of Auxiliaries.

Certain forms of auxiliary verbs, e. g. are, do, did, have,
are often omitted. This is probably due to phonetic changes.

1. O mission of are:

1. Owp yr prahd o y’seolf nah. Shaw. Captain Brassbounds
Conversion 236.

2. Yer right. Anstey, Voces Populi (T.; 17.

Here are has first been reduced to a vocal murmur and then
been lost by syncopation. The stress-combination (Jjj praud)
etc. has been reduced to (JJpraud).

2. Omission of do, does, did:

3. What's Bill say? Compton Mackenzie, Carnival 17.

4. What [do] you break it for? Wells, Kipps 28 (N.V

5. I Vhad [did] jar 'ave? Ibid. 101.

This loss seems to take place only when what precedes.
The initial consonant is lost by assimilation, and the remaining
vowel (9), (i) is syncopated.

3. Omission of have in the perfect.

6. Where ye bin my boy! Wells, Kipps 29 (N.).

7. / been sick of Teddy. Ibid. 160.

8. You been out nearly ’arf-’our. Ibid. 21.

9. I been too well brought up. Jenkins, Bindle 141.

10. All she said was: ’/ done it, s’moming\ Wells, Kipps 32 (N).

11. But you done right. Jenkins, Bindle 295.

12. I got to. Compton-Mackenzie, Carnival 119.

13. You got no more System in you ihan a bad potato. Wells,
Kipps 46 (N.).

14. I'm afraid you got friends, sir. Jenkins, Bindle 145.

15. / seen trouble since. Galsworthy, Pigeon 8.

16. I s'pose I taken and lost more jobs than anv other cove in
my time. Jenkins, Night Club 101.

17. And you thrown up your place? Wells, Kipps 130 (N.).

This is very conimon and may be looked upon as one of
the chief characteristics of the Vulgär English of the present

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 57

da y. In Jenkins’ Bindle books, which represent the very
latest attempt to fix on paper the vulgär London idiom, ex-
amples are found on almost every page. 1

The construction is evidently due to assimilatory loss of
(v) before the consonant of the participle: (a[i]v dan] > (a[i]'dan),
(a[i]vbin) > (a[i]'bin) etc. As a safeguard against too great
confusion of forms (v) seems to be lost chiefly before past
participles which are distinct in form from the past tense [been,
done, seen, taken, thrown, but also got)}

Storm (p. 810) adduces a few examples of I done from
Dickens. In his opinion the past participle has been substituted
for the past tense, and this explanation may be correct for at
least some of these early instances. In HöFER’s (§ 71) exam¬
ples done likewise seems to be used for the past tense.

If Vd a-known.

In Present Vulgär English we sometimes find the particle
‘a’ affixed to the past participle.

1. If ived a-known that before, we’d not a-started out with you
so early one bright morning. Galsworthy, Strife (Swed. school ed.
Vikar) p. 53.

2. If I’d a been listened to at first. ibid. p. 52.

3. Ah! If Fd a been listened to, you’d 'ave ’eard sense these two
months past. ibid. p. 48.

4. If I ’ad a stayed at 'Ome, I rnight a married that gal . . .
Kipling, Plain Tales 287 (Macmillan’s Pocket Kipl.).

5. Supposing he’d of been run over’. Compton Mackenzie,
Sinister Street 25.

6. Well; if I’d ha krwwn _blank my blanky eyes if I’d ha’

stirred a blanky foot. Anstey, Voces Populi (T.) 246.

The construction is confined to the pluperfect in condi-
tional clauses, when the principal clause speaks of what would
or rnight have been. In my opinion ‘a’ has been transferred
from the future perfect in the past of the principal clause where

1 Bindle has been compared with Dickens’ Samuel Weller. The books
enjoy an immense popularity. There has even been formed a new verb ‘to
bindle’, i. e. to speak in the manner of this illustrious Cockney.

1 The construction is therefore hardly a parallel to the modern Swed-
ish and German usage of omitting ‘have’ in subordinate clauses: Jag tror
att han kommit tillbaka etc.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

5 »

R. E. ZACHRISSON

in vulgär and familiar English have is regularly shortened to
‘a’ 1 . Note the spelling ha (ex. 6), and cf. the following examples:

7. Joe Bindle rnight a been a better man than wot’e is. Jen
kins, Bindle 140.

8. ' I’d a liked to ’ave wom a top ’at at Millikins’ weddin’, lic
remarked with genuine regret. Jekkins, Adventures of Bindle 289.

9. But where ’d you ha been if we ’ad sold the locket and skiy>-
ped. Jacobs, Shareholders. Strand Magazine 313, 1918.

10. *Yes. What a shamel* Annie agreed. ‘Supposing he‘d of
been run over.‘ 'He rnight of been run over a dozen times’,said Mrs.
Frith. Compton Mackenzie, Sinister Street 25.

The transferring could take place the more easily as the
conditional clause is often followed by a principal clause con-
taining the shortened form ‘a'. Cf. ex. 1, 4.

In such verb forms as wed a-started (ex. 1) the sense of
‘a’ could be forgotten. It came to be looked upon as a mere
particle in front of the past participle (cf. the spellings of been
in ex. 5, 10) and could therefore be mechanically transferred to
the past participle in the conditonal clause that preceded the
main sentence.

As the particle is confined to the pluperfect of certain
conditional clauses, it cannot very well have arisen in the same
way as the ‘a’ which in many dialects (WR 1 GHT, E. D. Gr.
§ 438) appears before the past participle in all its functions. This
‘a’ is either due to the old prefix gc - (cf. anougk <genö t g) or
has been analogically transferred from the present participle.
The former explanation is perhaps the more probable one, ‘a’
being most common in the South Western Dialects where y- in
the past participle remained longer than in the others.

In vulgär English this ‘a’ before the past participle is very
rare. HöFER (§ 69, n) gives a few instances (aseated, aivriiten.
agot) in all of which the participle is used absolutely, not in
conjunction with an auxiliary verb.

So as for So that.

Storm (p. 804) and HöFER (§ 95) adduce numerous in¬
stances of as used for the conjunction that in vulgär English.

1 This form dates verv far back. See NED.

*

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMM ATICAL CHANGES IN PRESENT-D A Y ENGLISH 59

Storm only has one example of so as for so that from Steele’s
T he Tatler.

In present vulgär English so as for so that is of very fre-
quent occurrence, especially when can (could) follows:

1. I told him off so as he could hardlv look me in the face.

Compton Mackenzie, Sinister Street 897.

2. a-kicking up a row so as you can’t ’ear the birds singing.

Jenkins, Adventures of Bindle 108.

Whether this is an archaic survival (rest-form) or a modern
extension of the vulgär conjunctional use of as it is difficult to
decide. The possibility of the construction being a blending
betvveen so that and so as to should also be taken into consi-
deration.

Pleonastic Use of What.

What is used pleonastically in comparative clauses:

1. Ginger was just as cool as what you was. Jenkins, Night
Club 174.

2. J. B. might a been a better man than wot ’e is. Jenkins,
Bindle 140.

3. but a'most as elever as wot Bob was 'imself. Jacobs, Ship s
Companv iu.

The same construction is found in colloquial Swedish: Han
ä’ lika dukti’ som va' du ä’ / Han gör det bättre än va du gör.

Vulgär Constructions recently adopted into

Standard English.

It is sometimes difficult to draw a distinet line of demarca-
tion between vulgär hmglish and Standard English in its
spöken form. This applies more particularly to the vocabulary.
During the last decades any number of originally vulgär words
and phrases have, often through the medium of the stage or
the comic literature, come into everyday use, especially among

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

6o

R. E. ZACHRISSON

the younger generation and in certain fashionable circles. 1 Such
linguistic licences are favoured and promoted by the very Spirit
of the Age with its undying craving for unrestricted freedom.
Not vvithout good cause has the present time been called the
4 Children’s Age’.

Although the pronunciation is now as inuch as ever the
shibboleth of gentility, it has not wholly escaped being influenced
by vulgär speech. In my book Engelska Stilarter I have given
numerous illustrations of how vulgär pronunciations in isolated
words or in certain combinations have crept into Standard
English. 8 Occasional vulgär forms are especially affected by
the Smart Set who do not stand in fear of being censured or
mixed up with profanum vulgus . 3

Young people, especially, sometimes indulge in forms and
constructions which otherwise are confined to vulgär speech.
Besides many usual vulgarisms, I have noticed from Kipling’s
Stalky (T.) 145: You belong to the school — same as we do.

In Conversational English I have often heard so as for so
that when can (could) follows (cf. p. 58), e. g. Hurry up so s
you can help me.

The construction is used by a well educated person in
Mary Edginton’s The Giri who would (Strand Mag., 1918,
pp. 251, 254):

1. Her mother’s longing ior her to hurry up and marry, so's shc
can retire from action.

2. Wants Daisy and me to hurry up and marry, so‘s she can
have a rest.

• •— • • m m

1 See Zachrisson, Engelska Stilarter, $ 150 fT.

3 Cf. thenks for thanks ($ 186), Gawci, ga ton for God, gon c ($ 188),
(ei) or (ai) for final (i:) (§ 189), (a:) for (au) before r etc. ($ 195), (u:) in
suit etc. ($ 196), (011) or (au) for final (u.) (S 197), 'un for one ($ 206,5),
ver for you, your ($ 206, 4,6), feller for fellow ($ 206,7), ber- etc. for bc
(5 206,8), me , meself for my, tnyself (§ 208), ininit etc. for minute ($ 215),
acs etc. for aets (5 220, 1), mus be etc. for must be ($ 220,2,3), chants etc-
for chance ($ 221,3), hans etc. for hands ($ 224, 1), of man etc. for o/d man
($ 224,2), frendzy etc. for frenzy (§ 225), (in) for (-ii)) ($ 234), wery for
rery ($ 243) etc., etc.

a See Zachrisson, Engelska Stilarter, $ 178, $ 234. In Mc Kennas
Sheila (1918) a young smarty indulges in such forms as feller, bust (■= burst),
doin, dunno (=» don’t know) etc. (pp. 44, 107, 108 etc.). In a letter from the
front a youngster in Wells’ Mr Britling, (St. Coll.) II 141, writes chimbley
(comical?) for chimney. Cf. also Dagonet (J- k- Sims) in Refcree Aug. 31,
1919.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

GRAMMATICAL CHANGES IN PRESENT-DAY ENGLISH 6l

The bringing together of the classes which has been the
natural consequence of the Great War, where the upper ten
and the man in the Street have met as equals, cannot have been
without its influence on the language. In recent literature young
fellows of good social position who have been out in the war,
are sometimes represented as using certain vulgär idioms,
especially in excited speech: 1

1. And now the old lady downstairs is turning down the gas;
she always does at half-past ten. She didrit ought. She gets — nine-
pence each (young fellow writing from the front). Wells, Mr Brit-
ling II 109. (St. Coll.).

2. ' What you bin doin with the Kitten, Tony?’, demanded Os-
borne, as he joined them. ‘Is'nt he here? He left me at half past

twelve*. ‘But / bin hangin' about’_Osborne began. Mc Kenna,

Leave 207.

3. ‘Cheero Tony’, he said. ‘Introduce Captain Fenwick — Mr. Ar-
mitage. What you doin here, Tony? 'Mc Kenna, Leave 32.

4. I been most kinds of fool in my time. Mc Kenna, Sonia

309.

Omission of the auxiliary seems to occur also in other
cases:

5. ‘What does a research Fellowship lead to?’ ‘What do you
want it to lead to?’ ‘There’s no scope in Oxford .. . .’ ' What you
want scope for? (young lady). Mc Kenna, Sheila 82.

For more instances of vulgär constructions in educated
speech, some of which date very far back, see my book
Engelska Stilarter, SS 35 » 37 » 61,3, 63,4, 77, 78, 79 (archaic
and vulgär); S 258 (vulgär).

1 See Zachrisson Engelska Stilarter, $ 180. Early English writers such
as Smollet and Fielding make some of their characters use dialectal forms
of pronunciation chieflv in excited speech. See hereon H. Lucker, Die
Yerwend. der Mundnrt etc. (Diss. Giessen 1915), pp. 21 ff.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

NÄR FÖRFATTADES

WILHELM AF CANTERBURYS
MIRACULA SANCTI THOMT:

CANTUARIENSIS ?

E. WALBERG

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I en för några år sedan utgifven afhandling 1 hade jag till¬
fälle att syssla med Wilhelm af Canterbury i hans egenskap
af författare till en viktig lefnadsbeskri

obetydliga men ingalunda lättlösta problem

Krönikören Gervasius af Canterbury omnämner på ett par
ställen i sina, troligen mellan åren 1188 och 1210 författade,
Opera historica 2 , hurusom i Christ Church i Canterbury 3 på hans

1 Affattningstiderna för och förhållandet emellan de äldsta lefnadsteck-
ningarna öfver Thomas Becket. En källkritisk undersökning (Lunds Univ:s
Årsskrift, N. F. Atd. 1. Bd. 10. 1915). Afhandlingen utgör, liksom ett par
senare publicerade, ett förarbete till en kritisk edition af Guernes de Pont-
Sainte-Maxences fornfranska dikt Yie de saint Thomas le Martyr. Denna
edition antogs år 1917 till omedelbar tryckning i Société des anciens tcxtes
trancais, men har på grund af världskriget ännu ej kunnat utkomma.

2 Ed. \V. Stubbs; 2 voll., 1879, 1880 (Rolls Series 73).

n Christ Church (eller Sankt Trinitatis) var namnet på dels domkyrkan
i Canterbury, dels det därmed förenade benediktinerklostret. Ärkebiskopen
a t Canterbury var samtidigt abbot i klostret. Af dettas munkar var domka-
pitlet sammansatt.

) — i 92 ;i 7 . Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

RÄTTELSER.

Sid.

7 *. r -

6 nedifrån: sid.

10, läs

sid

9

7 *.

anm. 1: *

6, *

>

1

i i >

7 *.

* 2: *

6, •

»

jfv; • 9

72 .

» 3 : *

6. >

9

*

73 .

* 1: »

8 , *

%

" » , > 9

73 .

• 2: »

6 . -

9

. 'jr*' t \ y ■ / >

73 -

* 5: »

3 . »

9

76, r.

7 nedifrån: »

6, *

1

*

76 .

anm. 3: *

U. »

9

68

68

68

70

68

65

68

73

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I en för några år sedan utgifven afhandling 1 hade jag till¬
fälle att syssla med Wilhelm af Canterbury i hans egenskap
af författare till en viktig lefnadsbeskrifning öfver Thomas
Becket. Jag tror mig där (sid. 31 — 3) bl. a. ha bevisat att sagda
arbete daterar sig från år 1173, eller i alla händelser från tiden
mellan sommaren 1172 och sommaren 1174. Däremot förelåg
den gången ingen anledning att närmare ingå på spörsmålet
oin tidpunkten för fullbordandet af samme författares mirakel¬
samling.

I ö

En till mig riktad fråga af en fransk kollega har emeller¬
tid senare föranledt mig att söka komma till klarhet på denna
punkt. Då min vördade vän Per Adolf Geijer vid mera än ett

E llfälle visade ett välvilligt intresse för mina undersökningar på
ärgränsade gebit, har det synts mig försvarligt att i föreliggande,

! t hans minne ägnade publikation framlägga resultatet af den
11a utredning jag sökt åstadkomma rörande detta visserligen
rätt obetydliga men ingalunda lättlösta problem.

Krönikören Gervasius af Canterbury omnämner på ett par
ställen i sina, troligen mellan åren 1188 och 1210 författade,
Opera historica 2 , hurusom i Christ Church i Canterbury 8 på hans

1 Affattningstiderna för och förhållandet emellan de äldsta Iefnadsteck-
»ingarna öfver Thomas Becket. En källkritisk undersökning (Lunds Univ:s
Årsskrift, N. F. Atd. 1. Bd. 10. 1915). Afhandlingen utgör, liksom ett par
senare publicerade, ett förarbete till en kritisk edition af Guernes de Pont-
'binte-Maxences fomfranska dikt Vie de saint Thomas le Martyr. Denna
edition antogs år 1917 till omedelbar tryckning i Société des anciens textes
-anenis, men har på grund af världskriget ännu ej kunnat utkomma.

■ Ed. \V. Stubbs; 2 voll., 1879, 1880 (Rolls Series 73).

3 Christ Church (eller Sankt Trinitatis) var namnet på dels domkyrkan
i Canterbury, dels det därmed förenade benediktinerklostret. Ärkebiskopen
Canterbury var samtidigt abbot i klostret. Af dettas munkar var domka-

mf O

?*tlet sammansatt.

i —iotp.t. Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

66

K. WAL1JERG

tid förvarades två handskrifna samlingar berättelser om under¬
verk som utförts på tillskyndan af den helige Thomas Becket
efter dennes den 29 december 1170 lidna martydöd. 1 Den ena
af dessa samlingar har till författare Benedikt, munk och senare
prior i nyssnämnda kloster, slutligen abbot af Peterborough
(1177 —1193); den andras upphofsman är Wilhelm af Canterbury,
äfven han munk i Christ Church, vigd till diakon af Becket och
vittne till mordet på denne. 2 Båda de ifrågavarande arbetena
finnas i behåll och ha utgifvits i sista hand afj. C. Robertson
i hans Materials for the history of Thomas Becket, archbishop
of Canterbury (7 voll.; 1875 — 1885; Rolls Series 67).

Benedikts mirakelsamling är, i sitt ursprungliga omfång, den
till affattningstiden första. Den är också lättast att datera.
Böckerna I—III handla endast om underverk som skett i England
och, så vidt de kunna till tiden fixeras, under det första året
efter helgonets död. Den fjärde boken, i hvilken bl. a. äfven
några utomlands inträffade mirakler berättas, föregås af ett nytt
förord och är ett senare tillägg, dock troligen af samme författare.
Den är skrifven tidigast år 1179, såsom framgår däraf att häri
(kap. 6) omnämnes en stor eldsvåda som den 10 april sagda
år lade nästa hela staden Rochester i aska. 3 Benedikt är äfven
upphofsman till en, numera endast i fragmentariskt skick beva¬
rad, Passio sancti Thomae, d. v. sr. en skildring af Thomas
Beckets martyrdöd, hvilken var afsedd till inledning åt mira¬
kelsamlingen. Under det att denna samlings fjärde bok på
två ställen hänvisar till nyssnämnda Passio 4 , förekommer ingen¬
ting dylikt i de tre första. Häraf torde man kunna sluta att

1 »Extant in ecclesia. Christi Cantuarne duo volumina miraculoruni ejus
[beati Thomas] . . .» (I, 230); »Scrutetur . . . aliam [vitani b. Thomas] quam
cum miraculis multis scripsit Willelmus Cantuariensis monachus . . . I.egat et
miracula quas vidit et conscripsit Benedictus» (II, 391).

2 Jmf. mitt ofvan citerade arbete, s. 9. *

3 Se Gervasius af Canterbury, I, 292. Missledd af Robertson, Mate¬
rials, II, 186, och E. Magnusson, Thömas Saga Erkibyskups (Rolls Series 65),
II, s. lxxii, — hvilka å sin sida följt en oriktig uppgift, som föreligger bl. a.
i Monasticon Anglicanum I, 155, n. 1 — angaf jag i mitt förut citerade ar¬
bete, s. 44, året 1177 såsom tiden för den omtalade eldsvådan.

4 Pp. 209, 220. — I den af Robertson utg. hs. följes bok IV af ytterligare
två, helt korta. Dessa, som saknas i flera mss., innehålla berättelser om un¬
derverk som delvis äro afsevärdt senare än Benedikt, och kunna alltså icke
vara autentiska. Jfr Robertson, Materials, II, s. xxvi; IV, s. xxv, n. j.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

MIRACLLA SANCTI THOMAs CANTUAR 1 ENS 1 S

67

dessa — den ursprungliga kollektionen — färdigskrifvits före
»pinohistorien*. Denna är författad senast år 1174, såsom fram¬
går af det faktum, att Guernes af Pont-Sainte-Maxence därur
lånat vissa detaljer i slutet af sitt Vie de s. Thomas, hvilket
fullbordades på hösten sagda år. 1 Då ett bevis e silentio ju
alltid är anfäktbart, kan till yttermera visso nämnas att i det
mellan åren 1175 och 1177 tillagda kap. 94 af Edward Grims
• Vita sancti Thomas* omtalas att Benedikt »martyrium et
miracula [beati Thomae] eleganti stilo transmisit ad posteros*.
Likaså känner en annan af Beckets samtida lefnadsteck-
nare, Wilhelm Fitz-Stephen, hvars Vita författats senast 1176,
troligen två eller tre år tidigare 3 , till Benedikts mirakelsam-

1 Se De äldsta lefnadsteckningarna öfver Th. Becket, ss. 11 —16 och 45.

5 Jfr. det i föregående not anförda arbetet, s. 25—6.

s Tiden för affattandet af Fitz-Stephens verk (Materials, 111 , 1—154)
framgår af följande fakta. Upptill å sid. 84 berättar författaren hurusom
biskop Gilbert Foliot i London, när de »båda konungarna» af England (Hen¬
rik II och hans son med samma namn, född 1155 och krönt den 14 juni
1170; f 11 juni 1183) voro sams (»cum erant concordes»), brukade hålla för¬
böner för regibus nos/ris, men då de lågo i delo med hvarandra (»cum discor-
des»), nöjde sig med att tala om re ge nos tro. Den unge Henrik, som redan
på våren 1172, under faderns frånvaro i Irland, synes ha inlåtit sig på intri¬
ger med några förrädiska baroner (se Rad. de Diceto, I, 350; Giraldus Cam-
brensis, V, 285—6) och som senare, efter Henrik II:s återkomst och den för¬
nyade kröningen (27 augusti s. å.), under ett besök hos svärfadern, konung
Ludvig VII af Frankrike, blifvit styrkt i sitt missnöje med sin ställning såsom
endast skenkonung, gjorde uppror mot sin fader på våren 1173. Försoningen
ingicks den 30 september 1174 (Gervasius af Canterbury, I, 250; Gesta regis
Henrici secundi, I, 77). Fitz Stephens yttrande synes mig med visshet ha
tillkommit efter utbrottet af revolten; vid första påseendet skulle man tro att
det skett t. o. m. efter dennas biläggande. Detta sista är dock minst sagdt
ovisst. Det är nämligen att märka att Fitz-Stephen å sid. 124 och 148 talar
om priorn Richard i Dover utan att nämna honom såsom senare blifven
ärkebiskop af Canterbury och Thomas Beckets närmaste efterträdare.
Richards val ägde rum den 3 juni 1173, men just på grund af de utbrutna
stridigheterna mellan Henrik II och hans söner bekräftades det af påfven först
den 2 april 1174 (Diceto, I, 389); han invigdes fem dagar därefter, i Rom,
men återkom icke till England förr än i september och tog sitt ärkesäte i be¬
sittning den 5 oktober s. å. (Diceto, I, 391; Gerv. af Cant., 244, 247, 251).
lin bestämd terminus ad quem för Fitz-St:s Vita ges oss af en fras något
längre ner å nyss citerade sid. 84, där författaren talar om »ärkebiskop Wil¬
helm af Sens» (»arehiepiseopus Senonensis Willelmus, filius comitis Theobaldi
nepotis senioris Henrici regis Anglue, fräter regince et trium comitum Francije,
... qui meritorum favore duas nobiles habere meruit ecclesias, Senonensem
titulatam et Carnotensem commendatam»): denne ryktbare prelat och stats-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

68

E. WALBERG

O

ling. 1 A andra sidan ger oss ett uttalande af den s. k. Ano-
nymus Lambethiensis, som skref sitt Vita s. Thomse mot slutet
af 1172 eller början af 1173, en terminus a quo beträffande ti¬
den för båda mirakelsamlingarnas fullbordande, i följande ord:
»Virtutum igitur, quae meritis ejus ascriptae sunt, series et
varietas melius ex eorum scriptis patebunt, quibus ea videre
probareve datum est». 2 Under vintern 1172—1173 voro följakt¬
ligen både Benedikt och Wilhelm sysselsatta med utarbetandet'
af sina respektive samlingar. I alla händelser var ingen af
dessa ännu känd bland allmänheten.

Sä vidt jag kan se, talar alltså mycket för, och ingenting
emot, att de tre första böckerna af Benedikt af Peterboroughs
(eller af Canterburys) Miracula sancti Thomae afslutats och
offentliggjorts 1173 eller 1174. Vi skola vid slutet af förelig¬
gande undersökning finna att det första af nämnda'två årtal är
det sannolikaste. — Beträffande Wilhelm af Canterbury äro
förhållandena delvis analoga men betydligt mera invecklade.

I den å Canterburykapitlets vägnar, och i dess namn, af-
fattade, till konung Henrik II af England riktade prologen till
Wilhelms mirakelsamling skrifver författaren bl. a. följande:
»Hujus rei gratia dilectum fratrem nostrum Guillelmum, cum
libello cui per aliquod tempus invigilavit, sicut postulastis, ad
celsitudinem clementke vestrze transmittimus, cujus diligentiae
miraculorum investigationem gloriosi martyris Thomae commisi-
mus. Quae . . . non ex levitate mentis cupidze novitatis scri-
benda praeceps et incircumspectus arripuit; sed . . . evolutis a
passione decem circiter et septem mensibus . .. tandem fratri
qui circa haec operam dederat a principio cooperator et adjutor
accessit. Cum enim vires ejus res incepta videretur excedere,
et emergentia miracula fräter ille solus audire non sufficeret et
scribere, . . . congregatis fratribus et conquerentibus quod minus

man förflyttades i augusti 1176 till den ännu förnämligare ärkebiskopsstolen
i Reims. (Rad. de Diceto, I, 412; Gerv. af Canterbury, I, 260; jmf. ytterli¬
gare De äldsta lelnadsteckningarna öfver Tli. Becket, s. 43, n. 2.)

1 »Sed de miraculis ejus in Anglia, sacerdotum et bonorum virorum
testimonio declaratis et in capitulo Cantuariensis ecclesi® publice recitatis,
magnus codex conscriptus exstat, prceter alia qu® longe latequc in Gallin,
in Hibernia et ubique terrarum operatus est sanctus Thomas, quibus memorix
commendandis defuit qui scriberet» (Materials, III, 151).

2 Materials IV, 144. Angående affattningstiden se De äldsta lefnadsteck-
ningarna, s. 41 och 43.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

MIRACILA SANCTI THOM/E C A N T U A R 1 EN SIS

69

sollicita diligentia miraculis audiendis adhiberetur quae in eccle-
sia Cantuariensi coruscabaut et quze populi frequentia venientis
ad orationem referebat, ex decreto communi injunctum est et
huic partes suas interponere.» 1

Af dessa rader framgår till en början, att det var ungefär
sjutton månader efter Thomas Beckets martyrdöd, med andra
ord omkring den 1 juni 1172, som Wilhelm af munkarna i Christ
Church erhöll uppdraget att bispringa sin kamrat Benedikt,
hvilken allt ifrån den första tiden efter helgonets död varit sys¬
selsatt med att samla och nedskrifva de allt talrikare underver¬
ken. Tidpunkten för böljan af Wilhelms arbete på mirakelsam¬
lingen är alltså gifven. Hvilka indicier ha vi då till att bestämma
tiden för densammas fullbordande? Dylika finnas af både inre
och yttre natur.

Sådan samlingen föreligger hos ROBERTSON, omfattar den
sex böcker (410 sidor). I den sjätte boken läsas åtskilliga bref 2 ,
ställda till »Benedicto ecclesias Sanctae Trinitatis priori». Äfven
i andra kapitel af samma bok 3 omtalas eller antydes Benedikts
priorat. Benedikt innehade denna befattning från juli månad
1175 till den 29 maj 1177, då han valdes till abbot af Peter-
borough. 4 Icke nog härmed. På sidd. 543—4 finner man en be¬
rättelse i hvilken med tydliga ord beröres det korta och seger¬
rika krigståg mot Venden (»Winlandia») som Valdemar den
Stores unge son, prins Knut af Danmark, i förening med ärke¬
biskop Absalon utförde år 1178. 5 Kompilationen kan således,
i sitt nuvarande skick, icke gå tillbaka längre än 1178 eller 1179.
Delvis med tanke på hvad som ofvan konstaterats rörande
Benedikt, ställer man sig emellertid nu frågan: Förelågo samt¬
liga sex böcker färdiga, då volymen öfverlämnades till konung
Henrik, eller äro de första böckerna af ett väsentligt tidigare
datum än den sista? Af flera skäl är det svårt att lämna ett
fullt .öfvertygande svar härpå.

Wilhelms mirakelsamling upptar, i motsats mot Benedikts,

1 Materials, I, 138.

2 Materials, I, 511, 512, 516, 517.

3 Ibid., ss. 493, 542.

4 Jmf. Gerv. af Canterbury, I, 236, 262; Rad. de Diceto, I, 401, 405;
Gesta regis Henrici secundi ( >Ben. af Peterborough»), I, 92, 166.

3 Angående tiden för expeditionen i fråga se Steenstrup, Vendernc og
de Danske for Valdemar den Stores tid, s. 117 f.; H. Olrik, Absalon, II,
14 ff.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

70

E. WALBERG

icke blott underverk söm ägt rum i England, utan äfven — i
brokig blandning med dessa — en stor mängd sådana som in¬
träffat i främmande länder. Icke heller fäster Wilhelm sig vid
den kronologiska ordningen. Han säger själf i sitt förord (p.
138): »Scribens itaque pauca perstringit, veritatem non ordinem
sequens eorum quae mirifice gesta sunt. Nam quid prius, quid
posterius gestum sit, nec vacat nec multurn interest attendere».
Endast ett relativt fåtal af underverken låta sig närmare bestämma
till tiden. I de fem första böckerna omtalas, så vidt jag kun¬
nat finna, intet dylikt som kan konstateras ha ägt rum efter
1173. De senaste daterbara torde vara de som förtäljas i bok
IV, kapp. 9 och 10, samt bok V, kap. 18. 1 De två förstnämnda
hänföra sig nämligen till den tid då Thomas Becket redan var
kanoniserad, men munkarna i Canterbury ännu ej erhållit under¬
rättelse därom 2 * , d. v. s. de närmaste veckorna eller månaderna
efter den 21 februari 1173. 8 Det tredje försiggick, i Canterbury
och inför författarens ögon, den 29 december s. å. 4 * * * .Berättel¬
sen om detta sista mirakel kan således icke ha nedskrifvits förr
än tidigast omkring nyåret 1174.

Med detta datum stämma äfven vissa andra uttalanden
som påträffas å olika ställen i texten. I första bokens elfte ka¬
pitel talar Wilhelm om att »aliquot annorum curricula» förflutit
sedan Beckets martyrdöd. De första raderna i femte bokens
femtonde kapitel, hvilka handla om grefve Guy af Nevers’öfver-
naturliga botande från en dödlig sjukdom, måste gifvetvis vara
skrifna före grefvens död: »De comite Nivernensi Widone con-
sequenter dicendum erat, qui . . . sanitati restitutus est sufira-
gio martyris tanquam revocatus a mortu is. Sed quia majorem
stylum et paratius obsequium poscit sibi culmen honorum,
quorurti deliciae parvitatis hujusce mensas fastidiunt, non interim

1 Denna bok innehåller 39 kapitel.

J ••>-ltomam profeetus est, de celebranda solennitate martyris no-

mine fratrum Cantuariensium dominum papam petiturus; quem jam ipsis
ignorantibus catalogo martyrum ascripserat* (p. 321).

s Åtminstone officiellt fick det engelska presterskapet först den 3 juni
s. å. genom ett påfvebref del af den viktiga nyheten. Se De äldsta lefnads-
teckn., s. 41, n. 3.

4 »Cui pater suus ait: 'Lava manum tuam, fili, aqua hac salutari, et pro-

pitiabitur tibi martyr die sacra solennitatis sux. Incipiebat enim quartus

annus a passione martyris Thomae. Lavit, et faeturn est mirabile in oeulis

nostris» (p. 387 s.).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

MIRACULA SANCTI THOMiK CANTU ARIFNSIS ’

moleste ferat si minoribus qualescunque cibos apponamus».
Guy af Ne vers afled den 18 oktober 1175. 1

O

A andra sidan finnes också i Miracula åtskilligt som talar
emot en så tidig aflattning af böckerna i fråga. Hit räknar jag
visserligen icke de ordalag i hvilka Wilhelm (bok V, kap. 17)
omnämner grefve Simon af Northampton, och som enligt
ROBERTSONS mening 2 skulle kunna ange att grefven (f 1184)
redan var död: »Vidimus et cognovimus virum illustrem genere,
Symonem nomine, qui ex devotione quam exhibebat in oratione
et familiaritate quam pridem habuerat cum martyre, credi me-
ruit super his quae de quodam servientum suorum, Nicholao,
referebat». Detta betyder endast: »Jag har träffat och gjort
bekantskap med . . . som genom den andakt han visade under
bönen [vid sin vallfärd till Beckets graf] . . . gjorde sig förtjänt
af tilltro angående hvad han [vid samma tillfälle] berättade ...»
Däremot finner man på skilda ställen personer omtalade såsom
redan aflidna, hvilkas död inföll betydligt senare än de ofvan
anförda data. Bortsedt från att i bok VI, kap. 14, biskop
1 Richard »Péché» af Coventry (tn82) 8 kallas för »venerabilis
memoriae», påträffas ett liknande uttryck (»sanctae recordationis»)
i bok V, kap. 3, om påfven Alexander III, hvilken, som bekant,
afled 1181. I bok III, kap. 2, omnämnes »venerandae memoriae
Luxoviensis episcopus», d. v. s. Arnulf, biskop af Lisieux se¬
dan *1141*, hvilken, efter att ha afsagt sig biskopatet 1181 B ,
dog i klostret Saint-Victor den 31 augusti 1184. 6 I samma boks
! kap. 4 figurerar en »vir venerandae memoriae praesul Petragori-
censis», som icke kan vara någon annan än Peter II af Périgueux,
hvilken valdes till biskop 1169 och afled tidigast år ii 8’2. 7 Ja,
redan i bok II, kap. 90, ser man namnet på ärkebiskop Rotrou
af Rouen, som dog den 25 november 1183 8 , beledsagadt af
epitetet »felicis memoriae». 9

1 Se Mas Latrie, Trésor de chronologie, col. 1551; L’Art de vcrifier
ks dates, II, 564.

2 Materials, II, s. xxxu.

3 Jmf. Eyto.v, Court, household and itinerary of king Henry II (London
:S;S), s. 249.

4 Rob. de Torigni (ed. Delisle), I, 224.

1 Rob. de Torigni, II, 107; Gesta regis Hcnrici secundi, I, 278.

1 Gallia Christiana, XI, 778.

r Gallia Christiana, II, 1468 ff.

s Se Stubbs i Gesta regis Hcnrici secundi, I, 508, n. 1.

J Pa ett delvis analogt sätt omtalas i samma boks kap. 52 biskop

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

E. WALBERG

Hvilka slutsatser skall man då draga af dessa, åtminstone
skenbart, mot hvarandra stridande fakta? Att icke ens de
första böckerna af Wilhelms Miracula sancti Thomse skulle ha
blifvit färdiga förr än några år in på 1180-talet, det synes mig
fullständigt otänkbart, äfven af andra grunder än dem jag re¬
dan anfört.

Det skulle vara mera än blygsamt af författaren att i förordet
— skrifvet i domkapitlets namn — till ett mot slutet af 1184,
eller ännu senare, fullbordadt verk som påbörjats i juni 1172, tala
om detta såsom »libello cui per aliquod tempus invigilavi(t)>.*
Icke heller är det antagligt att han efter tolf års förlopp skulle
ha brytt sig om att ange det exakta antalet månader som
hade gått till ända efter martyrens död, när han grep sig an
med arbetet. Och hur skulle hans kamrater, munkarna i Canter¬
bury, ha kunnat gifva sig till tåls inför en så öfverdrifven lång¬
samhet med ett verk som var afsedt till uppbyggelseläsning i
kapitlet och för hvilket man kunde förutse en väldig populari¬
tet? 2 Härtill kommer ytterligare det förhållandet att, såsom vi
redan sett, ett exemplar af mirakelsamlingen sändes af Canter-
burymunkarna till konung Henrik II, på dennes egen begäran. 3
Det torde icke vara för djärft att antaga att konungen uttalat
denna önskan vid endera af de vallfärder som han företog till
Canterbury, resp. den 12 juli 1174 och den 28 maj 1175, den
första gången för att i högsta nöd anropa helgonet om bistånd,
den andra gången — nu åtföljd af sin kufvade och ångerfulle
son Henrik, den »unge konungen» — för att frambära sitt tack
för det underbara återställandet af inre och yttre fred i riket. 4

Gottfrid af St. Asaph såsom den där vid tiden för det däri relaterade under¬
verket »res cjenobii [Abendonire] ministrabat». Af krönikornas vittnesbörd
vet man att denne prelat lämnade såväl det sagda prokuratelet som sin
biskopsstol år 1175. (Jmf. Monasticon anglicanum, I, 508.) Likaledes kör
påpekas att i bok IV, kap. 20 (s. 532) omnämnes en från spetälska botad
man som i Canterbury »erat spectaculum regiluis, comitibus, indigenis et
alienigenis oratum venientibus». Om dessa ord skola tagas efter bokstafvcn,
måste de (närmare bestämdt, ordet regibus) ha nedskrifvits efter den 28 maj
1175; i alla händelser rorde de ha tillkommit efter den 12 juli 1174 (jml
nedan, sid. 10).

1 Jmf. ofvan, s. 6.

* Se ofvan (s. 6, n. i) livad Fitz Stephen berättar om Benedikts analoga
verk. Jmf. Magnussox, 11 , s. lxxxv f.

* »Sicut postulastis»; se ofvan, s. 6.

* Jmf. De äldsta lefnadsteckn., s. 5—6.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

M1RACULA SANCTI THOM/K CANTUARIENSIS 73

Om Wilhelms verk, när Henrik begärde att få en afskrift af
detsamma, icke redan befann sig i fullbordadt skick, måste det
åtminstone ha varit så långt framskridet att dess framlämnande
inom relativt kort tid kunde förutses.

Att kollektionen — d. v. s. de fem första böckerna — icke
kan ha varit färdig någon längre tid före sommaren 1174, framgår
dels af hvad ofvan 1 sagts om femte bokens kap. 18, dels ock
däraf att Fitz-Stephen, hvars Vita sancti Thomae, som redan
nämndt, författades mellan 1173 och 1176, samtidigt med att
han omtalar befintligheten af Benedikts mirakelsamling, uttryck¬
ligen förklarar att någon samlad redogörelse för de i utlandet
timade underverken ännu icke existerar. 2 A andra sidan finns
ett argument, till hvilket jag nu kommer, som synes ange att
mirakelsamlingen, i dess ursprungliga omfång, förelåg färdig på
hösten 1174. Guernes af Pont-Sainte Maxence berättar islutet
af sitt vid sagda tid, i Canterbury, fullbordade Vie de saint
Thomas — i en passus som saknas i det af Hippeau utgifna
Paris-manuskriptet 3 , men hvars äkthet bevisas af de öfriga fem
handskrifternas samstämmighet 4 — en underbar dröm, som han
uppger sig ha hört förtäljas af den person som haft densamma,
men som i själfva verket torde vara hämtad direkt ur Wilhelm
af Canterburys Miracula. Oomtvistlig är saken naturligtvis icke;
en och annan kan möjligen vara benägen anta att både Wil¬
helm och Guernes verkligen gå tillbaka till samma, muntliga,
källa. För min del finner jag öfverensstämmelserna i uttryck
på flera punkter så stora att jag, särskildt i betraktande af att
Guernes’ dikt i allt väsentligt är grundad på litterära förebilder,
bland hvilka Wilhelm af Canterburys Vita s. Thomae är den
näst viktigaste 5 , måste tro att den franske skalden äfven i detta
fall lånat från Wilhelm. 6 Må läsaren själf jämföra och döma.

1 Sid. 8.

1 Jmf. ofvan, sid. 6, n. 1.

3 Vie de saint Thomas le Martyr, archevéque de Canterbury, par Garnier
de Pont-Sainte-Maxence p. p. C. Hippeau, Paris 1859.

4 Angående dessa handskrifter se min uppsats Sur Pauthenticité de deux
passages de la Vie de saint Thomas le Martyr par Guernes de Pont-Sainte-
Maxence, i Neuphilologische Mitteilungen, XX (1919), sid. 64 ff.

5 Jmf. mina i föregående not och ofvan, sid. 3, n. 1, citerade arbeten.

" I mitt arbete Étude sur un poéme anonyme relatif å un miracle de

saint Thomas de Cantorbéry (i Studier tillegnade Esaias Tegnér den 15 januari
1918, s. 258—276) har jag behandlat en fornfransk dikt som står att läsa i det

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

74 E. walberc;

Wilhelm af Canterbury, Miracula sancti Thomas, lib. I,
cap. 4: 1

Physicus quidam Cantuariae, vir honestx conversationis, fratrum infir-
morum res administrat, Ferminus nomine.* Hic in vigilia Pentecostes ante
passionem beati Thomse martyris vidit in visione quia processio fieret solem-
nis in Cantuariensi ecclesia, et incederetur a fratribus ibidem Deo famulanti-
bus vultu jocundo, cuhu festivo et voce sonora pro veneratione diei, subse-
quentibus in equis et collateraliter procedentibus Henrico rege Anglorum et
Tlioma archiepiscopo. Cumque de more campanile przeterissent, monaste-
riutn circumeuntes, subsistere visi sunt et intendere cum tacitumitate in cru-
cem a ureani quas prazferebatur, a qua corona aurea triplici catetiula dependebat.
Super quam subsistentibus illis audita est vox de coelo veniens: »Eorum
omniuni nomina qui possunt ad hane crucem pertingere et super eam aurum
purissimum et lapides pretiosos ponere, scribentur in libro vitae». Qua voce
audita, accedens arehiepiseopus ereeta manu tetigit crucem et in magna quan-
titate posuit aurum et lapides pretiosos super coronam. Sitniliter et rex,
quatuvis longo tempore post, fecissc visus est.»

Guernes af Pont-Sainte-Maxence, ed. Bekker 3 , sid. 167
(rättad med hjälp af de öfriga manuskripten 4 ):

Un’ avistm 01 mustrer maistre Fermin:

Ainz que sainz Thomas fust ocis el saint mustier,

Grant processiun vit aler lez le clochier.

El senestre reng vit saint Thomas chevalchier
K un clerc luinz de lui, mais nel solt 6 entercier,

Le rei de 1 ’altre part desur un grant destrier.

af Bekker utgifna manuskriptet till Guernes' Vie de s. Thomas, hvartill den
af kopisten synes ha uppfattats såsom ett slags appendix. Denna dikt är, ehuru
författaren påstår sig ha fått ämnet på muntlig väg, en öfversättning af Wil¬
helm af Canterburys mirakel III, 4, och har med allra största sannolikhet
Guernes till upphofsman.

1 J. C. Robkrtsox, Materials for the history of Thomas Becket, I, 143.

5 Gervasius af Canterbury omnämner, s. a. 1188, flera gånger (I, 423,
425, 427) en »magister Feraminus», som tydligen är samma person som
hemulsmannen för denna historia. Han synes ha varit föreståndare för Sankt
Jakobs lasarett i Canterbury.

0 La Vie St. Thomas le martir, altfranzösisches Gedicht aus einer Wol-
fenbuttler Handschrift herausgegeben. I Abhandl. der k. Akad. der Wis-
sensch. zu Berlin, 1838, Phil-hist. Klasse, s. 25—168.

4 Ms. H, fol. 120 v 0 —121 r°; D, fol. 42 v # —43 r°; W, fol. 50 r°; C,
fol. 129 r° — v*. Jag afstår från att ge några som helst varianter.

6 Solt sout < sapuit.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

MIRACLI.A SANCTI THOM/E CANTUARIENSIS 75

Une corune d’or out a la croiz pendant;

Cil la porta mult halt ki ala tut devant.

Une voiz unt oie desns en 1 'air criant:

Qjui a la croiz nietreit gemmes e or luisant,

Corune d'or avreit el ciel a parmenant.

La voiz fu bien oie; sainz Thomas 1 ’escuta.

Ii! s’il puet a nul sens, a la cruiz ateindra;

Car corune del ciel durement desira.

Sur un grant cheval fu; cele part en ala:

Mult genimes e mult or esmeré i posa.

Lungement aprés qo s’est li .reis purpensez:

S’il n’avient a la croiz, mult en ert vergundez.

Sur un grant cheval fu; a la cruiz est alez:

Mult i mist pures genmies e or ki fu provez;

Mais n’i mist mie tant cum li bons ordenez.

Idunches s’en ala li elers repurpensant
Coment i avendra; mais la vint chevalchant:

Mult i aveit mis genmies e mult or reluisnnt;

. !•' mult bien i avint, mais n i mist mie tant
Cum li uns des dous fist ki ofirirent avant.

;

j (La processiun vait, li munz est en decurs.

j Li plus i vunt a pié, car poi beent aillurs.

Sainz Thomas li martvrs nus face veir sucurs!

90

Mais jo vus di pur veir: uncor vendra li jurs
, Li reis larra pur Deu les seculers honurs.)

I

De båda versionerna äro, som synes, väsentligen identiska,
utom sä till vida att hos Guernes uppträder, jämte Thomas
Becket och kung Henrik II, en okänd klerk, som icke har nå-
k'on motsvarighet hos Wilhelm af Canterbury. Denne tämligen
i omotiverade nykomling föreställer antagligen Guernes själf.
j Såsom jag redan sagt, afslutades dennes dikt på hös-
I ten 1174.

Hvad skall man då tänka om de högre upp anförda passa¬
rna ur mirakelsamlingens första böcker, som tycktes tala för
en afsevärdt senare afifattning? Dessa förklaras lätt nog genom
antagandet att endera en afskrifvare eller, troligtvis, Wilhelm
I själf efteråt vidtagit smärre stilistiska ändringar i verket för att
! 'lålla detsamma å nivå med de kyrkliga dagshändelserna. En
dylik retuschering är ju, i ett arbete af denna art, mycket
begriplig.

I

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

7 6

E. WALBERG

Å andra sidan torde det icke öfverraska någon att den
icke blifvit fullt konsekvent genomförd. Så finner man att för¬
fattaren, då han i bok II, kap. 35, talar om biskop Wilhelm
af Norwich, en af Beckets forna 'anhängare, icke antyder att
den fromme prelaten gått ur tiden. Han afled emellertid den
20 januari 1174. 1 * Utan tvifvel var han ännu i lifvet, då denna
del af arbetet författades, och Wilhelm har af rent förbiseende
underlåtit att sedan till hans namn foga »venerabilis memorial
eller annat likbetydande uttryck.

Såsom redan antydt, förmenar jag mig icke ha förebrakt
en absolut bindande bevisning rörande datum, eller data, för
färdigställandet af Wilhelm af Canterburys mirakelsamling. Med
hänsyn tagen till alla de fakta jag anfört, synes mig dock den
största sannolikhet tala för att de fem första böckerna afslutats
under våren eller sommaren 1174. Som korollarium följer då
att den sjätte boken, hvilken, som vi sett, skrifvits tidigast 1178
eller 1179, är ett några år senare tillägg. Härmed stämmer
också på ett ganska slående sätt det af Rorertson 2 påpekade
faktum att, enligt hvad Robert Swapham, munk i Peterborougli,
vid midten af 1200 talet uppger, i den kopia som abbot Benedikt
af Peterborough — den forne priorn i Christ Church (1175—1177),
själf författare till en annan samling Becket-mirakler — lät göra
för sitt nya kloster, förmodligen kort efter sin förflyttning dit.
Wilhelms Miracula bestodo af endast fem böcker.

En annan konsekvens blir att de tre första böckerna af
Benedikts mirakelsamling, hvilka, som man torde minnas, äro
tidigare än Wilhelms 3 , och hvilkas fullbordande vi ofvan (sid. 6)
kunde ansätta till 1173 eller 1174, antagligen ha slutförts under
det första af dessa båda år.

1 Så Gerv. af Canterbury, I, 246, hvars årtal bestyrkes af Gesta regis

Henrici secundi, I, 81. Rad. de Diceto, I, 354, anger däremot den 16 jan. 1175.

3 I Materials, II, s. xxm, n. 1.

3 Jnif. sid. 11.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

LORIGINE

L ESPAGNOL NO MÄS

AU SKNS DE «SKULKMKNT»

J. MELANDER

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

On connait 1 'usage fréquent que fait 1 ’espagnol de no mas
au sens de «seulement». L’expression se place apres le mot
auquel elle se rapporte, et la phrase dont elle fait partie est
affirmative. Voici quelques exemples de la langue möderne:

La picara me decta una parte no mds de la verdad,
Galdös, La Incögnita 292; Un dia ?io inäs necesito para
arreglar ciertos asuntos, Ibid. 326; Un poquito no mås,
Galdös, Electra 34; Electra: jY qué novibre debe dar ler
Cuesta: El de ainigo no mås, Ibid. 53; Oye . . . esto no
mås, Echegaray, Ö locura 6 santitad, I 9; tnira, cs una
hoj a no mås de papel, Ibid. I 9; Una palabra no mås ,
Echegaray, El gran Galeoto II 7; Déjame unas horas no
mås, Echegaray, La muerte en los labios, II 8; Escucha
esto no mås. Ibid. III 5; reténlo un instante no mås , Ibid.

III 5.

Les grands auteurs des XVI e —XVIl e siécles usent souvent
de 110 mås.

Calderön: å quien amor no le o b liga sino ociosidad
no mås, Alcalde de Zalamea, jorn. prim. 188 —189 1 ; y como
un hombre, no mås, dcciros mis penas quiero , Ibid. jorn.
terc. 409—10; Toda la justicia vuestra es solo un cuerpo
no mås, Ibid. 918—19; que el nombre incluye y sella å la
sotnbra no mås de la hermosura poca dicha, sehor, poca
ventura, El medico de su honra, jorn. prim. 623—25 2 •
Tente, Coquin, no pases ad elan te, que su nombre no mås
me causa espanto, Ibid. jorn. terc. 315—16; Sehor, si algo
supiera, de låstima no mås te lo dijera, Ibid. 398—99.

1 Bibi. span. Schriftsteller , herausg. von A. Kressner, 5. Bd.

2 Bibi. span. Schriftsteller, herausg. von A. Kressner, 20. Bd.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

So J. MEL ANDER

Cervantes: Dos cosas no mås, Bibi. i, p. 244 b 1 ; es-
p c ram c aqui hasta tres dias 110 mås, 296 a; * Por c so no
mås? replieö D. Quijote , 303 a; Una (palabra) no mås
quiero que me escuchcs, 524a; y 110 digo esto porquc quiero
examinar el ingenio de v, ne sa merced, sino por curio sidad
no mås , 537 b.

Ces derniers passages sont empruntés ä Weigert, Unter-
suchnngen sur spanischen Syntax auf Grund der IVerke des Ccr-
rantes 2 , dont un chapitre est consacré ä la locution 710 mås.
M. Weigert laisse de coté 1 ’histoire de 1 ’expression, se bornant
å remarquer qiTelle ressemble, en ce qui concerne le sens et la
construction, au frangais non mais . 3 II apporte cependant un
exemple intéressant tiré, lui aussi, de Cervantes: 190 a Salga
la hermosa Argiiello Mosa, una 7 >cs y no mås, et ajoute que ce
y no mås, qui est d un emploi beaucoup plus rare que 1’autre,
correspond parfaitement å Texpression analogue de Tanden
frangais. L’expression ä laquelle il fait allusion est et non mais.
que présentent les passages suivants.

Cinc ans vesqui puis Charles et non mais, Cour. Louis
163; Baillies a dant Polinices Cinc cenz chevalicrs et nen
mais, Thébes 3089—90; Cent ans aveit et noi an t mes, Troie
27673 n; Ma me son de c i est moult pres; Deux liues i a
et non mes, Méon I 131, 121; quatre mes Avoren t sans plus
et non mes, Mousk. 2965/

Il faut faire observer qu’en frangais non mais est toujours
précédé de la conjonction copulative et. Il en est de méme de
Texpression synonyme ou mais est remplacc par plus.

Epistrophus e Seedius En orent cinquante, e non plus,
Troie 5615—16; Onse en i ot e neient plus, 5686; Tant en
oeient e esbueillent C om c il lor plaist, e neient plus, 22857
— 58; Treis jors vesqui c neient plus. 30250.

1 Bibi. = Biblioteea de au to res espaholes, Madrid, M. Rivadenevra.

- Berlin, 1907, p. 1S5 sq.

3 Hansscn, Gramåtica historien de la lengua easfet/ana. § 6qo, men-
tionne egalement no tuds sans 1'expliquer.

4 Les deux derniers exemples sont cités d'aprés Tobler, Vermischte
liei träge, III, 2* éd., p. 87.

O 1 w ’ 1 /

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

L ORIGINE DE L’ESPAGNOL KO MAS 8l

Sous cette forme, la locution n’a rien de remarquable: et
non mais (plus) signifie «et pas davantage», de méme que y
no mås , et la construction est celle å laquelle on sattend. Mais
1 'espagnol no mås réclame une explication, et la question est
de savoir si no mås est la forme primitive dont 1’exemple isolé
avec y no mås cité par M. VVeigert serait une variante «plus
logique», ou bien si y no mås est 1’expression originaire d’ou
1 ’autre est sortie. C’est cette derniére hypothése que confirment
les données historiques. L/ancien espagnol ne nous ofifre que
y non mås; une variante ancienne est que non mås, ou que est
la conjonction adversative correspondant å que du vieux fran-
gais = «car». 1 J’ai examiné quelques textes antérieurs ä Cer-
vantes. Voici le résultat de cet examen.

Reynö despues un rrcy, Egyca fué llamado,

Dos annos, que non mas , vysquiö en el rreynado.

(Poöme de Fernan Gonzalez 54 a—b, Bibi. 57, p. 590 a 2 )

Por todos fueron (ineuenta et non mas contados.

(Ibid. 461 d, Bibi. 57, p. 403 b)

Hl primer mes ya pasado dixieronle tal ra son,

Que al otro su hennano con tina c con mas non
Quisiese que le casasen a ley e a benditfon.

(Juan*lluiz 181 b-d, Bibi. 57, p. 232 b)

* Come cl dia de såbado las fabas et non mas,

Por tu envidia mucka peseado non comerås.

(Ibid. 1143 a—b, Bibi. 37, p. 263 a)

Todavia si la demanda fuere menos que X. sueldos,
peche cl siervo por emienda II. sueldos c medio, c non mas.

(Fuero Juzgo, Madrid 1815, p. 29 a)

E por ende fué ron fal la dos VII. grados, é non mas.

(Ibid., p. 66 b)

deve av er la ter cer a parte de quanto val la cosa que
fué furtada, por que lo demoströ, c non mas.

(Ibid., p. 120 a)

1 Cf. Meyer-Lubke, Grammaire d. I. rom., III, §$ 699, 700; Hansscn,
ouvrage cité, $ 658.

1 Bibi. = Biblioteca de autores espaholes, Madrid, M. Rivadeneyra.

6—192:17. Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

1. MKT.ANDEK

et fizieron la priuanfa el cl poder dclla cuemo en ma¬
ner a de sennorio , pero en razon de conseiar et no mas.

(Primera crönica general, I, éd. M. Pidal, p. 85 a 54)

E el la . . . fuyo de nocJie, de pie, con una matigeba tan
sola 7/1 ten te, e mas non}

(Crönica de 1544 dans La leycnda de los in fantes de La ra
p. p. Menéndez Pidal, p. 515, 20—22)

y entended que este es bien quc se deve faccr con razon .
y non mas.

(Conde Lucanor, éd. A. Keller, Stuttgart 1839, p. 40)

)' en aquella villa misma avia otro moro muy mas
honorado y muy mas rico que su padre, y avia tma jija y
non mas.

(Ibid., p. 203)

Et el home bueno non ha de este mundo ningnna cosa...
nin lieva otra cosa salvo las bucnas obras que habrd fechas,
et non mas.

(Calila c Dvmna, Bibi. 51, p. 49 b)

Ler ma ;ercada yasia
E la era a esta ssason,

Mill e tresientos annos auia
E ssesenfa e tres e mas non.

(Poema de Alfonso Onceno 511 a—d. Bibi. >7, p. 492 b)

Il résulte des matériaux rcunis que notre locution avait au
moyen age la forme de y no mds. On voit également que la
construction des exemples anciens est tout a fait analogue ä
celle que prcsentent les exemples mödernes avec no mds cités
au debut de ce petit article. On est donc tenté de voir l ori-
gine de no mds dans y no mds: par suite de son emploi fré-
quent, y no mds s’est figé, et la conjonction y ayant été regardée
comme superflue a fini par tomber. Les deux expressions
s'employaient naturellement a coté l’une de 1’autre, mais la nou-
velie locution no mds, comme plus courte, remporta bientot la
victoire en supplantant sa rivale.

1 I.e ms. M datant de la fin XV« siécle ou du commencement du XVIe
porte: una donzella tan, non mas. Ct'. Pidal, ouvr. c/te, pp. 594, 396. C’est
le plus ancien exemple que j’aie trouvé de no mås.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I/ORICINE DE i/ESPAGNOL NO MÅS

83

On pourrait objecter ä cette hypothése que no mås aussi
otfre une structure si naturelle qu’il aurait pu se former sans le
modéle de 1’ancienne locution; la forme est un peu elliptique,
mais facile å comprendre. J’en conviens, mais une raison s’y
oppose. Si no mås était de formation spontanée, on ne com-
prendrait pas pourquoi il fait complétement défaut dans les
vieux textes, car s’il était naturel au XVl e siécle, il aurait du
ctre tout aussi naturel des le commencement de la langue.

Tout porte ä croire que 110 mås doit étre rapproché de y
no mås, ou y est tombé. La variante no mås citée du manu*
scrit récent de la Chronique de 1344 semble appuyer cette
hypothése, et ma maniére de voir est aussi de nature ä expli-
quer 1’absence de y no mås dans la langue actuelle.

Lespagnol möderne nous ofifre un beau paralléle du déve-
loppement qui a abouti ä no mås. Je veux parler de y nada
mås et nada mås, synonymes fréquents de no mås. En voici
quelques exemples.

y nada (na) mås: Hemos sehalado una contradicciön y
nada mås, Galdös, La Incögnita 38; Color local, y nada
mås, Blasco Ibånez, Sangre y Arena 130; Es chåchara, y
na mås, Ibid. 211; Se harå lo que se puea, y na mås,
Ibid. 403.

nada (na) mås: Los primeros anos nada mås, Galdös,
Electra 96; No, yo intro la acciöti por el lado de Orozco nada
mås, Galdös, La Incögnita 212; El porrazo nada mås,
Ibähez, Sangre y Arena 56; Envidias na mås, Ibid. 240;
N/nos andaluces nada mås, Ibid. 326; reflejo, nada mås,
Elola, Bosquejos 26; Seis meses nada mås, respondiö ella,
Ibid. 119; eres un pensamiento nada mås, Galdös, Gloria 81.

Mes lectures ne me permettent pas d’énoncer une opinion
arrétée sur la fréquence des deux locutions dans la langue
d aujourd’hui, mais il semble que 1’expression abrégée (nada
mås) soit plus usitée que 1’autre et qu'elle soit en train de la
supplanter.

Quoi qu’il en soit de cette derniére question, il est évident
que no mås n’a rien ä voir avec le frangais ne mais, mais,
comme M. Hanssen parait le croire, ä en juger par les renvois

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

8 4

J. MELANDER

qu'il fait 1 aux ouvrages qui se sont occupéä de 1’expression
frangaise. Il sagit de phrases telles que Tui t sunt ods cist
Franceis chevalier Ne mais sei san te que Deus ad espargniez, Rol.

1688 — 89 et Jo duil sur tei . . . que jo amoue si cume la me re
sun fiz qui ndd mais un, L. Rois II, 1.26. La construction de
ce ne mais, mais différe sensiblement de celle de 1’espagnol no
mås. La locution frangaise est toujours accompagnée du mot
auquel elle se rapporte, tandis que no mås, en forme d’une res-
triction ajoutée apres coup, se place apres le mot qu’il modifie.
Dans la premiére, c’est Tabsence d’une particule comparative
(que) qu’il faut expliquer, dans la seconde, il s’agit de la chute
de la conjonction y. Le sens des deux tournures est également
différent: ne mais, mais signifie «excepté», no mås, «seulement».

Je me permets de renvoyer le lecteur au chap. VIII de ma
thése, htude sur magis et les cxpressions adversatives dans les
langues romattes, Upsal, 1916, ou j’ai proposé pour ne mais ,
mais une explication dififérente de celles qu'ont émises Tobler 2
et M lle Richter. Le présent article compléte sur ce point ma
thése.

1 Voir ouvr. citc, § 640. Les renvois se referent, entre autres, å Elise
Richter, Zeitschrift fur rom. P/ii/., XXXII, 659 sqq. et å Meyer-Lubke, Ein-
fiihrung in das Studium der rom. Sflrachwissenschaft , 2* éd., ^ 206.

* Pour 1 ’opinion de Tobler, voir 1 'article bien connu des Vcriniscit/e
Be i träge, III, 2e éd., p. 89 sqq.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT
OCH DESS ORIGINAL

A. NORDFELT

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

En svensk riddardikt och de^s original . 1

När härmed ett försök göres att bidraga med ett inlägg i
fråga om de s. k. Eufemiavisorna, behövas måhända några
ord till förklaring. Förhållandet är, att jag sedan länge varit
sysselsatt med ett arbete över de franska lånorden i svenskan
(Nyfil. Sällsk:s publ., 1901) och kommit till den avdelning, som
skulle handla om dessa ords förekomst i vårt språk under dess
olika utvecklingsskeden. Mina hittills gjorda undersökningar ha
givit vid handen, att dikten om Ivan Lejonriddaren är ett
av de äldsta litteraturalster, måhända det allra äldsta, vari säkra
franska lånord förekomma. Men då frågan om de närmare om¬
ständigheterna vid just denna dikts överflyttande till svenskan
varit särdeles omtvistad, har det synts mig nödvändigt att söka
utreda detta spörsmål, innan jag kan gå vidare med mitt egent¬
liga ämne.

Det är resultatet av denna avvikelse in på ett för mig
ganska främmande område, som jag — förvisso icke utan tve¬
kan — kommer att här nedan framlägga.

Givetvis kan det för mig icke bli fråga om att behandla
nier än en mycket begränsad del av det omfattande Eufemia-
problemet, vilket i en eller annan form diskuterats i mer än
hundra år. Men då även övriga sidor av frågan behöva berö¬
ras för att vinna en nödig bakgrund för den speciella undersök¬
ning det här gäller, har jag icke kunnat undgå att något syssla
även med en del av dessa. Diskussionen i Eufemiafrågan ligger
för övrigt så långt tillbaka i tiden och är på grund av sin vid¬
lyftighet så pass svårtillgänglig för andra än nordiska språk¬
forskare, att en kort sammanfattning av några av dess huvud-
* «« * * •

1 Denna artikel utgör ursprungligen ett föredrag, hållet inför ett roma-
nistiskt auditorium och avsett att behandla en detaljfråga, men har under ar¬
betets lopp utvidgats till att även bliva en populär framställning av huvud¬
dragen i den bekanta Eufemiafrågan. — För att undvika alltför många littera-
turanvisningar får jag redan från början hänvisa till K. R. Gf.ete, Sveriges
romantiska medeltidsdiktning, Uppsala 1875, där man erhåller den bästa orien¬
teringen i hithörande spörsmål.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

88

A. NORDFELT

drag i varje fall kunde ha sitt intresse för var och en, som är
något bevandrad i vår vittra medeltidslitteratur.

Eufemiavisorna intaga som bekant en i flera avseenden ena¬
stående plats i vår medeltidsdiktning. De äro mycket omfat¬
tande sånger av episkt innehåll, och deras svenska namn äro:
Herr Ivan, Härtig Fredrik av Normandi och Flores och
Blanzaflor. De båda förra äro riddardikter i vanlig mening,
tillhörande den grupp, som kallas romans bretons, och den
tredje är en romantisk skildring av två unga människors kärleks¬
saga, dock med vissa inslag av riddarpoesi.

Herr Ivan är samma dikt som Chrétien de Troyes’ bekanta
poetiska riddarroman Le Chevalier au Lion, av vilken mer
eller mindre genomgripande bearbetningar äro gjorda till flera
olika språk. Härtig Fredriks original, som antagligen varit en
tysk dikt, är däremot fullständigt okänt, och dikten har endast
blivit bevarad i den svenska versionen samt i en från denna
gjord, senare översättning till danskan. Flores och Blanzaflor,
som återigen i en eller annan form förekommer på de flesta
europeiska språk, synes vara ganska nära besläktad med den
franska dikten Floire et Blanceflor.

Med dessa sånger gör riddardikten sitt egentliga inträde i
vår litteratur, och de beteckna ett ansenligt omslag i våra för¬
fäders litterära smak. De utgöra vidare de första större dikter
i vårt land, ja, i hela Norden, som äro avfattade på rimmad
vers, s. k. knittclvers, som består af parvis rimmade rader
med fyra höjningar eller betonade stavelser. Knittelversen an¬
ses vara en efterbildning af riddardiktens 8-staviga verser, till
oss måhända förmedlad över Tyskland, och skiljer sig från dessa
huvudsakligen därigenom, att stor frihet råder i fråga om de
obetonade stavelsernas antal. — Härtill kan läggas, såsom re¬
dan blivit nämnt, att dessa dikter äro bland de äldsta svenska
litteraturprov, i vilka franska lånord förekomma.

På grund av dessa omständigheter kunna dikterna anses
utgöra påtagliga och betydelsefulla minnesmärken från vår första
mera avsevärda beröring med den västeuropeiska kulturen, från
vilken vi redan genom vårt lands geografiska läge voro mera
avskilda än de andra skandinaviska folken.

Angående dessa dikters överflyttande till vårt språk har
man bland flertalet svenska forskare antagit följande historiska
förlopp, som emellertid grundats på undersökningar av en norsk

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK K1DDAKD1KT OCH DESS OKlGINAI.

89

historieskrivare (P. A. Munch) och som jag här återger i största
möjliga korthet. 1

Ar 1302 blev den svenske härtigen Erik, Magnus Ladulås
andre son, förlovad med den norske konungen Håkans dotter
Ingeborg. Denne Erik var, som bekant, en lysande riddersman,
åtminstone i mera yttre bemärkelse, och för att göra sin blivande
måg, som hon skattade särdeles högt, en hedersbevisning, lät
den norska drottningen, som hette Eufemia och till börden var
tyska, översätta Ivan Lejonriddaren till svenska. Den svenska

o

översättningen blev färdig år 1303. Ar 1308, sedan förlovningen
några år varit bruten men återupptagits, fullbordades på samma
sätt Härtig Fredrik och år 1312, då förmälningen ägde rum,
Flores och Blanzaflor. De tre dikternas senare begagnade ge¬
mensamma namn »Eufemiavisorna» skulle sålunda med full rätt
ha knutits till den norska drottningens.

I förbigående må erinras om att härtig Erik slutade sin bana
med det tragiska »Nyköpings gästabud» (som ägde rum år 1317)
samt att hans och Ingeborgs son var den svenske konungen
Magnus Eriksson.

De yttre konturerna av Eufemiavisornas tillkomst skulle så¬
lunda, enligt denna framställning, vara ovanligt klara och be¬
stämda. Och även om denna rekonstruktion av förloppet, såsom
närmare skall framställas i slutet av denna artikel, är ägnad att
inge åtskilliga tvivel, särskilt med hänsyn till den senare språk¬
forskningens resultat i fråga om dikternas ålder, så bildar den
dock omkring taflan en särdeles tilltalande ram, som tills vidare
kan tjäna som utgångspunkt, när det gäller att behandla mera
detaljerade spörsmål, som höra till ämnet.

Frågan om de närmare omständigheterna vid deras över¬
flyttande till svenskan är däremot i varje fall mycket invecklad
och har — liksom nästan alla andra hithörande spörsmål — varit
föremål för en lång och seg diskussion, som ibland antagit rätt
livliga former och stundom fatt ett inslag av nationellt färgade
— svenska eller norska — synpunkter.

Låtom oss emellertid höra, vad dikterna själva säga om sitt
ursprung.

De sista verserna av Ivan lyda på följande sätt:

1 Se utförligare härom i
r.oria, I, 2:dra uppl., sid. 192.

UU 1 UCIV

t ’

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

9 °

A. NORDFELT

Tha thusand vintre thry hundradh aar
fran gudz fözlo lidhin var
ok ther til thry ij thaen sama tima
vardh thaesse bokin giordh til rima
Eufemia drötning thz maghin ij tro
laet thaessa bokena vaenda swo
aff valske tungo ok a vart maal
gudh nadhe the aedhla frugho sizel
ther drötning ovver norghe var
mz gudz miskund thraettan aar

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _i

Här står sålunda uttryckligen, att dikten blivit översatt från
franska (»aff valske tungo») till svenska (*a vart maal*).

Motsvarande verser i Härtig Fredrik ha följande lydelse:

Thenne bok ther ij haer höra
henne lot kesar otte göra
ok vaenda aff valsko ij thyzt maal
gudh nadhe thaes aedhla första siael
nu ?er hon annan tiidh giord til rima
nylika innan stuntan tima
aff thyzko ok i svenska tungae
thz forstanda gamble ok vngae
hona lot vaenda a vart maal
eufemia drötning henna siael
gifui gudh i himerikae
mz aen g lom nadher aewerdelika

tha thusand aar ok thryhundrath aar
fra guz födhilse lidhin var
ok ther til atta manadha ok twa*
var thaesse bok diktath swa

Lika uttryckligt uppgives här, att denna dikt blivit över-

—— -- . - * ,

1 De återstående versraderna innehålla — här liksom även i dc båda
andra dikterna — en religiös utgjutelse enligt tidens bruk.

* Citatet är gjort efter den svenska editionen (se slutet av denna artikel).
I de flesta handskrifterna står dock: »VIII aar ok manadhe twa».

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL 91

satt från franska till tyska och från tyska till svenska (»giord

till rima —-aff thyzko och i svenska tunga?»).

I Flores lämnas följande upplysning: '

then them loot vsenda til rima
eufemia drötning ij then sama tima
litith för sen hon do
gudh gifui henna siaell nadher ok ro

Här uppgives sålunda endast, att man låtit överflytta dik¬
ten på vers (»vsenda till rima»).

Av de många forskare, som sysslat med detta spörsmål,
ha de svenska — med vissa undantag — i det hela sett velat
godtaga dessa Ivans och Fredriks egna vittnesbörd om sin här¬
komst och därtill varit benägna att anse även Flores som en
bearbetning efter ett franskt original, under det att de norska
ställt sig mer eller mindre tvivlande gentemot dessa uppgifter
och förfäktat den meningen, att de svenska dikterna skulle vara
översatta från norska versioner.

Vad först Flores beträffar så har den ju inga egna upp¬
gifter om sin källa, och då skäl, som åtminstone tills vidare —
tills någon ny, tidsenlig edition av den franska dikten utkom¬
mit — måste anses beaktansvärda, anförts för att den går till¬
baka på en norsk mellanhand, lämnar jag för närvarande frågan
om denna dikt åsido.

' Angående Fredrik är frågan på sätt och vis av mindre in¬
tresse, enär den är en enstaka kvarleva utan föregångare eller
förgreningar i andra länders litteratur.

Huvudintresset knyter sig därför till Ivan, som dessutom,
av allt att döma, är den äldsta och i alla avseenden mest bety¬
dande av de tre dikterna.

En redogörelse för innehållet i denna, om ock så kortfattad
soni möjligt, torde, särskilt för att sätta läsaren i stånd att lättare
uppfatta de nedan lämnade citaten, här vara på sin plats. I
tvivelaktiga fall följer jag originalets läsart, som dock i intet
viktigare avseende skiljer sig från berättelsens tråd i den sven¬
ska dikten.

Dikten börjar mycket tilltalande med en beskrivning över hur kung Artur
tästlig taffel med sitt hov på pingstdagen. Efter maten glammade rid-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

92

A. NORDFELl

darna med hovdamerna, och allt var frid och fröjd. Då inträffade det kuriösa,
att kungen blev sömnig och gick och lade sig att sova. Förbryllade över
detta brott mot etiketten, som sades aldrig hava inträffat förut, diskuterade
hovmännen den märkliga tilldragelsen, tills en av riddarna började berätta
följande äventyr, dock först efter en träta med diktens lågsinnade person,
seneschallen Keus.

Riddaren hade begivit sig ut på äventyr och slutligen stött på ett slags
troll, en herde, som vaktade vilda djur. Denne berättade, att det i närheten
fanns en underbar källa, så beskaffad att om man tog vatten med ett bäcken,
som hängde bredvid, och slog ut det över brunnskaret, skulle uppstå ett fruk¬
tansvärt oväder med rägn, storm och åska m. m. — Riddaren begav sig
gladeligen åstad, fann källan och bäckenet, som var av finaste guld, samt
brunnskaret, som bestod av en platta av smaragd, vilande på fyra rubiner.
Han gjorde, som herden hade sagt, och strax uppstod ett oväder så förfärligt,
att träden i skogen söndersplittrades på det våldsammaste och han trodde sin
sista stund vara kommen. — Emellertid sken solen åter upp, och en mängd
fåglar kvittrade ljuvligt. Men plötsligt uppenbarade sig en väldig ryttare,sont
sade sig vara skogens ägare, och fordrade räkenskap för det skedda, och de
båda riddarna rände med fällda lansar emot varandra. Det dröjde emellertid
icke länge, förrän Artusriddaren blev slungad ur sadeln; den okände ryttaren
tog hans häst, och han själv fick snöpligen loma därifrån till fots.

Vid denna berättelse upptändes alla av stridslust, även kung Artur, som
så småningom kommit tillstädes och som bedyrade, att han inom fjorton
dagar skulle vara vid källan. Men riddarens frände Ivain — i den svenska
dikten kallad Ivan —, som var den tappraste av de tappra, kunde icke styra
sin otålighet utan begav sig ensam i väg redan samma natt. Han fann såväl
herden som källan och den okände riddaren, och allt tillgick som förut, dock
med den väsentliga skillnaden, att där uppstod en lång och fruktansvärd strid,
i vilken Ivan slutligen lyckades tilldela den andre ett så väldigt hugg, att
denne kände sig träffad till döds samt kastade om hästen och flydde in i sin
slottsport. Ivan satte obetänksamt efter honom, båda flögo hack i häl genom
öppningen, där en fallport av järn föll ned och skar Ivans häst mitt i tu bakom
sadeln och så nära ryggen på Ivan, att sporrarna klipptes av. Ivan störtade
till marken, under det att den andre fortsatte genom den därpå följande pas¬
sagen och försvann i en annan port, som föll igen bakom honom.

Nu tycktes vår hjälte vara vackert fast; men i rätta ögonblicket uppen¬
barade sig en jungfru och gav honom en ring, som gjorde honom osynlig.
Själv kunde han däremot se allt och fick även se änkan efter den nu avlidne
slottsherrn. Hon var skön som en gudinna, och Ivan blev häftigt betagen.
Han meddelade sig med Luneta — så hette jungfrun — och denna var strax
villig att gå som postillon d'amour till slottsfrun, som i början avvisade henne
med förakt men så småningom mjuknade och även fann det klokt att få en
så tapper och lysande riddare som Ivan till make och till beskyddare av den
besvärliga källan. Så tyckte även hennes underlydande, och det hela slutade
med ett storståtligt bröllop.

Emellertid hade kung Artur och hans följe omsider kommit fram till den
underbara källan. Den vanliga proceduren upprepades, men nu var det ingen
mindre än Ivan, som, ehuru okänd, sprängde fram som källans försvarare.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

93

EN SVENSK R1DDARDIKT OCH DESS ORIGINAL

Den avundsamme Keus utbad sig äran att få kämpa med honom och fick
naturligtvis ömkligen bita i gräset. Nu gav sig Ivan tillkänna, och där blev
stort jubel och ett magnifikt kalasande hos honom och hans gemål under en
veckas tid. Men riddaren Gauvain, som var Ivans vän och frände och med¬
tävlare i tapperhet, sade Ivan en dag rent ut, att ett så behagligt liv icke
passade för en verklig riddare, vars uppgift det i stället vore att fara om¬
kring och söka äventyr. Ivan gick genast och bad sin maka om tillåtelse
att draga bort, och hon samtyckte till hans begäran, på villkor att han skulle
vara tillbaka inom ett år, samt gav honom en skyddande ring med på färden.

Ivan begav sig iväg med Gauvain, båda vunno stort rykte och återvände
slutligen en dag till kung Artur. Då först erinrade sig Ivan, vad han lovat
sin fru, märkte, att mer än ett år var förgånget, och höll just på att gruva
sig över denna upptäckt, då en jungfru, sänd av gemålen, uppenbarade sig,
förklarade honom vara en trolös förrädare och återtog ringen.

Överväldigad av självförakt, lopp Ivan vansinnig till skogs, där han först
omhändertogs av en eremit och till sist blev botad genom en undesgörande
salva.

Så fort Ivan återfått sitt förnuft, begav han sig åter ut på äventyr, nu
dock inkognito och djupt svårmodig på grund av brytningen med makan.
Men härmed är den värdefullaste delen av dikten slut, och vad som sedan
följer är egentligen en serie av med varandra likartade äventyr, i vilka Ivan
besegrar skurkar, jättar och andra missfoster och räddar jungfrur i massa, däri¬
bland även Luneta, som råkat i onåd efter hans försvinnande. Ett av dessa
äventyr, vari han räddade ett lejon, som han fann inbegripet i strid med en
orm, förskaffade honom namnet Lejonriddaren, enär lejonet sedan följde ho¬
nom som en trogen hund och var honom till icke ringa nytta i åtskilliga
farliga duster.

Till sist invecklade sig Ivan i en arvstvist mellan två systrar. Tvisten

skulle lösas genom cn tvekamp mellan deras försvarare, och slumpen ville,

att Ivan och Gauvain blevo de kämpande. Då de emellertid voro jämnstarka

och striden ej kunde komma till något avgörande, beslöt sig kung Artur änt-

• •

ligen för att göra upp arvstvisten i godo. Annu återstod dock Ivans förso¬
ning med gemålen, men även den saken ombesörjdes av den kloka Luneta,
och dikten slutar med att de älskande återfunno och återfingo varandra.

Anledningarna till att man så starkt tviflat på den svenska
diktens direkt franska ursprung — liksom även på de övriga
Eufemiavisornas direkta härkomst från utomskandinaviska origi¬
nal — ärö i huvudsak följande.

Norge, som tidigt hade förbindelser västerut, särskildt med
England, kom jämförelsevis snart och i varje fall före Sverige
i beröring med den västeuropeiska kulturen — det är ju en
känd, historisk erfarenhet, att olika länder vid samma hav sträva
efter kulturgemenskap —, och det är konstaterat, att åtskilliga
franska dikter redan under 1200-talet blevo översatta till norsk
prosa. Några poetiska bearbetningar kunna däremot icke upp-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A. NORDFEI.T

94

visas, och av större rimmade dikter finnes intet spår i något
nordiskt språk före de svenska Eufemiavisorna.

Vad särskilt Ivan beträffar, så ha visserligen alla norska
handskrifter gått förlorade, men i en isländsk bearbetning, också
på prosa, uppgives, att en översättning från franska till norska
kom till stånd på föranstaltande av konung Håkan den gamle
(som regerade 1217—1263) 1 , mycket tidigt sålunda, eftersom
Chevalier au Lion efter all sannolikhet är författad under senare
hälften av 1100-talet.

Man menar på grund härav, att det är mycket litet antag¬
ligt, att den svenska dikten skulle ha överflyttats direkt från

ett franskt original, och håller för troligt, att den förmedlats till

• •

oss genom en norsk bearbetning.

Angående åter diktens egna uppgifter är det ju bekant, att
man icke utan vidare far tro på sådana. De, som utförde över¬
sättningar eller bearbetningar, tilfäto sig nämligen icke så sällan
att handskas ganska lättvindigt med sanningen, ibland av okun-

9

nighet eller på grund av felaktig tradition men stundom även
medvetet. Ett exempel, som med kraft anförts från den norska
skolans sida, är, att den, som översatt den svenska dikten Här¬
tig Fredrik till danska, utan vidare ändrat slutorden »från tyska
till svenska» till »från tyska till danska».

Särskilt är i detta avseende den omständigheten att märka,
att uppgifterna i de svenska dikterna måste ha tillagts efter
Eufemias död (1312), enär densamma där förutsättes såsom
bekant.

Ännu egendomligare har man — i början av Eufemiadiskus-
sionen — funnit det vara, att en norsk drottning, som velat
överflytta en riddarroman till nordisk vers, skulle ha låtit kläda
denna i svensk dräkt och icke i norsk. Då jag för egen del
icke anser frågan om Eufemias åtgöranden spela någon avgö¬
rande roll för bedömandet av den svenska diktens närmaste
källa (se nedan), vill jag endast mera i förbigående anmärka, att
om teorien om hennes initiativ överhuvud skall upprätthållas,
det senast anförda argumentet, såsom ock av Geete uppvisats,
vid närmare skärskådande måste förefalla mycket svagt. Här
må endast erinras om följande. Ar 1302 hade Eufemia endast
några få år varit drottning i Norge (sedan 1299); men hennes

1 Uppgiften härom lyder på följande sätt: »Ok lvkr her sogu herra Ivens,
er Hakon konungr sramli let snua or Franzeisu i Norrcenu».

iJ O

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL 95

intresse för den blivande svenske magen var, efter allt att döma,
särdeles livligt och förblev, trots senare, svåra förvecklingar,
orubbat intill det sista. Det låter då rimligt nog, att hennes
känslor för det nya fosterlandet fått stå tillbaka för hennes ön¬
skan att hedra den lysande främlingen, som enligt historiens
vittnesbörd redan vid sitt första besök i Norge blev hennes och
hela det kvinnliga hovets avgud. 1 .

Vad återigen uttrycket »a vart maal» beträffar vill man
bland tvivlarna förklara detsamma på det sättet, att uttrycket
stått i den norska versionen och sålunda betytt »till norska» samt
sedan — kritiklöst eller med avsikt — bibehållits av den svenske
bearbetaren.

Slutligen må framhållas, att man som ett bevis för dikternas
norska ursprung hänvisat till förekomsten av en del norvagis-
mer, åtminstone i Ivan och Flores. Sådana elements förefintlig¬
het blir ju emellertid mycket naturlig, så fort man medger, att
dikterna i varje fall tagit vägen över Norge och på ett eller
annat sätt underkastats norskt inflytande, innan de kommit till
oss. Angående Fredrik synes emellertid språkforskarnas nuva¬
rande uppfattning i allmänhet vara, att den icke förmedlats till oss
över Norge utan överflyttats till vårt språk direkt ifrån tyskan. 2

Vad man nu än må säga om alla dessa argument — som
delvis vända sig mot Ivan ensam men i övrigt omfatta även de
andra Eufemiavisorna och alla ha det draget gemensamt, att de
bestrida riktigheten av texternas eget vittnesbörd — bör man,
synes det mig, icke förneka, att de äro väl funna och talang¬
fullt framställda, men icke heller förbise, att de i fråga om Ivan
dock övervägande hålla sig till allmänna resonemang utan in¬
gående undersökning av de olika versionerna av dikten. I varje
fall framgår av det ovan sagda, på vilken osäker mark alla röra
sig: å ena sidan skulle uppgifterna i dikten, som de svenska
forskarna gärna velat tro på, icke vara trovärdiga; å den andra
har den norska källa, ur vilken den svenske Ivan enligt de norska
författarna skulle vara kommen, gått förlorad och måste därför
i en diskussion vara synnerligen vansklig att hantera såväl för
den ena som den andra parten.

1 Om prinsessans tankar angående den furstlige fästmannen talas icke.
=v den enkla anledningen att hon vid förlovningens ingående endast var ett
k gammal.

1 Se bl. a. Erik Noreex i Svensk Humanistisk Tfdskrift, 1917. n:o 8.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

9 6

A. NOKDFELT

Emellertid förefinnas dock vissa gynnsamma omständighe
ter, genom vilka frågan om Ivan kunnat föras framåt. Dit hör
dels och först och främst det redan omnämnda faktum, att dik¬
ten är densamma som Chrétien de Troyes’ Chevalier au Lion,
dels det förhållandet, att den franska originaldikten, den svenska
bearbetningen och den isländska prosaversionen, som allmänt an
tages vara gjord efter den förlorade norska, på det hela taget
icke avvika alltför mycket från varandra. Ja, man skulle kunna
säga, att de på de icke stympade eller eljest korrumperade
ställena äro varandra till innehållet förunderligt lika, särskilt när
man betänker, att de äro skrivna på tre olika språk, på olika
tider samt två av dem på vers och en på prosa.

Den franska dikten är den mest omfattande: den innehåller
nära 7000 vers (6815). Den svenska kommer icke så långt efter,
med nära 6000 (5754). Vad som fattas där består av mer eller
mindre subtila reflexioner om kärleken och kvinnan m. m., som
bearbetaren uteslutit förmodligen därför, att han icke ansett dem
lämpliga eller ens begripliga för nordiska åhörare.

Den isländska versionen karaktäriseras, såsom av en prosa
roman var att vänta, dels av starka utelämningar av sådant,
som för berättelsen var oväsentligt — varvid bearbetaren ännu
strängare än den svenske avsöndrar originaldiktens mera raffine
rade utläggningar —, dels av ett kortare, nyktrare och torrare
framställningssätt i det hela; dock på flera ställen med samvets-
grannt bibehållande av alla detaljer av sakligt intresse, i synner
het i diktens förra del. Också följer den isländska versionen
originalet trognare på en del ställen, där den poetiska formen
kommit den svenske bearbetaren att välja ett friare framställ¬
ningssätt. Som totalomdöme om de båda versionerna kan sägas,
att den isländska bearbetaren starkare förkortat originalet men
mera slaviskt följt detsamma i vissa enskildheter, under det att
den svenska dikten är mera fullständig men också mera själv¬
ständig i detaljer. 1

1 Så t. ex. säger Ivan i det franska originalet om sin dam, att hon bär

o o I

nyckeln och innehar låset och skrinet, i vilket hans glädje befinner sig. Denna
något skruvade bild försöker den isländske bearbetaren att översätta men gör
den blott ännu krångligare, under det att den svenske författaren avfärdar det
hela med följande behändiga lilla vers: »Hon nyckeln till mitt hjärta bär»
(v. 3530). — På ett annat ställe säges om Ivan, att han i striden, i jämförelse
med de andra, var som ett vaxljus bland talgdankar o. s. v. Detta icke sär¬
deles stilenliga uttryckssätt, som isländaren troget översätter, ändrar svensken

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL

97

Vad som under ovannämnda omständigheter krävdes var en
vetenskapligt betryggande, detaljerad jämförelse mellan de tre
versionerna av dikten, och den har också blivit verkställd, näm¬
ligen av den tyske språkforskaren E. KöLBING.

Här torde platsen vara att framhålla, att bland de många
forskarna i Eufemiafrågan särskilt böra märkas, på den svenska
sidan G. E. KLEMMING (i hans edition av Flores och Blanzaflor,
1844) och K. R. Geete (se ovan) samt på den norska G. STORM, 1
varjämte bör nämnas dansken C. J. Brandt, 2 som på visst sätt
intager en mellanställning.

Kölbing utgav år 1872 (Riddarsögur, Strassburg) en upp¬
laga av den isländska versionen, vanligen kallad Ivents saga.
Han kom till det utan tvivel riktiga men förbryllande resultatet,
att den isländska sagan och den svenska dikten visserligen hade
en hel del kännetecken gemensamma, som uppenbarligen tydde
på samma källa, d. v. s. den förlorade norska, men också att
den svenska dikten och den franska hade gemensamma särdrag,
som lika tydligt utvisade en närmare släktskap dem emellan.

Förhållandet nödgar till att uppställa alternativa hypoteser,
som jag för att vinna ökad klarhet vill uttrycka på följande sätt:

I) Antingen har den svenske bearbetaren begagnat såväl ett
norskt som ett franskt manuskript:

I) F

F = det franska originalet Le Chevalier au Lion, E = en
till Norge (antagl. över England) kommen avskrift av F, N =
den förlorade norska prosaromanen, I = den isländska Ivents
saga, S — den svenska Herr Ivan.

till det vida lämpligare: »Rätt som en falk bland fåglar är» (v. 2074). — Bland
hela episoder, som uteslutits i den isländska versionen, må nämnas den in¬
ledande tvisten mellan Keus, drottningen och den berättande riddaren samt
skildringen av den undergörande salvans vidare öden. Allt personligt vädjande
från skalden till åhörarna är därjämte utelämnat.

1 Nordisk Tidskrift for filologi och pedagogik, 1874, sid. 23—43.

■ Romantisk Digtning fra Middelalderen, 1869 (företalet).

7 — 19237. Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

98

A. NORDFELT

II) Eller också har den isländska sagan blivit bevarad i
en mycket korrumperad form — t. ex. därigenom att den ut¬
arbetats efter ett bristfälligt norskt manuskript —, under det
att den svenska dikten uppvisar den ursprungliga norska ver¬
sionen:

II) F

I

K

I

N

X

I

I s

X =» en förlorad, bristfällig kopia av den förlorade norska prosaromanen.

Angående båda dessa antaganden bör visserligen medgivas,
att de äro av beskaffenhet att endast i nödfall böra tillgripas.
Men en sådan situation föreligger dock här, då man finner tre
versioner, av vilka två var för sig attrahera den tredje. Fallet
är, som vi se, lika svårt som intressant.

Kölbing var benägen för det senare alternativet, enligt vilket
den isländska sagan skulle innehålla en korrumperad version av
den norska prosaromanen, under det att den svenska dikten
skulle i fråga om innehållet bevara den riktiga norska versionen.
Den svenske diktaren skulle således endast haft tillgång till ett
norskt manuskript vid utförandet av sitt verk.

Denna åsikt understöddes av Storm i hans år 1874 skrivna
artikel om de tre Eufemiavisorna (se ovan).

Senare gjorde den svenske nordisten O. Klockhoff Eufemia¬
visorna till föremål för en samlad studie (i Uppsala universitets
årsskrift år 1881), där han i fråga om Ivans närmaste förebild
fullständigt anslöt sig till den Kölbing-Stormska ståndpunkten.

Härmed tycktes diskussionen i denna punkt vara avslutad,
men så blev ingalunda fallet. Kölbing återkom nämligen själv
till ämnet, då han år 1898 utgav en ny, kritisk upplaga av den
isländska versionen (Altnordische Saga-Bibliothek, 7, Halle).
Utom det att fortsatta undersökningar givit honom ökade möj¬
ligheter till jämförelse, hade en ny omständighet tillkommit, som
var ägnad att ställa det hela i en betydligt klarare belysning.
Jag menar utgivandet, år 1887, av YV. Försters mönstergilla,

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL

99

kritiska upplaga av den franska Chevalier au Lion, som med
ytterligare förbättringar ånyo utgivits år i8qi (Romanische Bi-
bliothek 5, Halle).

I sistnämnda upplaga av den isländska versionen överraskas
man nu av att se Kölbing överge sin förra ståndpunkt och övergå
till vad jag ovan kallat det första alternativet, d. v. s. antagan¬
det att den svenske bearbetaren begagnat även ett franskt
manuskript. Han har nämligen vid närmare undersökning fun¬
nit, att överensstämmelserna mellan den franska dikten och den
svenska i motsats mot den isländska äro alltför många för att
kunna på annat sätt förklaras, och hans slutsats är: att den
svenske författaren jämte ett norskt manuskript även haft ett
franskt att tillgå och efter lägenhet anslutit sig än till den ena
versionen och än till den andra eller ock till båda.

Därefter har mig veterligen intet särskilt inlägg blivit gjort
i frågan om Ivans original. 1

Under sådana omständigheter skulle man kanhända kunna
anse striden som avblåst. Norge har, åtminstone tills vidare,
tillerkänts Flores; Sverige har med Norge fått dela äran av Ivans
överflyttande till nordiskt område; och tävlan om Fredrik synes
allt mera komma att utfalla till Sveriges fördel.

Jag tror emellertid icke, att frågan om Ivan ännu kan anses
fullt avgjord, om den ens någonsin kan bli det så, att alla parter
bliva övertygade. Ty även i det läge, vari frågan senast kommit,
bibehåller den vissa dunkla punkter, och jag skulle för egen del
tveka att betrakta den Kölbingska lösningen såsom den riktiga,

1 Jämför här nedan ett uttalande av E. Olson. — Nämnas bör, att
Schuck i Schuck och Warburgs Sv. litteraturhistoria .av år 1896 utgått från att
den svenska Ivan blivit översatt från en norsk prosaroman, men i en not till¬
lägger följande: »Möjligt är, att översättaren ock såsom hjälp begagnat sig av
det anglo-frankiska original, från vilket hans norske föregångare utgått. Detta
skulle då vara det enda exemplet på en direkt beröring mellan svensk och
iransk litteratur under hela medeltiden». Denna uppfattning har han ändrat
i 2:dra upplagan (av år 1911) så till vida, att han säger, att översättaren sanno¬
likt därjämte begagnat nämnda anglo-frankiska original, emedan det eljest syn¬
tes svårt att förklara, varför han återgått till det franska originalets versifie¬
rade form, vars 8-stafviga rader tämligen noga motsvaras av den svenska ver¬
sen med dess fyra höjningar. — Enligt min mening är sistnämnda argument
ett sannolikhetsskäl bland andra (jfr nedan) men räcker icke ensamt såsom
bevis. Ty vem den svenske bearbetaren än varit, är det antagligt, att han
väl känt till de franska riddardikterna och redan därför varit benägen att an-
vända deras form, när det gällde att återgiva en sådan på vers.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

IOO

A. NORDFELT

om jag icke ansåge mig kunna stödja den med argument, häm¬
tade från andra områden.

Vad som bland annat bestämt mig för att framlägga mina
funderingar är E. Olsons inlägg i Eufemiafrågan av år 1911
(Studier över rimmen i den fornsvenska Flores och Blanzeflor).
Han förklarar där (sid. 8o), att det »fastslagits som ett väl nu¬
mera oomkullkastligt faktum, att av dessa dikter åtminstone Ivan
Lejonriddaren och Flores och Blanzeflor blivit översatta från
fornnorska original». Han stöder sig huvudsakligen på Klock-
hofif och citerar Kölbings första men icke hans andra inlägg.
Skulle nu detta Olsons uttalande, såsom väl tyckes vara fallet,
gå ut därpå, att den svenske bearbetaren icke skulle ha begag¬
nat något franskt manuskript, synes det mig befogat att erinra
om den icke oväsentligt modifierade ståndpunkt, som Kölbing
senast intagit, och, om man känner sig övertygad om dess rik¬
tighet, söka bidraga med ytterligare motivering.

Emellertid går jag först att något redogöra för de grunder, på
vilka Kölbing stöder sin senaste uppfattning. Dessa äro följande:

1) De ställen — säger han —, där den svenska texten
överensstämmer med den franska utan motsvarighet i den is¬
ländska, äro mycket talrika. Detta betyder med andra ord, att
den isländska sagan uppvisar talrika luckor.

Häremot kan emellertid alltid invändas, att om man anta¬
ger riktigheten av alternativ II, det icke ligger något besynner¬
ligt däruti, att den isländska versionen har luckor; och antager
man därtill, att denna version är en förkortad bearbetning av
den norska, så är det icke heller egendomligt, att de äro många.
Dock måste opartiskt medges, att de verkligen äro så talrika,
att redan denna omständighet är ägnad att framkalla tvekan
gentemot alt. II.

2) Den svenska dikten och den franska stämma ofta över¬
ens emot den isländska i fråga om satsernas anordning eller
innehållet.

Angående detta argument gäller principiellt samma invänd¬
ning som i fråga om det förra, dock med ökad tvekan rörande
riktigheten av alt. II, ty förkortningar och uteslutningar äro mera
naturliga i en bearbetning, under det att ändringar i innehållet
äro tecken av allvarsammare art. De s. k. plus-ställen, som
här och där förekomma i den eljest så kortfattade isländska
versionen (men saknas i de båda andra), äro i synnerhet ägnade
att uppväcka betänkligheter.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL

IOI

3) På flera ställen, där den isländska sagan och den franska
dikten äro olika, upptager den svenska båda versionerna; vil¬
ket givetvis skulle tyda pä, att den svenske författaren haft
båda de andra inför ögonen.

Dessa ställen äro dock icke så många och icke häller så
betydande. 1

4) Här och där följer den isländska bearbetningen ett av
de franska manuskripten, under det att den svenska dikten
rättar sig efter ett annat. Dessa ställen äro emellertid ganska
fåtaliga samt synas tämligen obetydliga och därför tvivelaktiga.
De äro i varje fall efter min mening icke betydelsefullare, än
att de kunna tillskrivas slumpen, som enligt all erfarenhet spe¬
lar en viss, ibland ganska besvärlig, roll i bearbetarnas och av¬
skrivarnas* arbete.

Någon anledning att närmare motivera min uppfattning av
Kölbings bevisföring har jag så mycket mindre, som jag i varje
fall, ehuru på andra vägar, kommer till i huvudsak samma resul¬
tat som han. Tilläggas bör, att han genom ett ingående stu¬
dium av varianter i olika manuskript kunnat på vissa ställen
korrigera sin egen föregående ståndpunkt, liksom även Klock-
hoffs.

Klart är emellertid, att alla Kölbings argument tillsammans
äro ägnade att inge starka tvivel på riktigheten* av alternativ
II, liksom det ock är uppenbart, att de få sin fullt naturliga
förklaring, om mafi antager alternativ I.

I varje fall måste jag efter övervägande av alla qmständig-
heter medgiva, att de Kölbingska bevisen icke synas mig fullt
övertygande. Hans egen växlande ståndpunkt är i detta av¬
seende ganska betecknande, och jag tror, att var och en, som
går i hans fotspår, skall finna, att man ibland känner sig starkt
böjd för det ena alternativet och ibland icke mindre benägen

1 Ett av exemplen är dock av stort intresse. Ivans vän Gauvain heter
i den isländska sagan Valven men i den svenska texten än Gawian, än
Walewan. Detta kan dock förklaras därmed, att de svenska kopisterna väl
kände till den berömde Gauvain och hans franska namn samt därför ändrat
Walewan till Gawian, utan att dock denna ändring blivit överallt genomförd.
Dylika inkonsekvenser äro icke ovanliga i manuskript i allmänhet. — Vad
de övrige exemplen beträffar skulle alla eller åtminstone flertalet behöva an¬
föras, för att argumentet skulle komma till sin rätt. Utrymmet medger emel¬
lertid icke detta; och detsamma gäller om exemplen till argument 4) här
nedan.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

102

A. NORDFELT

för det andra. Det har också efter en del undersökningar blivit
min mening, att av det jämförelsematerial, som Kölbing fram¬
lagt, hur omfattande och genomarbetat det än må vara, likväl
intet avsevärt ytterligare resultat står att vinna med den metod
han använt.

Jag anser därför intet annat vara att göra än att söka an¬
ställa en jämförelse från andra synpunkter och använda andra
kriterier än de hittills begagnade.

Särskilt menar jag då, att man på grund av den svenska
diktens hela anda och läggning samt stilistiska egenskaper
skulle kunna få ett tillförlitligt svar på den frågan huruvida
Ivan går tillbaka enbart på en prosaisk bearbetning, såsom
mycket allmänt antagits, eller om den till förebild även haft en
dikt i bunden form, vilken i så fall — enligt vad här nedan
kommer att närmare visas — efter all sannolikhet varit den
franska. Om den svenska dikten, med andra ord, befinnes äga
vissa poetiska drag gemensamma med .den franska originaldik¬
ten, vilka saknas i den prosaiska isländska — och antagligen
även fattats i dess norska förebild —, så anser jag den slut¬
satsen kunna dragas, att den förstnämnda svårligen härstammar
enbart från den förlorade norska prosaromanen.

Därvid böra emellertid ett par av mina utgångspunkter
närmare klargöras. De författare, som bestritt den svenska
diktens franska härkomst, ha i allmänhet utgått därifrån, att den
utarbetats efter den norska roman på prosa, om vars forna
existens alla synas vara ense. Storm utgör — jämte en och
annan av de övriga författarna — så till vida ett undantag,
som han, för att förklara det hela, måst antaga ännu en förlo¬
rad norsk version. Hans åsikt synes nämligen vara, att den
norska prosaromanen först blivit omarbetad till en norsk version
på vers och att denna sedermera blivit översatt till svenska. 1

I varje fall — vare sig man ansluter sig till Storms eller
de andra forskarnas hypotes — antages sålunda den franska
diktens innehåll ha passerat genom en prosaisk mellanlänk pä
norska. 2

1 Jfr KlockhofT, sid. 2. — Att märka ar, att Storms teori förutsätter icke
mindre än tre förlorade norska versioner, nämligen prosaromanen, den lör-
modade poetiska bearbetningen av denna och den korrumperade norska upp¬
laga, efter vilken den isländska sagan skulle blivit gjord.

* Andra kombinationer ha visserligen blivit av äldre forskare föreslagna,
och ännu andra skulle väl kunna uttänkas, men om dem alla torde kunna

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARD1KT OCH DESS ORIGINAL 103

Härjämte bör ånyo erinras om att det anses konstaterat,
att det före 1300-talet icke funnits sådana poetiska arbeten på
norska. • Storm säger uttryckligen, att det i detta avseende var
lika illa ställt i Norge som i Sverige samt att det lika litet på
svenska som på något annat nordiskt språk kan påvisas rim¬
made dikter äldre än Eufemiavisorna. Man kan sålunda tryggt
antaga, att den ursprungliga norska versionen, som utarbetades
under Håkan den gamles frid och som tjänat till underlag för
den isländska sagan, var en prosaroman.

Vidare utgår jag ifrån den förutsättningen, att sistnämnda
norska version kännetecknats av de egenskaper, som äro all¬
männa och naturliga för prosaiska bearbetningar, nämligen
större korthet i fråga om innehållet och framför allt större
knapphet och torrhet i framställningssättet, med andra ord att
den varit av samma art som dess kopia, den isländska. 1

Jag övergår därefter till den jämförelse jag ovan talat om.

Vad som framför allt väckt mina tvivel angående sannolik¬
heten av ovannämnda alternativ II är den stora likheten mellan
den franska dikten och den svenska, en likhet, som måste för¬
våna var och en, som varit i tillfälle att följa texters förvand-
lingar genom olika språk, olika redaktioner och avskrifter och

sägas, att de äro teoretiska konstruktioner utan faktiskt underlag vare sig i
dikten själv eller i litteraturhistoriskt givna förutsättningar. Om de allra flesta
gäller dessutom, att de — i likhet med den Stormska hypotesen — niåste
förutsätta ytterligare en förlorad norsk version och sålunda genom införande
av ännu en obekant göra problemet ännu mera invecklat i stället för att föra
det närmare sin lösning. — Man må för övrigt icke föreställa sig att det på
denna tid i Norden var någon rikligare tillgång på manuskript och ännu
mindre på olika versioner av den franska dikten. Att överflytta ett sådant
litteraturalster till det egna språket var utan tvivel ett omfattande verk, och
även uppgiften att avskriva den inhemska versionen var med den tidens
hjälpmedel att anse som ett krävande företag.

1 Ehuru det icke spelar någon synnerlig roll för min bevisföring, vill
jag framhålla, att det vanliga antagandet, att den isländska sagan skulle ut¬
göra en förkortning av den norska prosaromanen, (Riddarsögur, sid. XXXV
—VI) endast stöder sig på allmänna analogigrunder, vilkas beviskraft man i
varje fall äger rätt att betvivla. Det synes mig i själva verket vara lika
sannolikt, att den, som först förvandlat dikten till en nordisk prosaroman,
verkställt sammandragningarna och att den isländske översättaren tämligen
troget följt honom i spåren. Den senares slutord — mot vilkas tillförlitlighet
inga tvivel framställts — antyda icke något annat, och vissa äldre forskare
synas till och med hava uppfattat den isländska versionen såsom identisk
med den norska.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

104

A. NORDFEf.T

som följaktligen vet, hur vanskligt det är att få återse deras
innehåll och form i någorlunda bibehållet skick. Att märka är
därtill, att de manuskript, genom vilka den franska dikten och
den svenska bearbetningen — liksom även den isländska sagan
— bevarats åt eftervärlden, alla äro av mer eller mindre brist¬
fällig beskaffenhet och givetvis av senare datum än de ursprung¬
liga versionerna. 1

För mitt ändamål framstår emellertid som det viktigaste,
att överensstämmelsen mellan den franska och den svenska ver¬
sionen även omfattar vad som för skalden är det personliga,
nämligen den poetiska uppfattningen och det poetiska uttrycks¬
sättet, med andra ord sådant, som brukar försvinna vid en pro¬
saisk bearbetning. Att med konkreta exempel påvisa detta har
sina svårigheter, men jag tror dock, att förhållandet kan ganska
tydligt belysas genom framhållande av åtskilliga, den poetiska
stilen tillhörande egenheter, såsom omskrivningar, fyllnadsord
och andra vändningar och uttryckssätt, som saknas i den is¬
ländska sagan men återfinnas i den svenska dikten.

Jag skall här framlägga en del exempel, som jag för vin¬
nande av större åskådlighet indelat i vissa grupper.

i) Poetiska överdrifter.

I F (=den franska Chevalier au Lion) upplyses (v. 420—21)
om guldbäckenet vid den underbara källan, att det var

Del plus fin or qui fust a v enäre
Onques aticor an nule foire 2

Detta starka uttryck återgiver I (= den isländska sagan)
kort och gott (kap. II: 30) med uppgiften hon var gor af
brendu gulli. Men S (= den svenska dikten) återgår till den
poetiska överdriften och säger, att bäckenet var

1 Svårare felaktigheter kunna påvisas i alla tre versionerna, och icke
ens Försters kritiska text torde vara fri från dylika. Så t. ex. är det väl föga
troligt, att författaren själv låtit herden säga, att det berömda guldbäckenet
var av järn (v. 38), utan härrör troligtvis denna inkonsekvens från en senare
bearbetare eller kopist, som behöft ett rim till hiver.

a Citaten äro gjorda: ur den franska dikten enligt Försters edition 1891,
ur den isländska enl. Altisl. Saga. Bibi. 1898 och ur den svenska enl. Sv.
Fornskriftssällsk. publ. 1849.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL I 05

- ajf gul swa klar

t ho man all tv oerlinne leela scal
man finner ey annar t ho lik fal

Ett om möjligt ännu mera pregnant exempel förekommer
längre fram. Skalden talar om Ivans bröllop, men då han lik¬
som fruktar, att han icke beskrivit det präktigt nog, slutar han
med följande ord:

Plus que conter nz vos savroie
Quant lonc tans pansé i avroie.

I inskränker sig till att säga om hela händelsen, som i F
upptager 11 och i S 10 rader: Ok var nu drukkit brudhlaup
peira ined allskyns scetnd ok nogum tillfongum. S däremot
breder på så gott den kan och slutar liksom F (v. 1563^-64):

T ho at iak matte thusanda vinter lifua
iak kunne ths ey til fullo skrifua

Hit kan ock räknas det ställe i F (v. 662 — 4), där Artur
svär tre eder (vid sin faders, sin sons och sin moders själ),
att han skall bege sig till källan. Härom säger I endast: pa
sor han, under det att S omnämner de tre ederna ännu om¬
ständligare.

2) Direkta hänvändelser av skalden till åhörarna.

Här bör först och främst nämnas den omständigheten, att
formen i författarens mun fullständigt försvunnit ur den
isländska versionen men återfinnes i den svenska. Såsom exem¬
pel kunna tjäna ovannämnda verser ur beskrivningen på Ivans
bröllop samt andra citat här nedan.

Hit höra vidare mera personliga reflexioner, t. ex. skaldens
klagan över skillnaden mellan förr och nu (v. 18 — 30), som
utelämnats i den isländska versionen men återfinnes, om ock
i mycket förkortad form, i den svenska (v. 27 — 32).

Till samma grupp av uttryck kunna ock räknas bedyranden
och dylika uttalanden vid saker, ifråga om vilka skalden tyckes
vara rädd, att de icke skola vinna tilltro hos åhörarna.

Så säges i slutet av den franska dikten, att vad som nu
berättats är Chrétiens verk och att eventuella tillägg inne-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A. NORDFELT

IO 6

hålla osanning; och samma bedyrande, till och med något ut¬
förligare, återfinnes i den svenska (v. 5733—38) men icke i den
isländska bearbetningen.

Ett annat exempel är följande. Riddaren försäkrar (v. 430),
efter att hava beskrivit den underbara källan, att han icke
ljuger, och i den svenska dikten tillägges i samma anda, att
den, som vill fara dit, får själv se på underverket (v. 405).
Isländaren utesluter alldeles denna reflexion.

Frånvaron i den isländska sagan av dylika personliga hän¬
vändelser är synnerligen betecknande. Det ligger i själva ver¬
ket i sakens natur, att en bearbetare, som överflyttar en dikt
till prosa, ställer sig liksom mera objektivt utanför det hela
och — medvetet eller omedvetet — inskränker sig till det
episka, under det att den, som översätter till bunden form, kän¬
ner sig mera solidarisk med författaren och söker följa honom
även i de mera lyriska momenten.

3) Omständigare utläggningar och fyllnadssatser

(s. k. délayements).

F säger (v. 422—23):

De la fontaine pocz croire
Quele boloit — — — —

I uppger (kap. II: 30): En keldan vall sva. S återigen tänjer
ut satsen på alldeles samma sätt som F. (v. 394—95):

The inoghiin ij for sannind tro
a t t hen kiella vceller swo.

Ett liknande, nästan lika påtagligt exempel, förekommer
på ett annat ställe. F uttrycker sig där på följande sätt (v.

356-57):

Et tu mc rcdevroics d/re
Queus hon tu es c t que tu quiers.

I uttrycker detta, kap. 11:22, med orden: ed a hvat manna
er tu r

S återigen har dessa verser, v. 329—330:

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL IO7

nu sigh viik söte herra kccre

hwath ar thin sys/a hivi koin thu hare.

Ett tredje, ehuru obetydligare, exempel må nämnas, där¬
för att Kölbing har ansett sig böra framhålla det i kommentaren:

Vid v. 315 har F: Qu il me vit vers lui aprochier.

I, kap. II: 17: er han sa mik.

S, v. 281: Tha han sa mik till siin ridha.

4) Negativa vändningar i stället for positiva.

V. 1081 säger Luneta: ne je ni os plus demorcr.

I har här, kap. III: 51: en brott verd ek nu at g an ga a t
sinni,

men S. däremot, v. 874: ia k ma hccr cy längre dzvelia.

Ett annat exempel är följande:

V. 485 har F: N'au monter demore ne fis.

I, kap. 11:41: pa tok ek hest minn.

S, v. 447: til mit örs var iak ey seen.

Dessa vändningar, som vi så väl känna igen från sago¬
stilen (»Och pojken var minsann inte sen att följa jätten» o. s. v.),
synas mig ganska karakteristiska.

Ett på annat sätt typiskt negativt uttryckssätt använder
Chrétien, när Ivan skall säga, vem han är (v. 463—64):

Ja del Chcvalier au Lion
N'orr oiz par ler se de moi non

I den isl. sagan säger han (kap. XII: 24): ek kollumz rid -
dar i leons. Den svenska dikten återigen försöker följa den
franska på följande sätt (v. 3500—4):

Leons riddare inan kallar mik
Than ar ey ij warldine til
The siv a heter utan iak c en.

5) Övriga poetiska kännetecken.

Den ovan framhållna poetiska överensstämmelsen mellan
den franska och den svenska versionen gör sig även gällande
i fråga om längre passager, och den senare är i sin helhet i be¬
tydligt högre grad, än någon prosaroman kan vara det, en

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A. NORDFEI.T

108

återklang av den franska diktens såväl form som anda. Så t. ex.
innehåller Chrétiens dikt en verkligt ståtlig beskrivning över
det sätt, varpå Ivans gemål lät hälsa kung Artur välkommen (på
modärn svenska ungefär: »Så gå mot kungen av Britannien —
På stolta gångare från Spanien >, o. s. v.). Detta för diktaren
mycket typiska ställe, »om tydligen är avsett att blända åhörarna
med ridderlig glans och prakt och som av den svenske be-
arbetaren återgivits efter bästa förmåga, har av isländaren sam-
mandragits på några få torftiga rader. Sammalunda förhåller
det sig med den därpå följande episoden om Gauvain och
Luneta, där den stämningsfulla inledningen alldeles saknas. Den
isländska versionen är liksom skriven för en enklare publik
med mindre sinne för riddarväsendets ståt och galanteri, under
det att den svenska går en ganska betecknande medelväg, mot¬
svarande den anda, som kunnat bana sig väg till oss från dåti¬
dens praktlystna europeiska hov.

Mycket njugg är också isländaren på naturbeskrivningar,
som svensken däremot älskar minst lika mycket som den franske
diktaren. Så nämner den förstnämnde icke ett ord om de
vackra och märkvärdiga träd, som (i herdens berättelse) om-
gåvo källan, och den målande skildringen av den dystert stor¬
slagna väg, Ivan hade att färdas på sin första äventyrliga ritt,
saknas likaledes. I den svenska dikten är däremot denna
skildring ett bland de-mera lyckade partierna (»När han väp¬
nad var, han red — Dunkel väg och farlig led», o. s. v.). 1

Den Chrétien’ska dikten och dess omgestaltningar skulle
kunna liknas vid en sydfrukt, som i sitt hemland glänser i all
sin prakt och som, inplanterad i ett mellanskandinaviskt land,
ännu bibehåller mycket av sin fägring men som i höga Norden
ter sig förkrympt och ofullgången, ehuru även där med något
kvar av den ursprungliga aromen.

Ytterligare exempel skulle kunna framläggas, men det an¬
förda torde vara tillfyllest.

Det vore nu visserligen icke så förvånande, om en dikt
med sedvanlig, poetisk utsmyckning, som överflyttas till prosa

1 Vi ha här den tillfredsställelsen att känna igen vårt gamla bekanta »Höga
berg och de djupa dalar» (»högh bergli oc diupa dala»). Det franska originalet
har »Par les montaingnes et les vallees», men den svenske diktaren är måhända

påverkad av det berömda stället »Halt sunt li puis —-Li val parfunt

—-» i Rolandssångcn, som tidigt var bekant i Sverige (jfr Ivan v. 2351).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL I09

och därvid förlorar dessa ornament, slutligen, när den återigen
omarbetas till vers, återfinge en sådan prydnad. Men härvid
är att märka, att detta poetiska komplement återkommer i den
svenska Ivan på motsvarande ställen, är av samma innehåll
och ibland nästan ordagrannt lika till formen, en företeelse, som
icke kan bero på en tillfällighet. Denna möjlighet är så mycket
säkrare utesluten, som det här gäller versioner på tre olika språk.

Om möjligt ännu osannolikare blir från min synpunkt
Storms hypotes, att den franska dikten först skulle ha om¬
arbetats till en norsk prosaroman, denna därefter till en norsk
version på vers och denna slutligen till svensk vers, enär varje
ny bearbetning, den må vara på vers eller prosa, måste leda
till nya avvikelser från den ursprungliga texten. 1

De jämförelser jag här ovan anställt, synas mig sålunda
visa, att det icke är möjligt, att en norsk prosaroman kunnat
ensam vara förmedlare mellan den franska dikten och den
svenska. Tillsammans med Kölbings argument bilda de en
beviskedja, som leder till den slutsatsen, att den svenske bearbe¬
tar en jämte den nordiska versionen måste haft tillgång även
till ett manuskript av den franska dikten.

Till sist må som en självfallen sak framhållas, att även om
man ej skulle vilja godkänna detta resonemang, så äro dock
de gjorda jämförelserna av den art, att de i varje fall visa den
intima släktskapen mellan den svenska dikten och den franska.

Därefter övergår jag till att något beröra ett annat område,
nämligen de franska lånorden i den svenska Ivan.

Det ligger i sakens natur, att dylika enstaka ord icke
kunna bevisa så mycket för här ifrågavarande spörsmål, men
de äro dock från flera synpunkter av intresse och i varje fall
ägnade att i någon mån stärka det resultat, vartill jag på andra
vägar kommit.

Att märka är nämligen, såsom förut framhållits, att Ivan
måhända är den äldsta svenska dikt, i vilken franska lånord

1 Skulle Storm — eller andra — mena, att den förmodade, poetiska
norska versionen översatts från ett franskt original och icke bearbetats efter
en norsk prosaroman, måste hypotesen även i denna form tillbakavisas, efter¬
som densamma är oförenlig med det faktum, att den svenska dikten har
nied den isländska (norska) prosaromanen en hel del särdrag gemensamma,
som icke återfinnas i den franska dikten.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I IO

A. NORDFELT

förekomma. Dessa ord äro dessutom jämförelsevis talrika —
om icke just till antalet så dock i den meningen, att vissa av
dem upprepas på flera ställen — och förekomma oftare än i
den isländska versionen, som antagligen använder dem i samma
utsträckning som dess norska källa. Dessa omständigheter passa
tydligen väl tillsammans med antagandet om den svenska dik¬
tens mera direkta franska härkomst.

Emellertid anser jag mig endast böra i förbigående beröra
dessa ord, ehuru flera av dem i och för sig skulle förtjäna en
utförligare behandling. De äro alla gamla goda franska ord,
och flera av dem tillhöra ännu i dag de livskraftigaste av detta
sedermera så omfattande språkelement i vårt modersmål.

Vi finna däribland i främsta rummet ordet äventyr —
riddarpoesiens älsklingsterm —, vidare torney och diost (<gam-
malfranska joste, mod. fr. joute, lansbrytning), som givit det
svenska dust, t. ex i »pröva en dust», »våga en dust» o. dyl.
(tyska Tjost). Vidare ha vi att märka namn på kläder, såsom
bliald (<g. fr. b Hal t, bliaut) och framför allt peell (<g. fr . paile,
lat. pallium ), som än i dag lever kvar i pell, t. ex. brudpell,
himlapell (se Näckens visa); vidare baner, frans (Frankrike eller
franska språket), kapell, kastell, procession, roman och dans,
det sistnämnda måhända av germanskt ursprung men utan
tvivel förmedlat till oss genom franskan; vidare ordet kompan
(<g. fr. conpains— conpaig?ion, mod. fr. copain), som synes ha
varit synnerligen omtyckt på den tiden och ännu icke är fullt
ur bruk (under formen kumpan).

Dessutom påträffas vissa ord av mera omstritt ursprung,
såsom busttn (g. fr. buisine, lång trumpet), g lafvio (fr. glaive, lat.
gladium ), fant (mfayite?) och interjektionen awi (g. fr. avoir). Dit
kunna även räknas ord, som lika väl kunna komma från latinet
som från franskan, t. ex. leon (lejon).

Slutligen finnas även åtskilliga ord av mera dunkel här¬
komst, särskilt namn på ädla stenar, såsom rubin, smaragd och
topas.

Fredrik och Flores innehålla i huvudsak samma franska
lånord som Ivan och dessutom åtskilliga andra, Fredrik t. ex.:
pawlon, (fr. pavillon, mod. svenska paulun , tält ), kompani, fran-
zeis, kurteis, garsun, amia, presentera (därjämte en hel del tyska
ord, t. ex. dw <£rghelin, por t c ibi) ; Flores t. ex. amur, ami, fool
(>fjollig?). I dessa två dikter, och i all synnerhet i Fredrik,

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDÄRDIKT OCH DESS ORIGINAL

11 I

förekomma ädelstenarna betydligt ymnigare än i den i flera
avseenden mera måttfulla Ivan.

I fråga om Flores har den invändningen gjorts, att de
franska lånorden icke återfinnas på motsvarande ställen i den
franska dikten. Detta är emellertid icke förhållandet beträffande
Ivan. Där ha nämligen såväl äventyr som torney och diost
liksom också kapell och roman på vissa ställen motsvarigheter
i den franska texten, de allra flesta av de andra finnas i denna
senare på andra ställen, och nästan alla tillhöra Chrétiens ord¬
förråd.

Däremot är det icke att begära, att alla de fransk-svenska
orden skulle återfinnas i den till eftervärlden bevarade franska
redaktionen av dikten r och ännu mindre på alldeles motsvarande
ställen i denna. Den svenske bearbetaren kände utan tvivel
till flera riddarromaner och kan hava använt lånord, som han
lärt sig ur dessa eller som eljest voro honom bekanta. Ty åt¬
skilliga av orden ha tvivelsutan kommit in i vårt språk icke
genom riddarpoesien utan genom själva riddarväsendet, nämli¬
gen såsom tekniska termer för dithörande förhållanden, alldeles
som t. ex. engelska ord nu för tiden inströmma genom sport¬
väsendet. Möjligt är även, att några av lånorden i den svenska
dikten införst i senare avskrifter, liksom också att några därur
försvunnit.

I Fredrik och Flores bli lånorden, såsom vi sett, talrikare
och liksom modärnare, och utvecklingens gång i detta avseende
torde ha varit följande. I den franska dikten om Ivan fann
den svenske bearbetaren ett och annat ord, som han ansåg sig
kunna använda på svenska utan att bli missförstådd. Dit
hörde i främsta rummet äventyr, torney, diost och kompan, vilka
fyra ord han använder med förkärlek. I fråga om några har
han känt sig mera tveksam, t. ex. vid ordet roman, som han
ansett sig böra förse med denna lilla förklaring:

(v. 4321—22) The iomfrwa las tlier romans

ena book man kallar stva a frans}

1 I den franska dikten (v. 5361—65):

--— et lisoit

une puccle dcvant lui
an un roman z ne sai de cui

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I 12

A. NORDFELT

Något längre fram i tiden, när det gällde att översätts
Fredrik och Flores, är man mindre nogräknad, sedan de franska
orden blivit en smula introducerade, och man vågar sig där på
sådana ord som amur, ami och presentera liksom ock på infi-
nitiverna torneya (i Fredrik) och dostera, vilka äro fullständigt
okända i Ivan.

I den isländska sagan återfinnas följande av de i Ivan
förekommande franska orden: äventyr, kompan , kapellkastell
och pell. Därjämte påträffas några franska ord, som icke fin¬
nas i den svenska versionen, nämligen kreatyr, baron och kur-
teis x samt det mera tvivelaktiga pusa (gifta sig med, även subst.
maka, <fr. epouserr).

Att lånorden äro talrikare och mera ofta återkommande i
den svenska Ivan än i den isländska, torde i viss mån stödja
min åsikt om den förras ursprung.

Även frånsett spörsmålet om Ivans franska original äro
dessa lånord av största intresse såsom de första förelöparna till
den betydande invasion, som sedermera — om ock mest gencm
mellanhänder — ägt rum i vårt språk och som visar det an¬
senliga inflytande Frankrike utövat på vårt lands kultur. Man
behöver blott tänka på den litterära och kulturella utveckling,
som ligger bakom ett par sådana ord som roman och dans
för att förstå den vikt, som den lånordsintresserade måste fästa
vid deras första uppträdande i vår litteratur.

För att nu återgå till de olika versionerna av Ivan skulle
någon möjligen vara frestad att trots allt framkasta den frågan,
huruvida det är nödvändigt att även antaga någon norsk mel¬
lanhand och huruvida icke den svenska dikten kan ha över¬
flyttats endast från den franska. Härpå måste man dock svara
nekande, eftersom bevisen för den svenska Ivans släktskap med
den isländska sagan äro fullt övertygande. Redan de nordiska
dikternas början, där de ha en gemensam inledning, som sak¬
nas i det franska originalet, pekar i nämnda riktning. De förra
ha dessutom — såsom redan framgått av det ovan sagda —

1 Angående ordet knrteis (jämte subst. kurteisi) är att märka, att det
även förekommer i den gamla inhemska isländska litteraturen (t. ex. Gunn-
laug Ormtungas saga och Nials saga). Formen kurteis i stället för kurtois
kan bero antingen därpå, att ordet är mycket gammalt, eller också —• och
sannolikare — därpå, att det lånats från en dialekt, t. ex. normandiskan.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL 1 13

var och en sina särdrag, som utesluta varje tanke på att den
ena skulle vara en direkt bearbetning av den andra. 1

En fråga, som däremot behöver framställas, är denna: är
det sannolikt, såsom Kölbing antager, att en översättare, som
har framför sig såväl en fransk som en norsk version, sitter och
väljer än ur den ena och än ur den andra?

När man betänker, att den franska var avfattad på 8-stavig
rimmad vers och den norska på prosa samt att den svenske
bearbetaren hade att översätta till rimmad vers och därtill på
ett versslag, som endast var en efterbildning av det franska, så
synes det i stället vara förnuftigare att antaga, att han be¬
gagnat det franska manuskriptet som huvudkodex. Detta är
sä mycket sannolikare som han snart torde hava kommit under
fund med, att detta senare var det fullständigare.

De i det föregående framlagda jämförande citaten ur de
tre olika versionerna äro ägnade att även i detalj styrka detta
antagande. Man kan nämligen icke gärna tänka sig, att en
bearbetare, som strävat att så nära ansluta sig till den franska
diktens poetiska stil, skulle ha funnit lämpligt att hålla sig än
till denna och än till en prosaroman. Såsom jag sökt visa, har
han, särskilt genom de direkta hänvändelserna till sin publik,
ställt sig på ett helt annat plan än en prosaöversättare och
har därför haft all anledning till en vida intimare beröring med
originaldikten.

Vad återigen beträffar de särdrag, som den isländska be¬
arbetningen och den svenska ha gemensamma, får man icke
förbise, att en del av dessa kunna ha förefunnits i den — an¬
tagligen över England — till Norden komna franska versionen,
som legat till grund för båda. Dessutom kunna åtskilliga av
de smärre likheterna mellan de två nordiska versionerna, sär¬
skilt i fråga om själva uttryckssättet, bero därpå, att de båda
språkens nära släktskap med varandra spelat en roll för ett
alldeles oavsiktligt framkallande av lika lydande översättningar. 2

1 Egendomligt är, att Kölbing ingenstädes i sina båda upplagor när¬
mare behandlar frågan om den isländska versionens ålder. Han säger endast
på ett ställe (Riddarsögur, sid. XXXV): »denn dass die Saga und nicht das
schwedische Gedicht die älteste der skandinavischen Bearbeitungen ist, wird
wohl Niemand anzweifeln».

* Å andra sidan kan såsom ett bevis på bristande stilistisk överensstäm¬
melse mellan den isländska versionen och den svenska antecknas, att av den
förras rikliga allittererande uttryckssätt knappast något säkert spär återfinnes
8 — 19337 . Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

H4

A. NORDFELT

Men naturligtvis låg det för den svenske diktaren nära till
hands att använda även det norska manuskriptet, när så be¬
hövdes, t. ex. då det franska erbjöd svårigheter av det ena
eller andra slaget — inre eller yttre — för en tillfredsställande
tolkning, med andra ord såsom ett hjälp- och kontrollmedel.
Framför allt bör han ha funnit en god ledning i den norska
versionen, när det gällt att göra uteslutningar och tillägg, och
här och där har han av andra skäl — t. ex. när han funnit
norrmannens uttryckssätt tydligare eller mera passande för nor¬
diska åhörare — föredragit dennes framställning framför origi-
ginalets.

Huru detta tillgått i detalj, kunde möjligen bli föremål för
en särskild studie. Här må anföras ett exempel för att antyda
procedurens sannolika ,gång. Den franska diktens v. 649-60
äro i sammandrag av följande innehåll i de tre versionerna:

F:

1) Då de talade så —

2) kom kungen från det
rum —

5) där han sovit —

4) riddarna reste sig upp —

5) han lät dem sätta sig
ned —

6) han satte sig bredvid
drottningen —

7 ) -

8) drottningen berättade —

I. (kap. III: 6):

Därpå —

kom kungen från det
rum —

där han sovit —

han frågade, vad de talat
om —

drottningen berättade —

S. (v. 588—99):
Då de talat så —

kom kungen dit —

riddarna reste sig upp —
han satte sig bredvid
drottningen —
han lät riddarna sätta
sig ned —

han frågade, vad de talat
om —

drottningen berättade —

Såsom av jämförelsen framgår, medtager den svenske dik¬
taren nästan hela innehållet i originalet och inskjuter dessutom
norrmannens förståndiga tillägg, att kungen frågade sig för,
innan drottningen började berätta. Att utlämna de af norr¬
mannen strukna cermonierna vid kungens inträde hade han så
mycket mindre anledning till, som han efter all sannolikhet
beräknade själva hovkretsen såsom åhörare. 1

i den senare. Med hänsyn till den rätt avsevärda förekomsten av dylika
vändningar även i den svenska dikten och till den nära släktskapen mellan de
båda språken måste detta förhållande anses såsom mycket anmärkningsvärt.

1 Ett par exempel från egennamnen må anföras för att visa, vilken
mångfald av små komplicerade problem ett mera detaljerat studium skulle
innebära.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL 11 5

På grund av samtliga dessa omständigheter vill jag formu¬
lera mitt slutliga resultat i fråga om Herr Ivan och dess origi¬
nal på följande sätt: den svenske bearbetaren harföljt ettfranskt
manuskript av Chrétien de Troyes Chevalier au Lion men vid
behov modifierat sin framställning efter en tillgänglig norsk
version på prosa.

Klassifikationen av de olika versionerna bör alltså enligt
min mening uppställas sålunda 1 :

I den Iranska dikten (v. 596) namnes Noradin — varmed avses sulta¬
nen Nureddin — såsom idealet för en fruktad hjälte. Isländaren kallar
honom Nadein , men svensken har i stället här insatt namnen på ett par
andra berömda hjältar, nämligen nParcefal oc Diderik van Bccrnan (v. 542).

I den franska versionen, längre fram, heter den underbara källans försvarare
Esclados, i den isländska Nadis och i den svenska Vadoin. Då Nadein och
Vadoin utan tvivel och sannolikt även Nadis äro ett och samma namn i
olika former, är det icke lätt att utröna, hur allt detta hänger ihop. För¬
klaringen skulle möjligen kunna vara följande.

Förmodligen hade den tappre sultanens rykte icke trängt upp till Nor¬
den, och norrmannen har därför slaviskt skrivit av namnet. Den kortare
formen beror säkerligen på en förkortning i det franska manuskriptet. Be¬
träffande namnet Esclados kan ordet där ha varit så otydligt, att endast för¬
bindelsen -ad- varit fullt läsbar. Norrmannen har trott, att Noradin och käl¬
lans försvarare varit samma person och därför antagligen kallat även den
senare för Nadein. Svensken har däremot insett, att det icke kunde förhålla
sig så, men då icke han heller känt igen namnet, har han på det lörra stäl¬
let infört ett par andra, mycket bekanta namn och har därigenom i varje fall
ökat detta ställes begriplighet för nordiska åhörare.

Varför källans försvarare överallt kallas »den röde» (li ros — ens rauöa
— hin röda) uppgives icke och synes rätt mystiskt. Måhända beror detta på
en korrumperad läsart för le rois Esclados > E. le rois och (för rimmets
skull) > E. le ros.

Ovanstående exempel — till vilka, om utrymmet så medgåve, skulle
kunna läggas flera, t. ex. en redogörelse för uppkomsten av den gåtfulla
•jarlens syster» (Chester > Cestre > Sestyr > svstir) i den isländska sagan —
äro även ägnade att styrka sannolikheten av det i och för sig troliga förhål¬
landet, att norrmannen och svensken använt samma franska manuskript,
måhända det enda, som funnits i Norden. — Studiet av egennamnen erbju¬
der även i övrigt mycket av intresse, men det är försiktigast att av dessa
icke draga några slutsatser i viktigare avseenden. De äro nämligen under¬
kastade mångfaldiga, mer eller mindre nyckfulla inflytelser, och en driven
bearbetare, som kanske varit bevandrad i riddardikter på flera språk, kan utan
tvivel ha lånat litet här och litet där. Av nära till hands liggande anled¬
ningar är det emellertid antagligt, att den svenske bearbetaren just i fråga om
egennamnen jämförelsevis flitigt anlitat den norska versionen.

1 Egendomligt är, att trots mångfalden av olika framkastade förslag
ingen av de äldre författarna synes hava bestämt uttalat sig för en sådan lös-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A. NORDFELT

I 16

Slutverserna i den svenska dikten skulle sålunda haft en i
det hela riktig uppgift om Ivans närmaste källa. Om denna
sida av saken säger också Kölbing (Altn. Saga. Bibi. XXII):
»In beiden Fällen» — d. v. s. i fråga om såväl Ivan som Flo-
res — »hat also der schwedische Dichter — oder vver sonst
nach dem Tode Eufemias diesen vermerk beiden werken beige-
ftigt hat — die reine, wenn auch in dem einem falle nicht die
vollständige wahrheit gesagt».

I fråga om tillförlitligheten av dikternas egna uppgifter
torde man, såsom jag längre fram kommer att närmare utlägga,
från början ha begått det felet att antingen tro på dem alla
eller betvivla dem alla. Förhållandet synes vara, att de dock
innehålla sanningen i fråga om de närmaste originalen.

Efter att hava kommit till ovanstående resultat i vad som
för denna undersökning är huvudfrågan övergår jag till att i
korthet beröra ett par andra spörsmål, som gärna framställa sig,
så snart det blir fråga om Eufemiavisorna. I några dithörande

ning, som dock, om diskussionens vågor icke gått så liöga, borde ha skym¬
tat igenom tidigt nog. Endast Kölbing tyckes i förbigående ha varit inne
på denna tankegång (Altn. Saga. Bibi., sid. XVIII, varvid han — felaktigt,
synes det, — åberopar J. A. Ahlstrand). Däremot har det varit mig en till¬
fredsställelse att konstatera, att Geete, om jag får döma av artikeln Eufemia¬
visorna i Nordisk Familjebok, signerad R. G., i fråga om Ivans original nu¬
mera kommit till samma uppfattning som jag. — Tilläggas bör, att flera av
de andra äldre författarna hållit för troligt eller möjligt, att den svenske bear-
betaren även använt ett franskt manuskript, ehuru med den skillnaden att
de ansett den norska versionen ha varit huvudkällan. De forskare, som ytt-
. rat sig om Ivans närmaste original, kunna sålunda indelas i fem huvudgrupper,
allteftersom de avsett den svenska diktens förebild hava varit: i) endast den
franska dikten, 2) endast den norska versionen, 3) den norska versionen med
tillhjälp av den franska, 4) den norska versionen och den franska ungefär
likställda (Kölbing), 5) den franska versionen med tillhjälp av den norska.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK R 1 DDARDJKT OCH DESS ORIGINAL 117

frågor har man nämligen endast så småningom arbetat sig fram
till större klarhet, och åtskilliga återstå ännu att utreda. Jag
betonar dock, att dessa icke stå i något direkt sammanhang med
det spörsmål, som för mig varit huvudsaken. Om alltså en
senare forskning skulle läsa dem på annat sätt, så rubbar detta
icke utredningen om Iväns franska härkomst.

En ibland dem är följande: Är det sannolikt, att en svensk
på denna avlägsna tid varit till den grad hemmastadd i franskan,
att han kunnat verkställa en så krävande bearbetning som den
ovan omtalade, och vad för slags person kan han hava varit?
Denna fråga har emellertid blivit på ett tillfredsställande sätt
besvarad. Det är nämligen allmänt bekant, att det ända frän
iioo-talet och långt in på 1300 talet gick en avsevärd ström av
studerande från Sverige till universitetet i Paris. I allmänhet
torde dessa efter avslutade studier ha återvänt till sitt hemland,
och åtskilliga av dem blevo bemärkta män, som i Sverige be¬
klädde höga ämbeten, mest teologiska. Tyvärr ha de avfattat
sina skrifter på latin, så att man icke kan konstatera, vilken in¬
verkan vistelsen i Frankrike haft på deras svenska språkbruk.

Men naturligt nog fanns det bland dem åtskilliga, som un¬
der denna utrikes vistelse icke inhämtade mycket annat än
livserfarenhet och praktisk kunskap i franska språket, och bland
dessa torde vår man hava varit, med andra ord en 1300-talets
VVivallius. Tack vare sin obestridliga formtalang — man tänke
sig bara uppgiften att på den tidens outvecklade svenska finna
rim till nära 6000 versrader — och övriga egenskaper synes
han ha lyckats att göra sig gällande vid hovet, och Schiick
antar, att han varit anställd som spelman eller lekare i hertig
Eriks hird, när denne drog till Norge på förlovningsfärd. 1

Beträffande däremot de svenska dikternas ålder så är detta
en fråga, som blivit i högsta grad omtvistad och som, såvitt
jag kan finna, fortfarande väntar på sin lösning. Med denna
lösning står eller faller också teorien om det historiska förlop¬
pet vid deras tillkomst.

1 Jämför härmed vad Schiick säger om sådana lekare (sid. 196): »Det
är därför sannolikt, att 1 joo talets lekare hos oss motsvarat 'spilmannen' i
Tyskland. Denne hade efterträtt dels de gamla hirdskalderna, dels de
ringaktade gycklare, vilka omtalas under äldre tider och även fortfarande
existerade, och slutligen hade ett tredje element tillkommit. Spilmännens
klass började nämligen redan tidigt att rekryteras av förolyckade studenter,
avsigkomna präster, med ett ord av dessa 'clerici vagantes’, som spela en
så viktig roll inom medeltidens världsliga litteratur».

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

118

A. NORDFELT

I korthet sagt har Storm, som icke trott på befintligheten
av rimmade svenska dikter vid den tidiga period, som npp-
givits, velat förlägga * Eufemiavisorna till 1400-talet, under det
att Klockhoff på grund av den språkliga analysen dock synes
benägen att härleda dem från förra hälften av 1300 talet. Ol¬
sons undersökning av Flores leder återigen därtill, att denna
dikt skulle gå tillbaka till omkring 1350. Hur det då går med
diktens uppgivna förbindelse med Eufemia, vill han i nämnda
arbete icke inlåta sig på.

Det måste emellertid i frågans nuvarande läge stå klart,
att åsikterna om de svenska dikternas ålder och omständig¬
heterna vid deras tillkomst böra underkastas en revision. En
sådan skulle utan tvivel kräva mycket omfattande undersök¬
ningar, vilkas utförande genom kompetent person vore i hög
önskvärt. Men redan dessförinnan torde det icke vara alltför
djärvt och måhända icke utan sin nytta att framkasta en hypo¬
tes, som låter förena sig med de senare rönen i språkligt av¬
seende.

Det gäller då först att konstatera, vad man verkligen vet
eller med säkerhet kan sluta sig till. Detta är icke särdeles
mycket. Den enda mera fasta punkten består däruti, att ett
inventarium från år 1340 över Magnus Erikssons lösegendom
upptager »vnum yuan» och »1. librum de haertogh fraethrik».
Titlarna äro sålunda på svenska — Ivan t. ex. heter på norska
Ivent —, och efter all sannolikhet är det de svenska dikterna,
som avses. Häremot har visserligen invänts, att eftersom den,
som gjorde upp förteckningen, var en svensk, kan han på sitt
eget språk hava återgivit titlarna på dessa böcker, ehuru de
antagligen voro norska. Härom kan man givetvis gissa olika,
men dels har det framhållits, att om han tagit sig för att över¬
sätta, så borde detta ha skett till latin och icke till svenska,
dels är det fullständigt obevisat och även osannolikt, att Fred¬
rik någonsin funnits på norska. Sistnämnda omständighet är
för mig avgörande. Vi få sålunda en övre åldersgräns för dessa
båda dikter och kunna med tämligen stor visshet draga den
slutsatsen, att de tillkommit före år 1340.

Vidare har Klockhoff (sid. 82) formulerat sitt resultat så,
att Eufemiavisorna snarast tillhöra tiden före 1350 och att nå¬
got hinder för att förlägga dem ännu tidigare ej synes finnas —
en ganska försiktig formulering likvisst, som icke lämnar mycket

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL

119

stöd för antagandet om en så tidig period som 1303—
1312.

Vad slutligen beträffar den slutsats, vartill Olson kommit
genom en undersökning av rimmen i Flores, nämligen att denna
dikt är att förlägga till tiden omkring 1350, så synes härigenom
tidpunkten för diktens tillblivelse, av vissa språkliga noviteter
att döma, åtminstone icke ha blivit placerad för långt fram i
århundradet.

Som vi se, äro dessa omständigheter ägnade att rubba
vår tro på dikternas tillkomst redan i början av 1300-talet,
d. v. s. inom tiden för hertig Eriks förlovning och förmälning
och hans förbindelser med Eufemia, som dog 1312. Man kan
svårligen undgå den uppfattningen, att ingen av dem, som från
språklig synpunkt och mera ingående behandlat frågan om den ena
eller andra diktens ålder, vill riktigt stå för nämnda tidiga period.

Till sist må nämnas, att de äldsta bevarade manuskripten
tillhöra tiden 1430 — 1450.

Mot allt detta stå nu dikternas egna uppgifter. Dessas be¬
stämda angivande av år och månader m. m. måste utan tvivel
göra var och en ganska tveksam gentemot tanken på en senare
förläggning, i all synnerhet när det gäller Ivan, som, av allt
att döma, är den relativt äldsta. Dessutom måste medgivas,
att nämnda uppgifter på ett särdeles tilltalande sätt förklarats
och insatts i det historiska sammanhanget samt försvarats med
sådan talang, att man icke utan stor tvekan vågar ifrågasätta
sannolikheten av den sålunda verkställda rekonstruktionen.

Men å andra sidan ha dock dessa uppgifter sina svagheter,
som mana till en tillbörlig skepsis och som göra, att de icke
utan vidare kunna anses äga vitsord i rak strid mot den mo-
därna språkforskningens resultat.

Härvid är, såsom under Eufemiadiskussionen vederbörligen
framhållits, främst att märka, att t uppgifterna blivit avfattade
först efter Eufemias död, eftersom de utgå från denna som
ett faktum. Nu anser jag det icke troligt, att diktaren själv
gjort sig skyldig till ett så egendomligt förfarande som att
uppge, att dikterna blivit färdiga vid tidpunkter, som alla ligga
före Eufemias död, och att samtidigt tala om denna såsom be¬
kant. Slutverserna skulle i så fall ha karaktären av en senare
efterskrift av hans hand, vilken är högst osannolik. Man kan
därför utgå ifrån, att dessa uppgifter tillfogats av senare kopis-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

120

A. NORDFEI.T

ter, och på grund härav kunna de tydligen icke tillmätas samma
betydelse, som om de förekommit i de ursprungliga svenska
versionerna. Uppgifterna i Fredrik och Flores göra dessutom
starkt intryck av att vara kalkerade på den utan tvivel äldre
Ivan.

Innan man bildar sig en mening i denna sak, är i varje
fall att märka, att en fatal omständighet vidlådit frågan om
dessa dikter alltifrån den stund, då traditionen och kopisterna
togo dem om hand, fram igenom den vetenskapliga diskussionen
och ända intill senare tider. Jag avser det förhållandet, att
de allra flesta parter satt de tre dikterna i ett bestämt sam¬
band med varandra ifråga om tid och sätt för deras tillkomst
m. m. Så ha antagligen kopisterna förenat dem omkring Eufe-
mias namn, de äldsta svenska forskarna härlett alla tre direkt
från utländska källor och de norska vetenskapsmännen alla tre
från norska mellanhänder. Slutligen ha de tidigare svenska för¬
fattarna från början velat tro på alla uppgifterna i dikterna,
under det att de norska i regeln betvivlat nästan alla. 1

Det är därför enligt min mening angeläget att söka befria
sig från denna förlamande enhetlighetssynpunkt och behandla
dikterna oberoende av varandra. Först härigenom synes man
kunna få ett förnuftigt slut på de ansträngningar, som gjorts å
ömse sidor om Kölen, att tillkämpa sig äran att hava helt in¬
troducerat riddardikten i Norden.

Utgående från det ovan sagda skulle jag vilja framställa
följande hypotes — till vars utgångspunkt en eller annan an¬
tydan nog också förekommit i den föregående diskussionen —
i fråga om förloppet vid dikternas överflyttande till svenska.
Den framlägges utan andra anspråk än att vara en personlig
uppfattning, vunnen genom ett försök att mot varandra väga
de olika inlägg, som gjorts av fackmän på området, och un-

1 I själva verket är det endast uppgiften om Eufemias direkta medver¬
kan, som lämnats något sä när oantastad. Detta till synes egendomliga för¬
hållande är ej svårt att förklara, när man betänker det nationellt färgade sätt,
varpå diskussionen delvis förts: de svenska forskarna hade ur sådana syn¬
punkter ingen anledning att förneka Eufemia, och de norska hade det ännu
mindre. Men för att kunna knyta ihop hennes tid med den senare tid, på
vilken de ansågo de svenska dikterna tillkomna, måste de norska författarna
antaga förlorade, norska mellanlänkar, av vilka visserligen intet spår kunnat
upptäckas men som likväl gjort diskussionen på ett nästan hopplöst sätt till¬
trasslad.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT 0 C 1 I DESS ORIGINAL

121

derstödd, såvitt sådant överhuvud taget är möjligt, genom
trägna bemödanden att läsa sig in i och leva sig in i de tre
dikterna och deras olika versioner.

Därvid måste jag förutskicka, att frågan om Eufemias med¬
verkan blir beroende av en framtida undersökning av Ivans
ålder. Tills vidare hänvisar jag i denna fråga till det förhål¬
landet, att i hittills gjorda språkliga undersökningar eller utta¬
landen rörande alla tre dikterna Ivan icke framhållits såsom
särskilt ålderdomlig i förhållande till de båda andra Tvärtom
säger Olson uttryckligen, att han anser alla Eufemiavisorna vara
ungefär samtidiga, Flores dock något yngre. Detta bör, synes
det mig, berättiga till den slutsatsen, att om Flores är att för¬
lägga till tiden omkring 1350, så kan Ivan, ehuru äldre än de
båda andra, likväl icke hava tillkommit så tidigt som vid samma
århundrades första början utan sannolikt vid någon tidpunkt
däremellan. 1

Förloppet skulle sålunda enligt min förmodan ha kunnat
gestalta sig på följande sätt.

I förra hälften av 1300-talet har, antagligen i något sam¬
manhang med härtig Eriks norska giftermål, den tanken upp
stått att utföra en svensk bearbetning av dikten om Ivan
Lejonriddaren. Denna tanke kan ha väckts eller befrämjats av
den norska drottningen Eufemia på grund av hennes kända,
synnerligen stora intresse för den blivande svärsonen. I varje
fall är det troligt, att de manuskript, som bearbetaren använt,
tillhandahållits genom henne — direkt eller indirekt —, och
härigenom bland annat har hennes namn i traditionen blivit
fäst vid verket. Det behöves, som bekant, mindre än så för
att låta en kunglig person framstå såsom upphovsman till ett
företag av det ena eller andra slaget. En senare kopist har
funnit lämpligt att i några tillagda slutverser uttryckligen an¬
giva denna hennes medverkan och tillfogat en uppgift om dik¬
tens ålder enligt samma tradition.

Senare — sannolikt före år 1340 — har Härtig Fredrik av

Normandi översatts eller bearbetats, troligen direkt från tyskan.

• •

Annu senare har Flores och Blanzaflor överflyttats till svenska,
måhända från en norsk version. Båda de sistnämnda dikterna
ha av den muntliga traditionen tillskrivits Eufemias initiativ, och

1 Olson framhåller (sid. 119), att 1300-talet är en av de perioder i vårt
språks historia, då utvecklingen gått allra hastigast.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

122

A. NORDFELT

detta på grund av en egenhet hos denna tradition, som med
märklig påpasslighet hopar den ena bedriften efter den andra
på en historisk person, som en gång kommit i ropet för hand¬
lingar av ifrågavarande art.

När slutligen denna legendbildning varit fullt färdig, har
utarbetaren av ett cykelmanuskript företagit sig att sanktionera
densamma och på grund därav, efter mönstret av Ivans kopist,
i Fredrik och Flores tillfogat några slutrader, i fråga om ålders-
uppgifterna avpassade efter vad han visste om härtig Eriks
förbindelser med Eufemia.

För egen del känner jag mig icke heller fullt övertygad
om riktigheten av den hittills allmänt omfattade åsikten, att de
tre svenska dikterna skulle ha en och samma person till för¬
fattare. Såsom ovan visats, tyda de franska lånorden icke på
så lika ordförråd, som man i sådant fall kunnat vänta. 1 Och
likheterna i övrigt bestå i mångt och mycket av sådana schablon-
artade uttrycksätt, som i en primitivare poesi äro gemensamma
för dikter av samma slag och, i än högre grad, för senare be¬
arbetningar därav.

Det är visserligen mycket lockande att ansluta sig till först¬
nämnda åsikt, men det är också ganska riskabelt. Om man på
sådana grunder skulle draga slutsatser om gemensamt författar¬
skap, skulle man även bli frestad att t. ex. för flertalet gam¬
malfranska chansons de geste av ungefär samma ålder antaga
samma författare. 2

1 I fråga om användningen av främmande ord torde en vuxen persons
språkbruk i själva verket mycket litet förändras under hans livstid. Särskilt
förefaller det egendomligt, om en författare skulle använt infinitivema tor-
neya och (det rikligt förekommande) dostera i Fredrik, när han alldeles dra¬
git sig för dessa former i Ivan. Mycket anmärkningsvärt är det också, att
det i Flores så vanliga ordet amur icke förekommer vare sig i Ivan eller
Fredrik, ehuru den franska originaldikten till den förra på sina ställen form¬
ligen vimlar av detta ord. Intressant är t. ex. att finna, att när Ivans be-
arbetare haft att direkt översätta det franska uttrycket li deus damors (v. 5377),
så har han svikit även här och återgivit detsamma med det latinska cupido

(v. 4335)-

2 Delvis är det väl dvlika synpunkter, som föranlett flera forskare till
det antagandet, att även Erikskrönikans författare skulle vara densamme
som Ivans (och de andra Eufemiavisornas). Mig förefaller krönikan vara
skriven av en helt annan hand, och denna uppfattning bekräftas av lånorden.
Särskilt synes det mig nästan otroligt, att Ivans författare skulle ha skrivit
hela Erikskrönikan utan att en enda gång ha använt det av honom så om¬
tyckta ordet kompan.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL

123

Dessutom kan nog ett uppmärksamt öra skönja vissa ny¬
anser även i fråga om de stående uttryckssätten, åtminstone i
Flores i jämförelse med de båda andra. Och framför allt ut¬
märker sig Ivan gentemot de två andra genom en enklare och
strävare ton och hållning, en omständighet, som synes mig icke
enbart kunna bero på de olika källorna. Möjligt är, att lik¬
heterna snarare böra förklaras på det sätt, att den, som över¬
flyttat Fredrik, och den, som bearbetat Flores, såsom ett efter-
följansvärt mönster begagnat sig av Ivan, vilken av allt att
döma varit mycket känd och populär. 1

Skulle nu ovanstående hypotes om det historiska förlop¬
pet vid de s. k. Eufemiavisornas tillkomst visa sig i väsent¬
ligare delar vara riktig, så brister helt visst den vackra ram,
i vilken man infattat dessa dikter, men i gengäld skulle man
slippa att godtaga saker, som stå i motsats till vad en objektiv
språkforskning har att lära oss.

Emellertid anser jag mig böra tillägga, att om en framtida
undersökning skulle visa, att de svenska dikterna verkligen till¬
kommit vid de tidpunkter, som de själva angiva, så finns det
endast en utväg att lösa nämnda motsats, en utväg, som märk¬
värdigt nog knappast synes ha varit på tal under hela den
långa diskussionen. Man kunde, menar jag, taga sin tillflykt till
den teorien, att de ursprungliga svenska versionerna gått för¬
lorade, och att de, som bevarats åt eftervärlden, endast vore
senare bearbetningar. 2 Osannolik eller icke, är en sådan hypo¬
tes likväl icke orimlig. Det ligger nära till hands att hänvisa
till att de norska vetenskapsmännen icke dragit sig för att
operera med två till tre förlorade versioner, och knappast är
det ägnat att framkalla någon undran, om litteraturskatter kom¬
mit bort under Folkungasagans blodiga tumult.

1 Härmed gör jag givetvis inga anspråk på att hava något bevisat i fråga
om Eufemiavisornas och Erikskrönikans författare men tänker möjligen att
vid ett annat tillfälle återkomma till detta intressanta spörsmål.

* Med bearbetning avser jag i så fall icke den gradvisa förändrings-
procedur, som. blir forndikters vanliga öde under vandringen genom kopis¬
ternas händer, utan menar bearbetning i egentlig mening, d. v. s. en avsikt¬
ligt gjord omgestaltning, avpassad efter en senare tids förhållanden, särskilt
> språkligt hänseende.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

124

A. NORDFELT

Jag skall därefter, för fullständighetens skull, lämna några
korta uppgifter om de olika bearbetningar, i vilka den ursprung¬
liga franska dikten om Ivan Lejonriddarn gått till eftervärlden,
m. m.

Chrétien de Troyes har, enligt Förster, författat sin dikt
mellan åren 1164—1173. En medelhögtysk bearbetning på
vers är gjord av Hartman von der Aue år 1204, en norsk på prosa
mellan åren 1217—1263, som dock gått förlorad och endast är
kvar i en isländsk redaktion på prosa (enl. Förster från början
av 1300-talet), samt en svensk på vers från förra hälften av
1300-talet, vilken — liksom Fredrik och Flores — även blivit
översatt till danska; dessutom en medelengelsk på vers och en
keltisk (kymrisk) på prosa, båda från 1300-talet.

Mellan Ivan, Fredrik och Flores finnes i fråga om sakinne¬
hållet ingenting gemensamt. Huruvida Fredrik, såsom i dikten
angjves, ursprungligen härstammar från fransk källa eller, såsom
t. ex. Schiick antager, rent av blivit författad i Tyskland, därom
törs jag icke yttra mig, men finner den senare åsikten av flera
skäl plausibel. 1

Herr Ivan är utgiven år 1849 i Svenska Fornskriftsällska-
pets publikationer av J. W. Liffman och den engelskfödde nor¬
disten George Stephens. I samma edition av fornskrifter är
Härtig Fredrik av Normandi utgiven år 1853 av J- A. Ahlstrand
och Flores och Blanzaflor år 1844 av G. E. Klemming.

Såsom slutord vill jag framhålla, att diskussionen i Eufe-
miafrågan, särskilt om den studeras mera i detalj, än här kun¬
nat ske, utgör en god och hälsosam illustration till den san¬
ningen, att vetenskapen går framåt endast genom en serie av
misstag, och jag tror visst icke, att denna serie ännu är av¬
slutad. Skulle t. ex. den förlorade norska versionen av Ivan
åter komma till rätta, så har man i fråga om denna dikt att

1 Säkert är, att den ädle riddaren här vid ett par tillfällen uppträder
på ett sätt, som är allt annat än ridderligt, och överdrifterna vid beskrivning
på vackra kläder och ädla stenar m. m. samt de många granna egennamnen
tyda redan på en viss urartning i tekniken vid jämförelse med Ivan. A andra
sidan bör medgivas, att Fredrik här och där har en livligare och mera målande
stil, t. ex. vid den raska beskrivningen av sjöfärden (»Nu växte vinden hård
och stor — Var bölja efter annan for» o. s. v.).

När om fransmännen säges (v. 1430—31): »marghin stoltan franzeis —
tlier frome a?ro ok korteis», så torde väl detta beundrande uttryck snarast
tyda på att författaren själv tillhörde en annan nation.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

EN SVENSK. RIDDARDIKT OCH DESS ORIGINAL

göra om jämförelserna ifrån början. Och i fråga om de sidor
av problemet, som mera i förbigående berörts i denna artikel,
återstå, såsom redan blivit framhållet, en hel del undersökningar
att utföra. 1 I själva verket ligger det i dessa fargrika dikters
plötsliga uppträdande mitt i vår gråa medeltidslitteratur något
hemlighetsfullt, som vetenskapen måhända aldrig skall lyckas
fullt uppklara.

Vad som emellertid i fråga om Eufemiavisorna närmast
synes åligga oss svenskar, det är att föranstalta om en förnyad,
kritisk och tidsenlig upplaga av den svenska dikten om Ivan
Lejonriddaren — upptagande framför allt ett på språkliga grun-
der byggt försök att fastställa diktens ålder —, och får jag
varmt anbefalla detta värv åt någon forskare, som äger på
samma gång nordiska och romanistiska förutsättningar, såsom
en både vacker och tacksam uppgift.

1 Beträffande de speciellt litteraturhistoriska frågor, som här icke alls
behandlats, t. ex. angående ursprunget till vissa motiv i Chrétiens dikt, hän¬
visas till inledningen i Försters Wörterbuch (Halle 1914).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I DE ROMANSKA SPRÅKEN

AV

JOHAN VISING

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Det är för mig en stor glädje att få tillfälle att deltaga i den
hyllning, som denna bok är avsedd att utgöra. Såsom student
åtnjöt jag Per Adolf Geijers ledning och prövades i tentamen
av honom; såsom vetenskapsidkare och lärare fick jag draga
fördel av hans råd och uppmuntran; i det enskilda livet erfor
jag i hög grad hans vänskap och var i utsträcktaste måtto
föremål för den otvungna gästfrihet, som bjöds i hans hem.
Liksom alla som på liknande sätt hade beröring med honom,
mottog jag djupa, för mig själv betydelsefulla, intryck av sam-
vetsgrannheten i all hans gärning, av flärdfriheten i hans väsen,

9

av ädelheten i hans karaktär, av trofastheten i hans vänskap
och rikedomen i hans välvilja. Därför har det för oss alla,
hans efterlämnade lärjungar och vänner, ett så stort värde att
få bringa hans minne en, om ock anspråkslös, dock ur hjärtat
gående hyllning genom att uttala vad han var för oss och visa,
att det arbete, vari han satt oss in, alltjämt är oss kärt.

Alltsedan jag 1895 skrev min artikel Quomodo in dm ro¬
mani schen Sprachen i Abhandlungen Herm Prof. Dr. Adolf
Toblcr... von dankbaren Schiilern dargebracht (Halle, Niemeyer),
har jag ägnat detta ämne oavlåtlig uppmärksamhet. Jag har
genomgått en mängd romanska texter, som sedan dess publi¬
cerats, och språkliga avhandlingar, som haft anledning beröra
frågan om former av quomodo. Därvid har det väckt min för¬
våning, huru föga man varit uppmärksam på hela detta ämne.
Detta anmärkes också upprepade gånger av H. R. Lang; se
ZfrPh. XXXII, 154, XXXIII, 364. Emil Levy har ej ens i
sin Provetts. Supplement- Wb. formen coma eller ctimma; i Petit
Dictionnaire Provengalfrancais har han dock upptagit coma
såsom bi form till com, förmodligen efter Raynouard eller Mistral.

9 — is»;. Studier i modern språkvetenskap . VII .

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

130

JOHAN V1S1NG

I denna framställning, som blott är ett fullständigande av
min uppsats av 1895, skall jag följa ordningen i den sistnämnda.

De ursprungliga romanska formerna av quomodo, alltså sp.,
pg. como (även sp. cuetno ), fr., prov. cotti hava utan tvivel upp¬
stått av en vulgärlatinsk (samromansk) kortform quomo, como,
säsom Dictionnaire general , Gaston Paris (Rom. XXIV, 454),
Voretzsch (Einfithrung , s. 194), m. fl. antaga. Denna kortform
har också funnits i latinska texter, ehuru sent, nämligen frän
850-talet; se Jeanjaquet, Reclterches sur forigine de la con-
jonetion Que (Neuchatel 1894), p. 34. Likväl upptar Meyer-
Liibke i sin Et. IVb. endast quomodo , som ju dock ej kan
direkt giva de romanska formerna.

Former pä a frän Italien, coma, eomin a, eumma, kunm
lätt anföras i större antal frän de av mig (s. 116) angivna trak
terna. Det må vara nog att hänvisa till Meyer-Liibke, Gramm
III, $ 183, S 278. I Monacis Crestomazia finnas inga sådan:
former.

Pa det proven salska området möta vi den högeligen ir
tressanta företeelsen, att i den näst äldsta text vi äga, San c t
Itiles. regeln: en ma i förkortad jämförelse, eum (con) annar<
konsekvent tillämpas. Denna text är publicerad först 1902
Romania av I.eite de Vasconcellos. Där förekommer cuvu

tradin v. II, enma fradels 09, t urna leon 560, eum a lairon
men con fa ;tians 221, con au lo mendix 283, o. s. v.; jfr 141,29c

3 ^ 407, 415. 4-4. 455 . 405. 546, 551, 558, 589. Blott i e
osaker vers, 412, står Et an sant con hornen fugdiu. I sammar
hang hanned mä påpekas, att i den äldsta texten, Boeci , inge
förkortad jämförelse, följaktligen intet cerna, förekommer; däi
emot »t* ccm 11 gånger.

Skiilnaden coma c:» m iakttages också, i Sidracs bok, al
doma av utdraget i Bartschs L :'cstcmath:e prozenoale 6: j

»vw syna s. 335, to, cema hem 335, 25. och å andra sida

• • ^

\ ^ 1% 4 % i ^ \ >0 % >X

» V % ’ % 4 V ^ % *

Med fullständig konsekvens användes eum a com a. comnn
uteslutande 1 förkortade jämförelser och vankgast framför or

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

QUOMODO I DE ROMANSKA SPRÅKEN 1 3 1

betecknande personer i Reateil de textes des andens dialectes
landais, ed. G. Millardet (Paris 1910). Jag har antecknat ej
mindre än 25 fall, t. ex. cuma nos s. 29 (33) en nom et ann a
proairador de sa dite viol her 33 (16); aan a coadjutor 35 (62);
cum ha abadesse den dit combent 51 (6); de övriga fallen finnas

S- 53 (9). 55 (39). 57 ( 75 ), 62 (9), 74 (27), 77 (19), 79 (41), 80 (53),
81 (54), 88 (6), 91 (29), 94 (15), 95 (29), 127 (1), 174(84), I 99 (‘),
200 (10), 217 (27, 30), 218 (47), 221 (12). Ensamt cum (cotn)
finnes i alla ställningar, även i förkortade jämförelser: cum de-
sus es dit s. 6 (18), cum son contegudes 10 (33), cum los qui dauant
la thien e posseden 204 (7), o. s. v. på nästan varje sida. Man
märke t. ex. aid cum letre original , s. 10 (35), där det
jämförda föremålet ej är person. De ifrågavarande texterna
sträcka sig från år 1251 (Saint-Sever) till 1588 (Tartas). Ut¬
givaren har i sitt G lossat re, under a, ha, givit tre exempel på
cum a, »en qualité de», och hänvisat till sin avhandling Etudes
de dialectologie landaise (Paris 1910), men där finnes intet om
denna fråga.

I den från 1400 talet härstammande Voyage au Purgatoire
de S* Patrice (ed. Jeanroy & Vignaux, 1903) är coma vanligt i
alla ställningar, ss rad 33, 48, 61, 110, 117, o. s. v. Därmed
konkurrerar com, ss rad 171, 206, 283, 344, o. s. v. \

I fornkatalanskan är coma, eller snarare com a, vanligt
i förkortade jämförelser, under det com (con, cum) användes i
alla ställningar. Exempel må anföras ur Mélanges de littéra -
ture catalane (ed. Morel-Fatio), Rom. X, s. 506 (v. 156 och ut¬
givarens not): com a rabios; XV, 212 (v. 997): com a presoner;
ib., 215 (v. 1244): con a badoc; ur Nouvelles catalanes inedites
(ed. P. Meyer) Rom. XIII, 276 (v. 80): coma rosa; ib. 282 (v.
497): *cotna rosa , o. s. v. Det är överflödigt att anföra exempel
på com, som finnes överallt i dessa texter och andra. ,

I nyprovensalskan upptar Mistral couma för Dauphiné
(Tresor); men det finnes också i många andra, vitt skilda dia¬
lekter: i frasen »aussi beau que moi» i Atlas Ung., blad 1387,
förekommer cuma ju i Haute-Loire, Puy-de-Dome, Cantal, Hé-
rault, Lot-et-Garonne.

För ytterligare fornportugisiska exempel hänvisar jag
till H. R. Langs artiklar i ZfrPh. XXXII, s. 154, 389 f. —
I spanskan (utom Galicien) torde detta coma ej finnas. Meyer-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

132 JOHAN VISING

Liibke anför ur Bocados de oro, 94: guioles como a padrc
(Gramm. III, § 278), men detta uttryck finnes ej på det an¬
givna stället; om det finnes annorstädes, torde det innehålla en
vanlig ackusativ.

Olika förklaringar ha givits av dessa former med a. Schu-
chardt har i Ltbl. f. g. u. r. Phil. 1891, 414, hänvisat på prepo-
sitionen ad såsom ursprung till a; sedermera (1899) finner han
detta ursprung i konjunktionen ac, ZfrPh. XXIII, 334. Meyer-
Liibke har i sin Gramm. III, $ 278, upptagit förklaringen ge¬
nom ad för italienskan och galiciskan, men i sin Et. JVb. åt¬
minstone alternativt förklaringen genom ac. (Nris 57, 6972).
För det prov. coma antar han analogibildning till arara
(Gramm. III, § 278).

I min Tobleravhändling har jag utgått från quomo[do]
ad såsom förklaring av coma (com a), i alla de språk, där
det förekommer, och jag vidhåller denna förklaring av föl¬
jande skäl.

1. Användningen i förkortade jämförelser, ej framför sats
(vilket visserligen i en senare tid också förekommer), tyder pä
prepositionel karaktär; ett ac skulle ju kunnat användas även
framför sats, inledd av t. ex. si eller utan annat inledningsord.
Däremot kan en analogibildning efter arara alldeles icke
motivera den mer eller mindre exklusiva användningen av coma
i förkortad jämförelse.

2. F'ramför preposition förekommer ej coma, utan com; så
med stor regelbundenhet i Dialectes landais: cttm en lorpropria...
causa 27 (12), aixi cttm de la lor proprj cause 31 (11), ann per
canse conegude 206 (28), o. s. v. se 41 (25), 43 (18, 20), 44 (33),
205 (16), 220 (87), o. s. v. .

' 3. Den uteslutande användningen av coma framför personal-

pronomina i Syditalien (Tobleravh. 116) och den övervägande
användningen därav framför substantiv eller pronomen, som be¬
teckna person, i Dialectes landais (se ovan) tyder, åtminstone
på dessa håll, på sammanhang med den vulgärlatinska person¬
liga ackusativen föregången av ad, vanlig framför allt i södern
av Romania. Denna ackusativ har snart, liksom annars ackusa¬
tiven, trängt in i subjektsställningen, och därför har man ock
t. ex. Ci stannu comu a nui (Tobleravh. 116) eller: Et jo... e

Digitized by Google ,

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

QUOMODO I DE ROMANSKA SPRÅKEN 1 33

4

lo dit senhor . .. cum a procurador (Dialectes landais, 55, 39),
o. s. v. Å andra sidan har denna personliga ackusativform
utsträckts till sakbeteckningar, såsom ayci cum a la lor proprie
cause (ib. 77, 19) o. s. v. På liknande sätt torde förhållandena
hava utvecklat sig på andra romanska områden i Italien, Por-
tugal-Galicien och Sydfrankrike, även om ej samma bevis där¬
för finnas. Det är också att beakta, att detta återförande av
sydromanskt coma på ackusativ med ad förklarar, att Nord-
frankrike, där ackusativ med ad knappast förekommit, ej har coma.

4. Vid sidan av en utveckling ur ackusativen med ad
synes en sammansättning av anno a, i likhet med fin a , sin a,
mezzo a, accanto a, innanzi a , din t a, contro a, quanto a, o. s. v.
(Tobleravh. 118), vara att förutsätta.

Att vi ha att göra med en sammansättning, framgår också
av den vanliga särskrivningen com a, som alltid förekommer i
Dialectes landais och är vanljg i italienskan (se ex. i Tobleravh.)
och katalanskan (Morel-Fatio i Rom. X, 506, n.). Denna sär-
skrivning, som ej kan bero på en tillfällighet, utesluter alldeles
en förklaring genom analogi med ar-ara.

II.

Bland formerna pä -e har jag ägnat ytterligare studium åt
det franska comme.

Det är intressant att se, att i en av de äldsta texter vi
äga, La Changun de Guillelme, cum och cume äro bestämt skilda,
såsom Suchier framhåller i sin G lossar (s. 150 f.): cume blott
i förkortad jämförelse, cum annars. Texten tillhör det norman¬
diska området, och behandlingen av cum och cume är densamma
som i Oxforder Roland och andra normandiska texter (Tobler¬
avh. 119).

Vad jag förut konstaterat angående de ifrågavarande for¬
merna hos Chrétien de Troyes gäller också fullständigt dikten
om Wilhelm av England och Gr aal, sådan denna text föreligger
i Baists edition. Det synes mig onödigt att utföra detta här
med citerande av alla exemplen. Likställd med Chrétien är i
detta fall Raoul de Houdan, att döma av Meraugis och Ven -
geance Raguidel, som jag undersökt. I den förra dikten före¬
kommer come i förkortad jämförelse 25 gånger (v. 213, 728,

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

134

JOHAN YISING

1222, o. s. v.), och com (framför vokal även cotne) satsinledande
57 gånger (v. 22, 61, 311, o. s. v.). Blott 3 gånger är come
satsinledande framför konsonant, nämligen v. 3164, 4558, 4794;
i v. 4558 ha emellertid 2 hdss com, och texten är möjligen att
ändra därefter. Å andra sidan står com (con) i förkortad jäm¬
förelse blott 2 gånger framför konsonant, nämligen v. 1254, 5895;
i v. 5895 har en hds en antaglig läsart med come. Framför vokal,
där alltså com eller come beror på skrivarens vanor eller upp¬
lösning av en förkortning, har Friedwagners text com såsom in¬
ledande förkortad jämförelse i 7 fall: v. 137, 2516, 3671 (var.
come), 4127 (var. come), 4373 (var. come), 5297 (var. come), 5653.
I texten hade bort införas come i de 4 sista fallen.

På alldeles samma sätt ligga förhållandena i Vengeance
Raguidel : 16 fall av come i förkortad jämförelse (v. 754, 1118,
1403 o. s. v.) och 51 fall av satsinledande com (con) framför
vokal även skrivet come, t. ex. v. 82, 86, 849 o. s. v. Några
undantag finnas dock: come framför konsonant inleder sats v.
281, 4028, 4209, 5453; con förekommer i förkortad jämförelse
v. 268, 4033, 4811, 5496, 6130. Osäker är v. 2134: con rateiirc
el. come rature (se Anm.).

En annan text från Nordost och XIII århundradets början,
Saint Eustache, publicerad av A. C. Ott i Rom. Forsch. XXXII,
iakttager strängt skillnaden mellan come och com; se v. (122),
499* i°35, (1038), 1058 (come i förkortad jämförelse; parente¬
serna beteckna ställning framför vokal), och v. (186) 387, (797)
1006, (1358) (com såsom satsinledande; parenteserna beteckna
ställning framför vokal).

Från en helt annan trakt är säkerligen Le roman de Thebcs
(jf. Introduction i Constans’ edition, II, CXIX). Där förekomma
29 fall av come i förkortad jämförelse och 125 fall av com
(framför vokal även skrivet come) såsom satsinledande. Blott 3
gånger har texten come såsom statsinledande framför konsonant,
nämligen v. 926, 6211, 6415; men i alla dessa fall bjuda varian¬
terna andra läsarter. I 2 fall står com i förkortad jämförelse
framför vokal (v. 2052, 9912), kan alltså där vara come; i 6
fall står com i sådan jämförelse framför konsonant (v. 3889,
5462, 6556, 7312, 9328, 10109). .

Angående det fornportugisiska come vid sidan av corno
nöjer jag mig här med att hänvisa till förut citerade artiklar
av H. R. Lang i ZfrPh. XXXII, 154 och XXXIII, 364.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

QUOMODO I DE ROMANSKA SPRÅKEN 135

Min förut givna förklaring av come = como et har jag ingen
anledning att frångå. Den har också upptagits av Meyer-
Liibke i Gramm. III, § 278 och efter honom för italien¬
skans vidkommande av Berthold Wiese i Alti tal. Elementar-
buc/i, s. 37.

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

. Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

LES RÉDACTIONS EN PROSE

DE

i^ORDRE DE CHEVALERIE

| FAR

I

HILDING KJELLMAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Introduction.

Que le grand Saladin, 1 ’adversaire le plus redoutable de
la ehrétienté ä 1’époque des croisades, ait joué dans les récits
légendaires qui sy rapportent un role éminent, ce n’est que
tout naturel. Il parait méme qu’on a plus tenu compte de
ses qualités, d’ailleurs incontestables, que de son caractére
d’ennemi et de ses fautes. La plupart des récits lui sont plutot
favorables 1 ; on célébre ses vertus, on s’éfforce méme de 1’approcher
des chrétiens en lui attribuant une disposition ä embrasser la
foi chrétienne, et on lui préte une grande admiration pour Tin-
stitution de la chevalerie. Jean d'Avcsnes, une des compilations
récentes du cycle des croisades, nous fournit le récit d’un voyage
qu’il aurait entrepris en Occident ‘pour veoir Testat de lä seig-
norieL La tradition voulait méme qu’il se fut lui-méme fait
armer chevalier, et il est tres probäble que cette tradition n est
pas sans fondement historique. D’aprés la chronique latine,
Itinerarium Ricardi 2 et la Chronique d'Ernoul z qui débutent
précisément par rapporter les récits qui couraient sur Ia jeunesse
de Saladin et la maniére dont il est parvenu au pouvoir, Hon-
froi du Toron, connétable du royaume de Jérusalem et seigneur
du Crac, le chåteau célébre des hospitaliers en Syrie, de 1169
— II72 4 , aurait été celui qui Tarma chevalier. Cet événement
qu’il fut réel ou non, n’avait pas laissé d’éveiller une vive attention
en Occident. Lés rimeurs s’emparérent de ce sujet, et ainsi est

1 Cf. Gaston Paris, La legende de Saladin, Journal des Savants, 1893,
p. 289.

3 Voir Historia Hierosolimitana, dans Gesta Dei per Francos, Hanno¬
ver 1611, I p. 1152 ainsi que Itinerarium Ricardi, éd. Stubbs I ch. III—IV.
Cf. Wright, Biogr. Brit. 1846 p. 402, et Gaston Paris, onvr. cité p. 286, 289.

* Chronique dErnoul et de Bernard !e Trésorier p. p. L. de Mas
I^atrie. Paris 1871. Dans la chronique, Tadoubement de Saladin a lieu pen-
dant qu’il est prisonnier au Crac et se rapporte Tan 1167; cf p. 36.

4 Voir Du Cange, Les familles (Toutre-mer p. p. E.-G. Rey, Paris 1869,
p. 468 et suiv.; cf. Gaston Paris, ouvr. cité p. 289.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

140 HII.DING KJELLMAN

né au XIII e siécle XOrdene de chevalerie , petit poéme d’un au-
teur anonyme comptant environ 500 vers. Sans doute, c’est
1’oeuvre d’un clerc; c’est ce qui ressort nettement du fait que
1’auteur déclare avoir fhabitude de ‘lire en latin’ ainsi que de
la fin du poéme qui est celle qu’on retrouve dans les miracles
de Notre Dame et dans d’autres poésies religieuses. L 'Ordene
de chevalerie nous est parvenu en plusieurs rédactions dont vient
d étre publiée une édition critique. 1

Dans ce poéme, ce n’est plus Honfroi du Toron qui arme
Saladin chevalier; ce fait est rapporté ä un autre personnage
qui joue un. trés grand råle dansTépopée des croisades, Hugues
de Tabarie, prince de Galilée, dont le nom est attaché par la
suite ä cet épisode. 2 Ce n’est plus å 1 ’époque ou Saladin était
encore un émir obscur que se produit cet événemcnt; il s’agit
d’un ‘rois qu’en terre paienie Fu jadis de grant signourie’.
Saladin est donc représénté comme le roi puissant qu’il est
devenu aprés avoir succédé å Noredin et avoir pris contre les
chrétiens la direction des forces paiennes.

Le poéme a pour but principal d’exalter la chevalerie et
d’insister sur le sens de toutes les formalités qui accompa-
gnaient l adoubement du nouveau chevalier. Successivement,
Hugues fait raser et laver Saladin, le met dans un bain, le revet
d abord d’une robe blanche, puis d’une robe écarlate et lui
ceint 1’épée; il est cependant ä noter qu’il ne lui donne pas la
‘colée’; arrivé lå, il déclare s’en abstenir par respect, et Saladin
doit se contenter de 1’entendre expliquer le sens de cet acte.

Dans ce qui suit, je laisse de coté le poéme pour m’occuper
exclusivement des versions en prose, que 1’auteur de 1’édition
critique n’a fait qu’effleurer et dont on s’est fait une idée peu
exacte jusqu’ici. Ces versions me paraissent méme plus intéres-
santes que le poéme comme témoignant par leur variété et par
les remaniements successifs dont elles ont été sujet, de la po-
pularité de ce théme.

La rédaction en prose de notre récit se trouve dans les
mss. suivants:

1 Roy Temple House, L Ordene de chevalerie. University of Oklahoma
Bulletin Febr. I 1919. Oklahoma 1919.

a Sur cette substitution, Gaston Paris émet cette conjecture qu’une version
de 1 ’anecdotc aurait porté les initiales H. de T. et qu’on les aurait interprc-
tées comme celles de Hugues de Tabarie, plus connu, cf. ouvr. cité p. 290.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

L’ORDRE DE CHEYALER1E 1 4 1

A Paris, Bibi. nat., ms. fr. 770; XIII* siécle; contient ä
partir du folio 313 X Histoire de la prise de Jerusalem; dans
cette chronique, appelée communément la Chronique efoutre
mer, le récit de 1 ’adoubement de Saladin occupe les folios
326 r°—327 v°. Selon Gaston Paris, la meilleure forme de
la rédaction en prose. 1

B Paris, Bibi. nat., ms. fr. 781; XIII* siécle; contient les
chroniques de Godefroy de Bouillon et de la Terre sainte,
puis ä la suite de ces piéces deux récits supplémentaires
se rapportant ä Saladin. L’histoire de Hugues de Tabarie
armant chevalier Saladin en est le deuxiéme et occupe le
folio 150. La fin manque. — A la suite du ms. ancien se
trouve une transcription sur papier du poéme faite par les
soins de Chåtre de Cangé d’aprés le ms. fr. 837.

C Paris, Bibi. nat., ms. fr. 25462; XIII* siécle. Version
également abrégée occupant les folios 214 v°—2i6v°. Notre
récit, qui termine le ms., est précédé de celui de la Com-
tesse de Ponthieu. — Ce méme ms., qui est celui utilisé
par Barbazan, renferme aussi, ä partir du folio 149, une
rédaction du poéme.

D Lyon, Bibi. municipale 867 2 ; XIII* siécle; ce ms. est
principalement un recueil de vies de saints en frangais.
Notre récit se lit fol. 214 v°—216 v°.

E Paris, Bibi. nat., ms. fr. 17203; XIII* siécle; débute
par XHistoire abrégce de Jerusalem par Jacques de Vitry;
ä la fin du ms., fol. 124 r°—125 v°, le récit de 1’adoubement
de Saladin, qui séparé de XHistoire de Jerusalem par
d’autres piéces, ne parait s’y rapporter en aucune maniére.

F Paris, Bibi. de 1 'Arsenal 5208; XV* siécle; renferme
X Istoire de tres vaillans piinces monseigneur Jehan
d' Avennes, du conte de Ponthieu, son fils, de monseigneur
Thibault de Dommarc et du souldan Salhadin. Le récit
de 1’adoubementde ce dernier occupe les folios 147 r°—150 r°.

G Paris, Bibi. nat., ms. fr. 12572; XV e siécle; le contenu
est le méme que dans le précédent. Notre récit, qui porte
ce t i tre: Comment Huon Dodequin fut prins vif et rendu a
Salhadin, se lit fol. 199 v°—203 r°.

1 Cf. ouvr. cité p. 290.

* Sur ce ms. voir P. Mever, Bulletin de la Socicté des anc. textes fran-

c(tis, t. XI (188$), p. 40—80.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

142 HILDING KJELLMAN

De notre récit il existe cn outre trois rédactions italiennes,
faisant partie des ouvrages suivants:

H Busone Da Gubbio, Fortunatus Siculus ossia l'Avven-
turoso Ciäliano , 1 ou le 13* chapitre du 3* livre raconte
Covie Messer Ulivo fecie Cavaliere il Soldano di Bdnbillo¬
nia, e come si dilibera di prigione con died compagni.

I Libro di Novelle, et di bel parlar gentile, nel qual
si contengono cento Novelle altravolta mandate fuori da
Messcr Carlo Gualteruzzi da Fano. Le récit de 1 ’adoube-
ment de Saladin, qui en forme la nouvelle LI et qui porte le
titre: Come il Saladino si fece cavaliere e il modo che tenne
M. Ygo di Tabaria in farlo , appartient aux nouvelles qui,
nayant pas fait partie de 1 edition de Gualteruzzi parue en
1525, ont été ajoutées postéfieurement par Vincenzio
Borghini. 2

K Anton Francesco Don i, Novelle . 8 Notre récit porte
ici le titre: Cortesia del Saladino al principe di Galilea.

Il ressort déjä de ces indications que notre récit se présente
sous plusieurs formes différentes. Dans la rédaction incompléte C
ainsi que dans D, E et dans les versions italiennes, on le ren-
contre comme un récit isolé. Il en est de méme de B, ou ce-
pendant il est ajouté comme une sorte de supplément å des
piéces relatives aux croisades. Ce ms., qui est également in-
complet å la fin, ne dit rien sur les événements qui amenaient
la prise de Hugues. Pour des raisons que j’indiquerai dans ce
qui suit, il est permis de conclure que B ne se rattache pas ä
A, F, G, bien qu’il ait été inséré dans un ms. contenant des
légendes de la Terre sainte; tout porte donc ä croire que cette
version est du méme ord re que C, D, E.

Dans A, F, G, au contraire, le récit a été interpolé dans
le cycle des croisades. Dans A, il fait partie de la grande
compilation du XIII* siécle qui est connue sous le nom de la
Chronique dl outre mer} D’aprés celle-ci, 1 ’épisode en question
a lieu en 1178. La tradition fait remonter å cette date le

1 P. p. G.-F. Nott, Firenze 1832.

* Cf. cTAncona, Studj di critica e storia letteraria II p. 144.
s Nouvellement rééditées par Guis. Petraglione sous le titre: Novelle
di Anton Francesco Doni, ricavate dal/e antiche stampe, Bergamo 1907.
Notre récit se lit p. 49 et suiv.

4 Sur cette compilation voir Gaston Paris, ouvr. cité p. 356.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

l’ordre de chevalerie 143

mariage de Saladin et de la dame de Damas, par lequel Tanden
émir se mit en possession du pays de celle-d, en ajoutant ainsi
ce royaume å celui d’Egypte dont il s’était déjå rendu maitre par
une ruse que rapportent également les chroniques. 1 Aprésson
mariage, le soudan entreprit une marche contre Jérusalem; un
grand combat eut lieu entre les chrétiens et les infidéles.
Saladin finit par remporter la victoire et ayant été fait prison-
nier, Hugues de Tabarie fut mené devant le soudan qui lui
demanda de lui enseigner ‘coment on fait chevalier å la chre-
stienne'. Des trois mss. — les n og 770, 12203 et 24210 de la
Bibi. nationäle — qui renferment la Chronique (toutre mer , il
n’y a que le premier qui raconte Tépisode en question; dans les
autres, le nom de Hugues de Tabarie n’est méme pas mentionné.
Il en est de méme de la Chronique d' Ernoul, ouvrage antérieur
formant le fpnds de la Chronique d'outre mer qui reproduit d’abord
fidélement le texte d 'Ernoul. Il est donc évident que notre
récit constitue dans ce cycle une interpolation postérieure. 2

0

Dans E et G, la situation est tout autre. Nous ne sommes
plus en 1178. Saladin n’est pas seulement le roi d’Egypte et
de Damas; il est maitre de Jérusalem pris par lui en 1187, et
il réside méme dans cette ville. Hugues de Tabarie est curieu-
sement identifié ä Huon Dodequin, en réalité émir de Damas
et converti au christianisme au temps de la premiére croisadc.
Comme son compagnon, Jehan de Ponthieu, qui est fait Toncle
de Saladin, Hugues est représenté comme Thote de celui-ci; apres
1’adoubement, les deux chevaliers restent avec le soudan dix
ans sans voir leurs femmes ni leurs enfants.

La curieuse compilation dont fait maintenant partie notre
récit, est bien postérieure å la Chronique d'outre mer. C’est
le roman déjä mentionné de Jean d'Avesnes, dont le troisiéme
livre, ou se trouve notre récit, est selon Gaston Paris 3 la mise
en prose d’une partie, perdue dans sa forme originale, d’un
poéme gigantesque qui devait comprendre une histoire entiére
et en majeure partie toute romanesque des croisades. De cette
compilation, le poéme connu sous le nom de Le chevalier au

Cygne forme une partie, Baudouin de Sebourc une deuxiéme;

** - - 1

1 Cf. Chronique dErnoul p. 39 et suiv. ainsi que Gaston Paris, ouvr.
cité p. 287.

7 Cf. plus bas p. 159.

* Ouvr. cité p. 288.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

144

HILDING KJELLMAN

celle ä laquelle remonte Jean d'Avesnes est perdue. Selon ce
roman, Saladin est le petit-fils de la comtesse de Ponthieu, qui
d une maniére miraculeuse a éte emmenée en Orient, ou elle
devint 1 ’épouse du soudan dAumarie. Avec lui, elle eut une
fille qui, quand la mére retrouvée par son pére et son mari
retourna ä Ponthieu, resta avec le soudan et fut mére de Saladin.
L’épisode qui raconte 1 ’adoubement de celui-ci, se trouve dans
la partie consacrée au récit de la vie et des faits d’armes du
grand soudan. C’est ä la suite de cet épisode qu’il résolut
d’aller en Occident pour voir de ses propres yeux 1 ’institution
de la chevalerie que les chevaliers croisés lui avaient fait admirer.

Le récit méme se ressent jusqu’ä un certain point de cette
série d adaptations. La modification la plus frappante concerne
la ‘colée’. Cest que contrairement a loriginal poétique et aux
autres rédactions en prose ä 1’exception de H j les formes cycliques
— A, F, G, — font donner a Saladin la colée. 1 Hugues fait
d’abord des objections mais finit par se laisser persuader de
compléter par cet acte le cérémoniel de l’adoubement.

Ce caractére changeant que présente a plusieurs points de
vue notre texte, se refléte dans les rapports mutuels des diverses
rédactions. Je passe donc ä une comparaison des textes, qui
me permettra d’établir une classification exacte des mss.

Classification des manuscrits.

Il convient d’abord d’établir la relation dans laquelle les
différentes rédactions anciennes, A, B, C, D, E se trouvent par
rapport ä 1 ’original poétique. Des cinq mss. en question, B
s’écarte définitivement des autres et parait occuper une place
ä part. Cette rédaction se rapproche en effet le plus de 0 ,
qu’elle suit presque mot å mot. Parmi les concordances les
plus frappantes, signalons:

B est le seul de nos mss. d'apres lequel Hugues déclare
ä Saladin que le rang de chevalier ne lui conviendrait pas mieux

1 On a cru jusqu’ici que ce trait était particulicr A toutes les rédactions
en prose. Cest pourquoi on a supposé que le récit de Busone, chez qui
Hugues se décide donner la colée au soudan de Babylone, se rattache i h
version francaise en prose, tandis que les nouvelles italiennes remonteraient
au poéme. Comme je 1 'indiquerai dans ce qui suit, cette maniére de voir
est inexacte tous les points de vue; cf. Gaston Paris, ouvr. cité p. 291.

Digitized by

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

M5

lordre de chevalerie

‘que uns dras de soie a couvrir un fumier qu’il ne puist’, ou
nous retrouvons les vers 89—92 de 1’original: 1

Et grant folie entreprendroie Voloie vestir et couvrir,

Se un fumier de dras de soie Ke il ne peiist jamais puir

Lorsqu’aprés les préliminaires, Hugues doit procéder ä
ladoubenient de Saladin, B commence ainsi:

Lors commenche Hues Salehadin a enseignier quanques il
convient a chevalier faire

O porte ici v. 106—107:

Lors li commenche a ensignier
Tout chou que il li couvient faire

D’aprés C et D il ‘fist apareillier ce qu’il fallait ‘a che¬
valier faire’.

En parlant du bain, d'ou il fallait sortir sans péché ‘comme
li enfes ist de fons’, B ajoute:

& devés estre plains de bonté & de courtoisie & faire amer
a toutes gens.

Ces mots qui ne se retrouvent dans aucun des autres mss.,
sont la transcription des vers 122—125 de O:

car chevalerie En cortoisie et en bonté
Se doit baignier en honesté, Et faire amer a toutes gens.

D’aprés toutes les rédactions, les chausses brunes ou noires
( 0 , B) sont le symbole de la terre ‘d’ou on est venu et ou on
retournera un jour’; seule des rédactions en prose B continue:

& a che doit on regarder que orguex ne sousprengne, car il ne
doit point demourer en chevalier, mais grant simpleche.

Cette recommandation se retrove dans O , v. 167—171:

A chou doivent garder vostre oel, En chevalier, ne demorer;

Si n’enkerrez pas en orguel; A simpleche doit adés tendre
Car orgueus ne doit pas regner

En attachant aux pieds de Saladin les éperons, Hugues lui en
explique dans 0 \e sens dans les termes suivants, v. 191 —200:

1 Notre récit ne parait remonter directement d aucune des rédactions
conservées du poéme, mais reproduit le plus fidélement le ms. fr. 25462 de la
Bibliothéque nationale (N). En citant O, je suis donc ce ms., tout en en
rempla^ant les lejons mauvaises par d’autres empruntées en général au ms.
tr. 1553 (D), auquel M. Roy Temple House donne la préférence, cf. ouvr.
(itc p. 34. L;\ ou D fait défaut, je reproduis le ms. fr. 837 (P). D’ailleurs
ces trois mss. sont dans un accord parfait; les variations qu’ils présentent
som sans importance pour la comparaison qui va suivre.

10 —1023*. Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

146

HILDING KJELLMAN

Sire, tout autresi isniaus Et cha et lä a vo talent,

Que vos volés que vos chevaus Senefient chist esperon,

Soit de bien corre entalentés, Qui doré sont tout environ,

Quant vous des esperons ferés Que vous aiiez bien en corage
K’il voist par tout isnelement De Dieu servir tout vostre eage

Ce passage est ainsi rendu par B:

Sire, chist esperon senefient que tout aussi isniaus comme
vos quevaus, quant vous le ferés ben des esperons, est d’aler & de
courre, devés vous estre de Diu servir tout vostre aage, car ensi le
font chevalier qui aiment Dieu.

Dans A, C, D, E, le cheval est représenté comme ‘vistes’,
‘entalentis’, ‘saillans’ ou ‘(es)mouvans’; ces rédactions s’arrétent
aprés les mots ‘Dieu servir’ ou ajoutent ‘de sainte eglise (main-
tenir &) defiendre’.

B se termine ainsi:

Apres li a afulé Hues une blanque coife & li dist: «Sire, ore
esgardés comme cheste coiffe que je vous ai mise en vostre chief
est bele & blanche & pure & nete sans ordure. Tout autressi nete
devés vous au jour del juise rendre 1’ame de vous des pechiés que li
cors a fais & des meffais qu’il a fais envers nostre Seigneur pour avoir
le glore de paradis qui tant est deliteuse que langue ne le porroit...»

C’est lä la transcription des vers 220—237 du poéme:

Aprés li a en son cief mis «Devez 1'ame rendre a esfors 1

Une coife qui toute iert blanche, «Des pechiés ke a fait li cors

Puis li dist la senefianche: «& pure & nete des folies

«Sire», fait il, «or esgardés «Que li cors a tos jors basties

«Tout ensement que vous savés «A Dieu pour avoir le merite
«Que cheste coife est sans ordure «De paradis qui mout delite,
«Et blanche et bele, nete et pure, «Quar lange nel porroit conter,
«Ki est deseur vo cief assise; «Oreille oir ne cuers penser,

«Ensement au jor dou juise «Ch’est li biautés de paradis.

D et A, les seuls des autres mss. qui donnent cet épisode.
s’écartent assez loin de O tout en concordant bien entre eux. 2

De ce qui a été dit jusqu’ici, il résulte non seulement que
B représente une rédaction, malheureusement incompléte, qui
se rapproche de trés prés de 1’original poétique, mais aussi
qu’aucune des rédactions A, C, D, E ne dérive de B.

1 Le texte critique a adopté ici une autre lecon meilleure que celle-ci,
(P), qui répond bien å B.

2 Yoir plus bas, pp. 163 et 170.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

l’ordre de chevalerie 147

D’autre part, B et A, C, D t E présentent trop de legons
communes pour qu’on n’admette pas une source unique de
toutes ces rédactions. Que celle-ci ne soit pas O , c’est ce .
qui me parait découler d’une particularité commune å toutes
les rédactions en prose par opposition ä 0 . Cest que dans
A, B, C, D, E et F le délai accordé ä Hugues pour procurer
la rangon exagérée qu’exige le roi est d'un an, dans O de deux
ans. Ce fait me semble en eflfet trop précis pour qu’il ait pu
étre introduit indépendamment dans les dififérentes rédactions.

Je suis donc amené ä supposer, entre 0 et les rédactions en
prose, un intermédiaire que j’appelle O t ; ä mon avis, celui-ci
représente la rédaction en prose primordiale dont dérivent par
conséquent toutes les versions étudiées dans cet article.

Passons maintenant ä 1 ’examen de la question de savoir
comment se groupent entre elles les qualre rédactions A, C,

D , E, qui d’aprés ce qui a été dit plus haut présentant au moins
une divergence notable. 1 A générålement parler, ces mss. repré-
sentent une transcription de 1’original qui ne laisse pas d’accuser
sa dépendance de O mais qui est tout de méme un peu plus
libre que B. Je signale surtout les traits suivants:

Ov. 25: Et tant que une fois avint O lui ot moult grant compaignie

Qu’a la bataille un prin- Des chevaliers de Galilée...

ches vint, Car la fu pris li prinches Hues

Hues ot non de Tabarie;

D: En cel poingneis si fu pris des Crestiens li princes de

Galilée; mesires Hues de Tabarie estoit apelés
E: En cel poingneis il i fu pris mesire Hues de Tabarie qui

princes estoit & sires de Galilée

A: La prisent il ... mon seigneur Huon de Tabarie 6° mout

des autres

C: Si fu mesires Hues pris år maint autre preudo?ne avoec lui

0 : v.35: S’en fu menés a val les rues Si le salue en son latin:...

Droit pardevant Salehadin, «Hues, mout sui lié quant vous

tien»

D: Le soir fu amenés devant le roi, et li rois le connut bien

et li dist:...

E: Le soir fu amenés devant Salehadin & quant li rois le vit,

si le connut bien & li dist:...

1 Cf. ci-dessus p. 144.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

148

HILDING KJELLMAN

A, C: Le soir fa amenés devant Salehadin qui ben le connut,

s'cn fu moult liés & dist: ...

O v. 54: Et preudons n’escon- Que il ne vous doinst un bel don;

dira mie, Ensi vous porés aquiter.

Se rouvés å vo raenchon

D, E: cascuns ki orra parler de vo raien^on, vous donra et

envoiiera

A, C: nus n’orra de vostre raenchon parler [ne de vostre prison,

C] qui 71 e vous doi/ist 6° envoit.

O v. 79: Et je saroie volentiers

Comment on fait les che-
valiers. —

«Biaus sire», dist il, «non
ferai.»

«Por quoi?» — «Sire, jel vous
dirai:

«Sainte ordre de chevalerie
«Seroit en vous mal emploiie,
«Car vous est viex en vo loi,
«Si n’avés baptesme ne foi

D: «Sire», dist li princes, «ja Dieu ne place que je face

tant que je mece si haute cose conme ordre de cevalier sour
tel cors conme li vostres est». —- «Pour coi?», dist li rois. —
«Sire, pour 9011 que vous estes vieus, car vous estes wis de
tout bauptesme et de foi de crestiien».

E: «Sire, ja Dieu ne place que jou mece si haut ordene comme

ordene de cevalerie sor teil cors d’omme que li vostres est.
Car vous estes wis de cresme & de bautesme & de loi cres-
tienne».

A, C: «Sire», fait mesire Hues, «ja Dieu ne place ke jou soie si

faus ke jou mete si haute cose [& si haute seignourie, C]
comme 1’ordene de chevalerie sour si fait cors [seur cors de
si haut home, C], comme li vostres est.» — *Pour coih dist li
rois. — «Por 9011 ke vous iestes wis» — «Dec/ioi. : » dist li rois.
— «De crestienté & de baptesme».

0

D, E continuent:

Se vous faites cose que je vous requiere, ja ne trouverés en
vostre loi qui trop vous emblasmece [en blasme, E]

Dans A , C le méme passage a la forme suivante:

Se vous faites 90U ke jou vous requier 6 ° vous venés cu tierc
de vostre conseil, ja ne trouverés, etc.

Dans A, C, le discours de Saladin ne se termine pas avec
ces mots; ils lui font dire encore qu’il préfére étre adoubé par
Hugues de Tabarie, qui ä son tour ne ferait qu’augmenter sa re-
nommée en se prétant au désir de Saladin. Dans sa réponse,

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

L’ORDRE DE CIIEVALERIE

149

Hugues déclare qu’il se conforme ä sa volonté, et il conclut par
ces mots communs aux deux mss:

Se crestiiens fuissiés, bien fust chevalerie en vous [emploiée
&, A) asise.

Ces répliques manquent dans D, E et ne correspondent ä
rien dans O.

En racontant le bain dans lequel Hugues fait entrer Saladin,
D, E en donnent 1 ’explication sans 1 ’intervention du soudan;
dans A, C, cette explication est précédée de ces répliques:

«Sire, savés vous ke chis bains vous donne a entendre?» —
«Hue», fait li rois, «non ( A\ naie, 6’)».

Dans O, le roi est vétu ‘de blans dras qui erent de lin’.
D, E parlent aussi de ‘blans dras de lin’, tandis que dans C il
est question d’une 'blanke reube deliié de lin ou de soie’ et
dans A de 'chemise & braies blances, ne sai ou de lin u de soie’.

L’épisode des éperons présente une divergence analogue:
dans O , D, E ils sont ‘dorés’, dans A, C ‘d’or ou dorés’.

La remise de l’épée est également racontée de maniére
diflerente dans les diverses rédactions:

O v. 205: Apres li a chainte 1 ’espée. «Contre Tassaut del anemi,

Salehadins a demandée «Tout ensement com veés ci:
La senefianche del branc. «Doi trenchant ki vous font savoir
«Sire», fait il, «chou est «C’adés doit chevaliers avoir
garant «Droiture et leauté ensanle».

C: Aprés on li aporta une espée, si li demanda: «Sire, savés

vous que ceste espée vous dourra III- cozes.» — «Keles?» —
♦ Droiture, seurté & loiauté. La crois qui est en 1 ’espée vous
doune le seurté; puis que preudons chevaliers a s’espée chainte,
ne puet ne ne doit dyable douter. Aprés, sire, li doi tren¬
chant qui sont en l*espée vous dounent le droiture & le loi¬
auté garder ...»

Dans A, le récit est le méme, mais plus circonstancié, cf.
ci-dessous p. 170.

D: Aprés il li chaint une espée et li dist: «Sire, ceste espée vous

donne seurté contr^ le diable; li doi trenchant de l’espée
senefient droiture et loiauté...»

E: Apriés il li gainst une espée a II- trenchans & li dist:

«Sire, ceste espée vos donne a entendre, li uns des trenchans
seurté contre le deable, li autres droiture & raison .. .»

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

HILDING KJELLMAN

150

Ici C s’arréte. A présente ä la suite de la remise de
1’épée la grande innovation qui constitue la plus grande parti-
cularité de ce texte, 1’application de la colée dont, dans toutes
les autres rédactions 0 compris, Hugues déclare préférer s’abstenir.

Vient ensuite 1 ’épisode de la remise de la coiffe. Il y a
cependant entre O, D — £ omet cet épisode — et A cette
différence que dans O, D le refus de Hugues de donner ä
Saladin la colée n’est rapporté qu’aprés la remise de la coiffe.
Ce refus est accompagné de 1 ’explication de la ‘senefianche’
de la colée, qui lui est donnée en ces termes:

O v. 246: Sire, chou est li ramembranche

De chelui qui fa adoubé
A chevalier, et ordené.

D, E écrivent:

C’est ramembranche de celui de cui on fa prise,

ä quoi ajoute D seul:

Car cevaliers ne doit faire vilonnie pour doute k’il ait de mort
ne de prison. 1

Dans A, le récit de la colée ainsi que 1 ’explication que je
viens de citer, précéde la remise de la coiffe. Puis on continue
d’un commun accord par 1’explication des quatre vertus par
lesquelles doit se distinguer le chevalier.

La fin de notre récit présente, dans les différentes rédac¬
tions, des divergences du méme ordre que celles qui ont été
relevées jusqu’ici. En général, D suit le plus fidélement forigi-
nal poétique. L’invocation finale manque dans toutes les rédac
tions en prose.

Il ressort de cette comparaison que ces quatre rédactions
se divisent en deux familles, d’un coté D , E, de 1 ’autre A, C.
Evidemment, D, E ont suivi un texte commun, p, caractérisé
par toute une série de legons spéciales å ces deux mss. et qui
ne se retrouvent pas dans A, C\ qui remontent ä un autre texte
commun, ?. La question se pose maintenant si ces nouveaux
intermédiaires dérivent directement de Oj. A mon avis il faut
décider négativement cette question. Exception faite des parti-
cqlarités de A, qui sont en général autant d’innovations, A, C

1 Cette remarque, qui se retrouve dans les rédactions italiennes, est due
å p et a été otnise dans E, cf. plus bas p. 164.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

LORDRE DE CHEVALERIE I 5 I

et Dy E présentent en effet trop de concordances pour qu’on
n en admette pas une source commune. Il a ressorti de la
comparaison établie ci-dessus entre B et A, C\ D, E e t ä la-
quelle je renvoie å cet égard, que ces derniéres rédactions vont
tres souvent ensemble contre O et B. Il est surtout remar-
quable quaucune de ces rédactions ne reproduit les legons
spéciales ä B. Si (3 et 7 étaient vraiment deux transcripjions in-
dépendantes de O l% qui présente nécessairement tous les traits
communs å O et ä B, on s’attendrait ä retrouver au moins
quelques-unes de ces particularités dans lune ou dans 1’autre
famille. Cela n’étant pas le cas, il faut ä mon avis supposer
entre O t et ( 3 , 7 un intermédiaire a dont dérivent indépendam-
ment D, E et A, C. Par rapport ä O et å O l% cette rédaction
correspond ä B et a du offrir un texte qui se rapproche de
tres prés de celui de D , E et C.

Les deux descendants de ( 3 , dont D se rapproche le plus
de 0 , se trouvent dans une étroite parenté, tout en présentant
certaines divergences qui indiquent une dérivation indépendante.
A cet égard, il convient de signaler une petite particularité que
présente, dans les différentes rédactions, le récit du bain que
Hugues prépare ä Saladin avant Padoubement. En étant sorti,
le roi remarque d’aprés 0 qu’il trouvait ce commencement
‘mout biaus’. L’adjectif beau est gardé dans E, C et se retrouve
encore dans H, /, K, tandis que A, D Pont remplacé par bon.
Lhypothése d’aprés laquelle F ne dérive pas de D est en effet
confirmée par les versions italiennes qui, tout en se rapprochant
le plus de D, reproduisent aussi quelques-unes des legons
spéciales ä E. Ce fait serait inexplicable, si ces particularités
étaient dans E des innovations qui n ussent pas existé dans
une source commune ä D et E ainsi qu’aux rédactions italiennes.
Je reviendrai sur cette question dans ce qui suit.

C et A ne dépendent pas non plus Pun de Pautre. Etant in-
complet et présentant certains abrégements qui ne se retrouvent
pas dans A, C ne peut pas étre la source de A. Qu’inverse-
ment C ne puisse dériver de A, c est ce qui ressort du fait
qu’il ne reproduit aucune des particularités de cette rédaction.
Comme D, E, il commence par raconter qu’il y a eu un ‘poing-
neis’ entre les chrétiens et les infidéles; A nous donne sur
Saladin et sur ce combat un long récit qui est étranger ä tou-
tes les autres versions. D aprés C, 1 ’adoubement a lieu le jour

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

152

HILDING KJELLMAN

méme que Hugues est fait prisonnier par Saladin; dans A cet
événement est différé jusqu’au lendemain, et dans la soirée
Saladin et Hugues accompagné de sa suite font bonne chére
ensemble. A ces divergences se joignent beaucoup d’autres du
méme genre. C s’arréte avant que le récit arrive jusqu a la
colée; cet épisode, raconté comme je l’ai déjä signalé dune
maniére toute particuliére dans A, ne peut donc pas fournir
matiére ä une comparaison. Il n’en est pas moins évident que
des rédactions A, C, aucune n’est la source de 1 ’autre mais
qu’elles dérivent indépendamment de ?. C est du ä un copiste
négligent et qui å plusieurs endroits a mal compris son origi-
nal; c’est en effet une rédaction trés médiocre. A offre un
texte excellent, amplement remanié, il est vrai, mais d un trés
grand intérét ä cause des éléments nouveaux que cette rédac¬
tion introduit dans le récit.

F et G qui représentent des rédactions bien postérieures
aux autres, oftrent toutes les particularités de A, dont elles déri¬
vent donc nettement. Exception faite de la fin ou il y a quel-
ques divergences notables, la concordance des deux textes est
remarquable. Les legons spéciales ä G remontent en général ä
A, d’ou il pourrait ressortir que G se rattache directement ä
cette rédaction, tandis que F ne serait qu’une copie de G.
A d’autres endroits, cependant, F parait suivre A d’une maniére
plus fidéle que G, d’ou je conclus qu aucune de nos rédactions
ne dépend de 1 ’autre. A cetégard, je signale les traits suivants:

Au refus de Hugues de faire Saladin chevalier, celui-ci
oppose cette objection que 1’accomplissement de son désir ne
dégraderait aucunement le chevalier chrétien. A lui préte les
paroles suivantes:

... car il m’est avis ke vous n’en abaisseriés jamais.

F: Car il 111’est advis que vous n’en abaisseriés la puissance

de vostre loy

G: Car il m’est advis que vous n’en abaisserés la puissance de

vostre loy de moy faire chevalier .»

F me parait ici tomber plus prés de A.

L’explication de la robe vermeille est donnée dans A sous
la forme suivante:

Sire, ceste robe vermeille vous donne a entendre le sanc que
vous devés espandre pour Dieu siervir, etc.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

i/ORDRE I)E CHEVALERIE

153

F garde le mot espandre, tandis que G le remplace par
respandre . A un autre endroit, ou nos mss. s ecartent ensemble
de A, F se sert de respandre, tandis que G emploie 1 ’autre verbe.
Dans A et F, la ceinture est appelée chainture; G écrit coroye.
La promesse que fait Saladin ä Hugues, enfin, est exprimée
dans F et G sous des formes qui ne peuvent guére qu’étre in-
dépendantes l’une de 1’autre, cf.:

A: Il ne puet estre ke el poigneis 011 pris fustes ke pris n’i

eust de gent dont il vous poise . . . Apriés jou vous doins un
don ke el poigneis premier ki fais ert entre Turs & Crestiiens
& chevaliers i soit pris dont il vous poise & que vous amés,
venes le querre.

F: Il ne peiit estre que en la battaille n*en y eust aulcuns

prins de quoy vous soiez couroucé. . . Aprez je vous donne
encores ung aultre don, c’est asgavoir que se en la premiere
battaille que je auray contre Crestiens, y a prins aulcuns de
vos parens ou amis, je les vous feray rendre a vostre voulenté.
( J: Il ne puet estre qu’en la bataille ou vous avés esté pris

n y ait eu aulcuns de vostre compaignie qui soient encores
prisonniers dont soiés couroucé. . . . Aprés entre vous donne je
encores ung aultre don c’est assavoir qu’en la premiere bataille
que je auray alentour dez Cristiens s’il y a nul qui qu’il soit

pris de vostre parent, amis ou bienvuellans 6° fen soie adverti ,

se vous le voulés ravoir , je le vous feray rendre & delivrer
tout quitte.

Il est aussi remarquable que les versions ne présentent
pas de fautes communes; les mauvaises legons de F ne revien-

v

nent pas dans G, qui inversement en ofifre d’autres évitées sans
exception dans F.

Les raisons pour lesquelles j’hésite å croire F la copie de
G ne sont pas en effet tres fortes. Une certitude absolue ne
résultera probablement que d’une comparaison des deux mss.
en entier. Si cependant mon opinion est fondée, s’il faut vrai-
ment regarder F et G comme deux copies indépendantes d’un
seul et méme original, il est nécessaire d admettre aussi un
intermédiaire entre A et ces rédactions, ce qui est d’ailleurs
d’accord avec les données historiques. 1 Les particularités qu’elles
présentant par rapport ä A sont si remarquables qu’elles n’ont
pas pu étre introduites séparément dans deux transcriptions
indépendantes. Je renvoie ä cet égard aux textes qui en por-
tent nettement témoignage.

1 Cf. plus bas p. 143 et 160.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

154

HILDING KJELLMAN

Examinons en dernier lieu les versions italiennes. Dans /
et dans K nous trouvons notre récit sous la forme d une nou-
velle qui nous met en présence Saladin et Hugues de Tabarie.
/ omet certains éléments du récit et offre notamment une in-
troduction étrangére ä toutes les autres versions. Dans la nou-
velle de Doni, au contraire, nous lisons 1 'aventure ä peu prés
telle qu’elle est racontée dans les versions frangaises. Busone
Da Gubbio, de son coté, l’a tout å fait transformée. Il en fait
un épisode dans son roman XAvvcnturoso Siciliano , ou sont
racontées les aventures advenues ä quatre chevaliers siciliens,
dont un est Messer Ulivo di Fontana. Celui-ci devient le
héros du récit et fait chevalier un soudan de Babylone
anonyme, qui dans cette version a pris la place de Saladin.
Dans cette nouvelle forme, notre récit présente de curieuses
interpolations, qui se rapportent en général ä 1 'époque ou Gubbio
rédigea son roman. De notre point de vue, la plus intéressante
est celle qui raconte la colée. Comme dans A, le soudan
rcussit ä persuader ä Hugues de lui donner la colée. Seulement,
cet épisode ne se trouve pas å la méme place que dans A, ni
n’est raconté de la méme maniöre que dans cette rédaction. 1
Apres lui avoir ceint lepée, Messer Ulivo lui remet aussitot la
‘cuffia’ et ce nest quaprés la fin du cérémoniel — å la suite de
1 ’explication que, d’aprés toutes les versions non abrégées, y
compris 0 , il lui donne du sens de la colée — que Hugues
consent ä se conformer ä sa volonté. Ce trait est donc ici de
1 ’invention de 1’auteur et n’a rien å voir avec 1’épisode analogue
des rédactions A, F, G, avec lesquelles le récit de Gubbio ne
se trouve dans aucun rapport. Dans la nouvelle de Doni, qui
a part les interpolations de //, suit de tres prés cette rédaction,
cet épisode manque.

Ces versions appartiennent toutes a la famille dont D et
F sont les représentants frangais. Le texte se rapproche de

1 Je reproduis ici ce passage d aprös le roman de Gubbio (p. 31 s):

«... e ancora ci c un altra cosa che io non vi darö né mica, cioi
la gotata, che 1 'uomo dona al novcllo cavaliere.» — »Perché», disse il sol
dano, «e che significa quella gotata?» — »Signiore», disse il prenze, »significs
la rimembranza di colui che l’ha fatto cavaliere». Disse il soldano: «Ricor-
dovi che il Saladino perdonö a Gian de Berri l oltraggio per giuoco, e peri
non dovete dottare, di non lasciare a me vedere Tordine della cavalleria.» I
prenze allora cortesemente gli dona la gotata. «E si vi dico, Signiore, clic
1’cavaliere non dee fare nuina villana cosa ...»

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

l’ordre de chevalerie

155

plus prés de celui de D. H en diftere par certains traits qui
sont de 1 ’invention de Gubbio et parmi lesquels je viens de relever
1 'application de la colée. I omet la discussion préliminaire
ainsi que la fin, mais rapporte scrupuleusement les détails du
cérémoniel. K de son coté suit D presque mot ä mot. Cepen-
dant on retrouve dans ces textes aussi certains traits de E,
dont voici quelques-uns qui sont surtout frappants:

E=H,I,K.

Apres le bain, Saladin exprime sa satisfaction du début
de 1 ’acte de 1 ’adoubement. Les rédactions italiennes emploient
ici 1 ’expression: ‘ bello cominciamento’; E ‘cis commencemens
est molt biaus, D chis c. e. m. boins }

Arrivé ä la colée, Hugues s’exprime ainsi:

E: Sire, encore i a une chose que je ne vos donrai mie ore,

colée que on donne a chevalier novel
H, /, K: e [ancora H , K] ci é un altra cosa, [ha una altra cosa K),
che io non vi darö né mica, cioé la gotata, che l’uomo dona
a [al, //] novello cavaliere

D: Sire, je ne vous donrai mie ore colée c’on donne a cevalier

E= H, K

Les conditions posées par Saladin pour accorder ä Hugues
la liberté contiennent ce passage:

E: Et se vos nes me raportcs, revenés en auteil point que

vos estes

H, K: che se voi gli ciento mila bisanti non mi date infra un

anno, che voi tornerete.a me in attretah r punto come [in quel
punto che, K ] voi siete al presente
D: Se vous les me rendés dedans l’an, je les prendrai, et se

vous ne les rendés, revenés, je vous prendrai bien.

Saladin exprime le désir de parler a Hugues, apres quoi
on lit:

E: Quant il vinrent en le cambre, Hues li demanda: «Sire. ..»

H, K: E quando furono intrati nella zanbra [camera K], si lo

domandö il prenza [Ugo, A'] .. .

D: «Volentiers», dist li rois, «mais je voel anchois a vous

parler en ceste cambre». Si dist Hues: «Sire...»

Apres 1 ’adoubement, Saladin fait k Hugues certaines pro-
niesses:

E: si vos promec que se ... hom i est pris ... je le vos rende*

rai, se il est trovés en toute me terre [se vous le poés trouver

ki que l’ait, D]

1 Cf. ci dessus p. 151.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

HILDING KJELLMAN

156

H, K: se... alcuno uomo cui voi amaste fosse da nostri preso,

...io il vi farö rendere, purché noi il possiamo trovare infra i
nostri [pure ch’egli sia trovato fra i nostri, A'].

Les passages correspondants manquent dans /.

De cet examen, il résulte donc que H, I, K ne dérivent
ni de D, ni de E. Ces rédactions ne peuvent en réalité remonter
qu’ ä ( 3 , la source commune de D, E, et elles représentent une
troisiéme branche de cette famille.

Reste encore a examiner la question de savoir si les rédac¬
tions italiennes sont indépendantes l’une de 1’autre, ou si par
hasard une d’elles occupe une place intermédiaire entre les
autres et ( 3 . Les versions les plus anciennes sont H et 1 } Le
roman de Gubbio parut en 1311, les Novclle aniiche ne sont
pas, dans la rédaction de Borghini, postérieures a 1350, 2 tandis
que Doni n’écrivit qu’au commencement du XVI* siécle. L’état
abrégé de / s oppose å y voir la source des autres. /, K allant
souvent avec D, E contre H sans présenter aucune des parti-
cularités de cette rédaction, I, K ne peuvent remonter a //.
Je cite a cet égard les particularités suivantes:

La robe vermeille des rédactions frangaises correspond
a la ‘roba vermiglia’ de /, K, tandis que H écrit ‘roba di seta
vermiglia’. /, K parlent de ‘brune calze’ et de ‘uno sprono d’oro
[overo, /] dorato’ [D, E esperons dorés], H de ‘nere calze’ et de
•un pajo di sproni d’oro\ H attribue ä 1 ’épée ‘pomo e elsa
d’oro’ que ne connaissent pas D, E, I et K. En parlant du
jeun auquel doit se soumettre le chevalier, /, K reproduisent
aussi mieux que H la legon d'ailleurs fort douteuse des deux
rédactions frangaises:

D, E: le venredi doit juner en ramenbrance de Dieu [en 1 ’onnour
de Dieu, £]• s’il ne le fait pour enferté de cors ou pour com-
paingnie . . .

/, K: Et si dee... lo cavaliere . .. digiunare il venerdl in rimem-

branza [riverenza, A’] di nostro Signore; [e, K] se tion fosse per
avventura per infermitå di suo corpo o per compagnia di suo
signore...

II: sl dee ... il cavaliere .. . digiunare il venerdl in riverenza

di nostro Signore, se egli non i che per alcuna avventura gUelt
convenga lasciare, come per infermitå di suo corpo, o per com¬
pagnia di suo signore . ..

1 Ou a émis divcrses opinions sur le rapport de ces deux textes; cl.
d'Ancona, ouvr. cité II p. 1 ct suiv. ainsi que Roy Temple House, ouvr.
cité, p. 50.

* Cl. d’Ancona, ourr. cité II p. 22.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

i/ORDRE I)E CHEVALKRIE

157

Parmi les lecons spéciales ä H et qui ne se retrouvent pas
ailleurs, la réponse de Saladin adressée ä Hugues pendant la
discussion de la rangon que celui-ci trouve exagerée, me parait
particuliérement frappante; voici le passage en question:

Voi il mi potete ben fare ... che voi siete sl buono cavaliere, che
udendo vostro Re che contro a nostra giente vi mandö, (e) cias-
cheduno nobile cavaliere del paese vostro buono arnico sarå,
[e] quando udiranno parlare di vostra ricomperazione, vi darä
volentieri del suo avere, e ve ne manderå.

Je rappelle aussi le cadre tout a fait nouveau que Gubbio

donne a son récit.

Il est donc evident qu’ aucune de ces rédactions n’est la
source des autres. D’autre part, la concordance des trois textes
est dans les parties qui leur sont communes, trop parfaite 1 pour
quon nadmette pas un intermédiaire entre (3 et H, /, K. Cest

1 A titre de comparaison je cite, d'aprés les trois textes, le commen-
cement du cérémoniel:

H: Primieramente il suo capo /, AT;... primieramente [primamente,
c la sua barba gli fecie piu bel- Å'] il suo capo & la sua barba li fece

lamente apparecchiare, che non piu bellamente apparecchiare, che non

orano davanti. Appresso ciö, si lo era davante [davanti, K), Appresso

misse in uno bagnio, e si gli disse: ciö, lo [il, Å'] mise in un bagno & li

'Signiore, questo bagnio ci significa disse: »Signore, questo bagno significa

che tutto altresi netto, altresi puro, e che tutto altresi netto & altresl puro

nltresi mondo di tutte lordure di & altresi mondo di tutte lordure di

reccati, conie il fanciullo escie della peccato, come [ö il, I) fanciullo qu-

ionte, tutto altresi netto vi conviene ando esce della fonte, [in tutto altresi

nscire di questo bagnio senza altra netto, K) vi conviene uscire di questo

villania».— «Certo, prenze», disse il bagno, sanza alcuna [altra K] villania»,

soldano, »questo é molto bello in- — »Certo Ugo», disse il Saladino,

coniinciamento». E appresso uscito »questo é molto bello cominciamen-

ocl bagnio il fecie il prenze coricare to». Appresso il bagno il fece Ugo

in uno letto tutto novello e sl gli coricare in un letto [tutto Å'] novello

disse: «Signiore, questo letto ci signi- & li disse: »Signore, questo [letto, /]

lica il grande letto del riposo che noi ci significa il grande riposo [il gran

Jobbiamo acquistare per nostra caval- letto di riposo, Å'] che noi dobbiamo

leria». Appresso ciö, quando egli havere & conquistare, per nostra ca-

ebbe un poco giacuto, egli il fa levare, valleria». Appresso ciö, quando fu un

c si il veste di bianco drappo di seta; poco giaciuuto, egli il levö & vesti di

noscia gli disse: »Signiore, questo bianchi drappi di seta; poscia gli disse:

bianco drappo ci significa la grande »Questi bianchi drappi ci significano

1 nettezza che noi dobbiamo guardare la grande nettezza che noi dobbiamo

initeramente, e puramente. guardare liberamente & puramente»

! [drappi di seta che significano la gran

j nettezza, Å'j.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

158

IIILDING KJKLLMAN

ce qui est confirmé aussi par le fait qu’aux quelques endroits
ou les textes italiens s’écartent de leur original, ils le font dun
commun accord; je signale p. ex. 1’explication des vertus du
chevalier, laquelle d aprés H, /, K se termine ainsi:

Et se (quando, H ) elli ode messa, ofFerire [offerere, /] dee ad
honor di nostro Signore, se elli ha [di /, K] che; e se elli tion ha
[di /] che , si offer i il suo cuore interamente 1

Je suis donc porté ä supposer une rédaction 8 qui par
rapport ä (3 correspond ä D y E et dont dérivent indépendam-
ment les trois rédactions italiennes.

Nous voilå donc enfin arrivés ä la classification suivante:

H I K G F

Résumé.

La classification des manuscrits établie ci-dessus nous éclaire
nettement sur les vicissitudes par lesquelles est passé notre texte.

Le poéme qui a du jouir d’une grande popularité a d’abord
été transcrit en prose. Ce texte qui a en juger par B a cer-
tainement reproduit d’une maniére tres fidéle 1’original poétique,
a été utilisé par deux copistes, dont l’un a fait la transcription

1 Les passages imprimés en italiques représentent par rapport å 1’original
fran^ais des additions, cf. p. 164.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

1,’ORDRE DE CHEVAT.ERIE

159

conservée dans le fragment désigné par B et 1 ’autre celle qui
est devenue la source coramune de toutes les autres rédactions
en prose. Par 1 ’intermédiaire de g, elle est passée en D, E;
pr6bablement de tres bonne heure, (3 a été traduit aussi en
italien. Dans ce texte, 8, aujourd’hui perdu, les trois compila-
teurs italiens ont tous puisé. Gubbio en composant X Av v en-
tu roso Siciliano a trouvé le récit de son gout. Avec les retouches
nécessaires, il l’a fait figurer dans son roman. Ce méme récit,
qui portait tous les traits d’une nouvelle selon la mode italienne,
a été utilisé par Doni et incorporé par Borghini dans 1 ’édition
remaniée des Novelle antiche, qu’il fit paraitre en 1575. 1

Une autre copie de a présentant en somtne les traits de
C, est tombée sous les yeux de quelqu’un occupé a copier la
grande compilation appelée la Chronique d'ouire mer; cherchant
ä enrichir son récit de tous les traits qui se rapportaient aux
liéros des croisades et trouvant que le grand combat livré entre
les chrétiens et Saladin en 1178, époque ä laquelle Ié renom
de Hugues de Tabarie était å son apogée, offrait 1 ’occasion
favorable d’assimiler cette aventure ä 1'histoire légendaire de la
Terre sainte, il a introduit 1 episode en question dans son texte. 2
Trouvant encore que le grand nom de Saladin et 1 ’esprit che-
valeresque qu’on lui prétait en Occident, exigeait 1 ’accomplisse-
ment parfait de toutes les cérémonies de 1’adoubement, il a

1 0 ne doit étre autre que 1 ’original inconnu du texte de Borghini, dont
parle Biagi, Le novelle antiche p. cxcv et suiv.

* La Chronique dEmotil ainsi que les deux autres mss. de la Chronique
(ioutre mer passent apres le récit du combat directement å celui de la con-
quéte de la Perse, qui dans notre ms. ne suit qu’aprés l’adoubcment de
Saladin. Voici le texte d 'Ernoul (p. 50—51):

‘Lå prisent il le maistre dou Temple et Bauduin de Rames, et les en-
menerent en prison \ Damas; et si s’en retournerent li Sarrasin å tout lor
gaaing, et li rois demoura en sa tiere — Dont vint Salehadins; si se pour-
pensa qu’il ne guerrieroit ore plus les Crestiiens desi qu’å une autre fois,
ains feroit trives å aus pour aler conquerre le roiaume de Pierse...’

Dans A, notre épisode est mis en rapport avec la prise des chevaliers,
parmi lesquels se trouve maintenant aussi Hugues de Tabarie; aprés notre
récit, le ms. continue:

‘Or dist li contes ke quant Salehadins ot desconfis les Crestiiens en la
bataille la ou mesire Hues de Tabarie fu pris, ensi com vous avés devant oi,
ke li Sarrasin s’en retournerent a tout lor gaaing & li rois demoura en sa
tiere. Dont se pensa Salehadins k’il ne guerrieroit ore plus sor Crestiens
dusques a une autre fois, ains prendroit trives a eus pour aler conquerre le
roiame de Pierse ...'

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

IÖO HILDING KJELLMAN

'amélioré' le récit qu il trouvait, en y introduisant la colée å
la place favorable.

Daprés Gaston Paris , 1 il est probable que le récit de
1'adoubement de Saladin s’est trouvé dans le grand poéme dönt
Jean d'Avesnes nous a conservé une branche. Ce poéme est
probablement identique ä la rédaction s, ou l auteur, ä qui il
importait de réunir tous les récits qui couraient en Occident sur
Saladin et qui puisait dans les chroniques anciennes, a introduit
un récit correspondant å A et remanié d’aprés sa maniére de voir.
Il l a fait figurer ä un endroit qui ne correspondait pas, il est
vrai, ä 1’époque ou la Chronique d'outre mer plagait cet épisode
mais ou ce récit n’en faisait pas moins une bonne figure. Une
transcription en prose de ce texte nous est consérvée dans les
deux rédactions F et G.

Textes . 2

Pour faire ressortir les modifications qu’a subies notre récit
sur son passage par les étapes difterentes, j’imprime dans ce
qui suit un représentant de chacune des trois formes principales
sous lesquelles nous 1’avons en frangais. D’aprés la classifica-
tion des mss. établie dans le chapitre précédent, la premiére
forme du récit a du étre celle qui le fait figurer comme un fait
isolé sans rapport ä aucun événement particulier arrivé dans la
Terre sainte. Cette forme primitive sera publiée selon D, qui
tout en reproduisant mieux que £ 1’original, est irréprochable
d’un point de vue formel. Je fais en ce sens un texte critique
que j'introduis dans D toutes les variantes de E qui sont appu-
yées par H, I ou K. En réalité, mon édition représente donc

I Ouvr. cité p. 290.

* La langue des nos textes n’offre aucune particularité digne de remar-
que. Ils appartiennent tous au nord de la France. B, C, D, sont écrits en
dialecte picard, A et E présentent des traits artésiens, tels les formes A
ticre, iestes, af>iertenoit, ttouvicl, viesti, vienneille, siervir, mierveille, E tes tes,
ttoviel, viesti, etc. E et G n’offrent que tres peu de particularités dialectales;
je note cependant E fachics (en general pourtant -z \ la 2* personne du
pluriel), drechier ; affeuUc, ichy, G devés, etc. (-z se trouve rarement), chelle,
aduenra, affulle , F, G v nu It < voluit, blance coiffe delyé [E; G delié ].

Plusieurs des mss. présentent aussi des formes caractéristiques des dia-
lectes de l'Est: A amaisse, dounaiscent, B tvarder, f>lains < plenus, arés,
C eswart, H teil, < Talem, ini < me, atneis < amatis, F amaisse, fuissiez.

II convient d’observer qu a ce point de vue il y a dans les mss. ditié-
rents trés peu de régularité.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I.ORDRE DE CHEVALERIE

IÖI

un texte se rapprochant de tres prés de (L L’étape suivante 1
par laquelle 1’épisode en question est rattaché au combat de
1178, est la premiére forme cyclique représentée seulement
par A, que je publie en indiquant les variantes de C. Le terme
du processus d évolution est atteint dans F, G, la deuxiéme
forme cyclique, publiée ci-dessous selon F, qui par rapportä
la forme me parait légérement supérieuré å G, don t j’ajoute les
variantes. f

Les rédactions italiennes étant toutes publiées, la réimpression
de quelqu’une d’entre elles ne présenterait que tres peu d’intérét.

I. La forme primitive (D).

[Fol. 214 c).

C hi commence du prince de Galilée , mou signcur Huon de
Thabarie, conment il fist le roi Sa le ha din cevalier}

Chi endroit dist li contes c’au tans le roi Salehadin avint
k il ot un poingneis entre Crestiens et Sarrasins. 2 A Dieu plot
que Crestien furent mis ariere. Si en fu mout la crestientés des-
tourbée. • En cel poingneis si fu 3 pris des Crestiens li princes
de Galilée 4 ; mesires Hues de Tabarie estoit apelés. Le soir
fu amenés devant le roi 5 , et li rois le connut bien 6 et li dist 7 :
«Hues, vous estes pris». Et li prinches respondi: «Sire, ce poise
[fol. 214. d\ moi».— «Droit avés», ce dist li rois, «car morir
ou raiembre vous couvient.» 8 — «Raienchon 9 vous donrai jou,
angois que je muire, 10 sire, se je puis donner 11 cose que vous
voelliés prendre». — «Oi’l bien», 12 fait li rois.— «Sire, coi?» —
«Vous me donrés cent mile besans. 13 * — «Sire, c'est mout grans 14
raengons a home de ma terre». — «Vous lejs] me(s) donrés bien»,
dist li rois, «car vous estes si boins cevaliers 16 que cascuns ki
orra parler de vo raiengon, vous donra et envoiiera». — «Sire,
sour gou 16 que vous me dites, les vous 17 proumet jou». — «Et
sour coi les me querrés 18 vous?» — «Je les vous querrai»,
dist li rois, «sour vostre loi dusques a un an. 19 Se vous lejs]

1 Iui rubrique maitque dans E a D poingneis de cr. et de s. E p. de guerre
entre cr. & s. K tra cristiani e turchi * E il i fu 4 Zf mesire Hues de T. qui
princes estoit & sires de G. 6 E Salehadin 6 ms. bien bien 7 E & quant
i rois le vit, si le connut bien & li dist 8 E, A, C, H; D couvenra 9 E Sire,
raenchon E jou i muire 11 E ai cose E, CA; D oil, f. 1 . r. bien
H mai sibbene li E besans sarrasinois 14 E trop grans 15 E estes si
preudom & si b. ch. 10 E selonc chou 17 E; D le vous H, K io il vi
ms. le mes E le mes 10 E sor vo loi a • 1. an.

II— 19337 . Studier i modem språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

IÖ2

HILDING KJELLMAN

me(s) rcndés 1 dedans l’an, je les prendrai, et se vous ne les
me(s) rendés, 2 revenés en autel point que vous estes 3 ; je vous [re]-
prendrai 4 bien.» — «Sire», dist il, «et je vous tenrai couvens. 5
Donnés moi congié et livrés moi conduit 6 que je m’en
puisse aler conme cevaliers. 7 »— «Volentiers», dist li rois, «mais
je voel anchois a vous parler en ceste cambre». — «Sire», fait
il, «& jou a vos». Quant il vinrent en la cambre, li demanda
Hues 8 [fol. 215 a]: i$ire, que vous plaist?» — «Je voel», ce
dist li rois, «que vous me moustrés conment 9 on fait chevaliers
a la loi crestienne.» — «Sire», dist il, «a cui?» 10 — «A moi
meismes», dist li rois. — «Sire», dist li princes, «ja Dieu ne
place que je face tant que je mece 11 si haute cose 12 conme
ordre de cevalerie 18 sour tel cors conme 14 li vostres est.» —
«Pour coi?», distli rois. — «Sire, pour gou que vous estes vieus, 15
car vous estes wis de tout bauptesme 18 et de foi de crestiien.»
— «Hues>, dist li rois, «vous estes mes prisons; 17 se vous faites
cose que je vous requiere, ja ne trouverés en 18 vostre loi qui
trop vous emblasmece.» 19 — «Sire, sour 20 gou que vous me
dites, je le ferai». 21

II fist apareillier ce que il couvint a faire cevalier. 1 Son
cief et sa barbe li fist apareillier plus bel k’il n’estoit devant. 2
Apres il le mist en un baing et li dist: «Sire, chis bains donne
a entendre 3 que 4 ausi nes et ausi purs et ausi mondes conme

1 E raportés 2 E raportés 8 E; D revenés; //, K tornerete a me in attrettale
[quel, Å'] punto, come voi siete al presente 4 E = H; D prendrai 6 E soulonc cliou
que vos me dites, je les vos promec 0 E livrés m. c. & donnés m. c. 7 E;
D a jou te si m’en i ra i; man que aussi dans H, K 8 E; D continuc imnic-
diatement apres ... parler en ceste cambre par Si dist Hues; H, K «Signiore>,
disse il prenza, «al vostro comandamento.» — E quando furono intrati nella
zanbra [camera K], si lo domandö il prenza quello che gli piaceva. 9 £‘enquel
guise & coument 10 E a qui le vos mousterrai jou 11 E ja Dieu ne place que jou
mece 12 E ordene 18 E; D cevalier H, K ordine della cavalleria * 4 E
teil cors d’omme que 15 E omet les deux dernieres répiiques H, K »Perché?*
disse il soldano — «Signiore, disse il prenza, perciocché voi siete niente.. 3
10 E de eresme & de bautesme & de loi crestienne 17 E ajoute ici: & si estes
encore par devers mi; si ne me devés cose escondire que je vos requiere ,et
modijie légerement t ordre des phrases 18 E a, H t K in 10 E en blasnte
20 E selonc 21 je le vos ferai

1 E omet cette p/irase 2 E il li fist tantost son cieflaver & sa barbe rere
plus biele 8 E; D ajoute ici de vous H questo bagnio ci significa /, K
questo b. s 4 I) présente ici la leqon évidemment fautive que vous estes ausi

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

L ORDRE DE CHEVALERIE 163

li enfes ist de fons sans pechié 1 , vous cou [fol. 213 b] vient 2
il issir de cest baing sans nule vilonnie. » 3 Et li rois dist:
«Hues, chis conmencemens est mout biaus.» 4 Aprés 5 le baing
il le fist coucier en un lit tout nouvel et li dist: «Sire, chis lis
vous donne a entendre le grant lit de repos que vous devés
conquerre par vostre cevalerie». Aprés ce k’il ot un poi jeii,
il le leva et vesti® de blans dras de lin, et li dist: «Chistblanc
drap senefient 7 le grant netée 8 de vo cors que vous devés
garder.» Aprés il le vesti de robe vermeille et li dist: «Sire,
ceste robe 9 vous donne a entendre le sanc que vous devés
espandre pour Dieu servir et pour sainte eglise desfendre 10 ».
Aprés il li caucha unes cauces brunes de saie et li dist: «Sire,
ces cauces vous donnent a entendre 11 la tere ou vous devés repairier,
car vous devés penser tous dis dont vous estes venus, et la ou vous
irés.» 12 Aprés il le drega tout droit et li chaint une blance chain-
ture 13 et li dist: «Sire, ceste chainture 14 vous donne a entendre [fol.
213 c] virginité et netée de rains 16 , car mout doit avant garder
kil ne face vilain pechié de son cors.» 18 Aprés il li caucha
II- esperons 17 dorés et dist: «Sire, cist esperon vous donnent
a entendre que ausi vistes et ausi entalentis 18 que vous volés
que vos cevaus soit a le semonsse des esperons, devés vous
estre au conmandement Dieu servir.» 19 Apres il li chaint une
espée 20 et li dist: «Sire, ceste espée vous donne 21 seurté contre
le diable; li doi trenchant de 1'espée senefient droiture et loiauté
de povre garder contre le rice et le feble contre le fort que
vilainnement ne le mainne». Aprés li mist une blance coiffe 22
sour le cief et li dist: «Sire, ceste coiffe 23 vous donne a entendre
que par la deserte des coses de desous ausi nete et ausi pure

1 E nul empeecement de pecié 2 E devés vos issir 8 E empeecement
de vilonnie 4 D boins E biaus H, I, K bello a E apriés il le fist
issir dou baing & coucier 8 E il le fist lever & le fist vestir 7 E vos
donnent a entendre 8 E virginité 9 E; D che; H, I, K questa roba 10 E

por sainte eglise maintenir & deffendre 11 E =» H, I, K; D ce vos donne

a entendre et a savoir 12 E le terre dont vos estes venus & la ou vos
repaierrés 18 E Apriés il li chainst une blance coroie 14 D ce; E ceste

coroie //, I, K questa bianca cintura 15 D ajoute et de noblece qui riest

appuyé par aucutt autre ms. 16 E a entendre netée que vos devés
garder de vo cors, car molt doit chevaliers agarder an^ois que il pece mor-
telment de lui meTsme. 17 E uns esperons 18 E esmovans 19 E ajoute ici
& sainte eglise maintenir & deffendre ' 20 E espée a -II- trenchans 21 E a
entendre, li uns des trenchans seurté contre le deable; li autres droiture &
raison & garder le povre del rice. 22 D huve; //, I, K euffia 28 D huve.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

164 HILDING KJELLMAN

devés vous 1 ’armes a Dieu rendre conme est ceste coiffe». 1 —
«Sire, encore i a une chose que je ne vous donrai mie ore,
colée c’on donne a cevalier nouvel». 3 E li rois li [fol. 213 d]
dist: «Pour coi, et que ce senefie?» — tSire», dist il, «c’est ramen-
branche de celui de cui on l’a prise, car 3 cevaliers ne doit faire
vilonnie pour doute k’il ait de mort ne de prison». 3 «Sire», dist
li princes, «-IIII• teces generaus doit avoir li cevaliers. Il ne doit
estre en lieu ou faus jugemens soit dis, ne traisons pourparlée 4 ,
au mains k'il ne s’en parte 5 , s’il ne le puet destourner, 6 ne il
ne doit estre en lieu ou dame ne damoisele soit desconseillié
k’il ne le conseillece a son pooir et ajuce. Sire, abstinence
doit avoir; le venredi doit juner en ramenbrance de Dieu 7 ; s’il
ne le fait 8 pour enferté de cors ou pour compaingnie et 9 se
il 1’enfraint, amender le doit en autre bienfait; 10 et s’il ot niesse,
offrir doit en 1 ’ouneur Dieu s’il a coi.»

'Et* quant il ot tout gou fait et dit, li rois le prist par le
main et 1’enmena en sa tente, ensi com il estoit atournés. 11 i
avoit ‘L’ amiraus; si sasist li rois, ki mout ert biaus, et li
princes se vaut asseoir a ses piés, et il li dist: «La ne serré:
[fol. 216 a 7 vous mie». Il le fist haut seoir et dist: «Hues, s<
poingneis i a de vos gens contre les nostres et hom i est pri;
que vous amés, venés la jambe sour le coi de vostre palefroi
je le vous rendrai, se vous le poés trouver en tute ma terre, 1
et ’X- de chiaus ki ore sont pris, faites le[s] querre, je lejs
vous rendrai». — «Sire, mout grans mercis; donnés moi congi'
et conduit, que je m en irai. Sire, et si me souvient d’une cosi
que vous me desistes que cascuns preudom me feroit ajue i
me raengon; a plus preudonme de vostre loi, sire, je ne poroi'

1 1 ) huve; E omet ce dernier ifiisode. 3 E; 1 ) Aprés li dist: «Sirc, j
ne vous donrai mie ore colée c'on donne a cevalier; pottr H,I, K cf.fi. / 3 j
3 E omet cette fihrase 4 E ou traisons seit faite ne porparlée * E\ D parcli
" D omet ne; E se il ne le puet amender 1 E si doit jeuner le venredi e

l onnour de Dieu 8 Cette let;on doutense est afifinyée fiar D, E u E J> <

se il le fait p. c. O Et se il ne pooit juner H sc egli rompe per compagnl
I se rompere glie le conviene Å' se egli non puö 10 E omet la quatrihu
tdche 11 E; D ki que l’ait.

* Les deux mss. firésentant a finrtir dici des différences notables,
donne en entier le texte de E:

Quant il l’ot ensi atiré, li rois qui molt ert biaus & bien acesmt

prist par le main mon segneur Huon & issirent de le cambre & vinrei

en une cambre ou il avoit bien •L- amiraus sarrasins. Li rois si s'as$i
en haut & mesire Hues se volt asseoir a ses piés & il li dist: «La t:

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

L/ORDRE DE CIIEVALEKIE

165

commencier c’a vous, donnés me 1 ». — «Vous commenciés bien,

je vous doins L' mile besans». — <Sire, grans merchis». Aprés

il se leva et li rois avoec lui por compaingnie et ala entour 2 as

amiraus et rouva tant k’il eut ’X* mile besans de remanant de-

seure toute sa raengon, et puis dist au roi: «Or me poés vous

bien congié donner». — »Se vous estiés paiiés del sourplus»,

dist li rois, «si vous donroie congié»; et il li dist: tSire, je m’en

de [fol. 216 b] porterai bien.» Li rois li dist qu’il n en perdera

ja besant, ains les paiiera de mon tresor, si les reprendrai a

ceus ki promis les vous ont. Lors apela son maistre camber-

lenc, ki son tresor gardoit, si li dist k’il baillast 3 X* mile besans

au prince Huon de Tabarie, ki sires estoit et princes de Galilée 4 ,

et il les conmanda a recevoir a un de ses prisons que li rois

Salehadins li avoit rendus. Puis sejourna li princes avoec le

roi VIII- jours et enquist et demanda des autres prisons; et

mout les eust volentiers racatés des besans k il avoit eu de

remanant, s’on li vausist avoir rendus. Mais Salehadins enjura

le grant Dieu qu’il n’en deliverroit plus a cheste fois. Etquant

li princes 1 ’entendi, si ne Pen vaut plus traveillier, ains parla

au roi et requist congié et k’il li livrast conduit, 6 et 6 li rois dist

que ce li feroit il volentiers. Lors 7 apela li rois un sien druge-

man et fist armer XL - chevaliers [fol. 216 c] sarrasins. 8 Lors

serrés vos mie», ains le prist par le main & le fist seoir dejouste lui. Et
mesire H*ies li requist congiet & que il livrast conduit & que il en peust
aler conime chevaliers; & li rois li respont que ce feroit il volentiers. —
»Sire, & si me sovient d’un(n)e [ms. TSne] chose que vos me desistes quant
je me raiens que cascuns qui orroit parler de me raenchon, me donroit &
envoieroit a ajue de ma raenchon. Sire, a plus preudoume de vo loi, je ne
saroie coumencier, donnés me». & li rois li respondi: «Vos commenciés
bien; je vos doins -L- mile besans & -X* de chiaus qui furent pris avoec vos;
& si vos promec que se il i a poingneis entre vos gens & les nos, & hom
i est pris que [ms. qui] vos ameis, venés le jambe sor le col de vo palefroi, je le vos
renderai, se il est trovés en toute me terre». — «Sire, je vos en mierchi dou
grant Dieu». Lors prist li rois mon segneur Huon par le main & 1 ’enmena
entour as amiraus & quist tant & porcacha que il eut -X* mile besans de
remanant deseure toute sa raenchon paié & quant li princes entendi chou, se
li quist congiet & demanda conduit con cil qui de sa raenchon estoit bien
aquités, & li rois li respont: «Ensi n*ira il mie, angois n’i demoerra deners a
paier del daerrain besant, ains le vos paierai de mon tresor & les repren-
derai a chiaus qui proumis les vos ont».

1 E; Ces deux mots sont omis dans 1 ); H, K mi doniate 4 E; D en
court H, K intorno 8 E que on fesist baillier 4 E au prince Huon de Galilée
5 E ains li requist congié & demanda conduit 6 E omet ici cette jthrase
: E Lors lirst li rois armer 8 E continue & raconduisent mon segneur Huon
de Galilée & ses compaingnons en sa terre, & puis en repairierent a Salehadin.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I

1 66 HILDING KJELLMAN

prist li princes congié a Salehadin et tous si compaingnon et
s en partirent et cevaucierent tant que li Sarrasin les misent en
lour tere; puis s’en retoumerent.

Ensi 1 s’en repaira li princes Hues, entre lui et X* de ses
compaingons, que li rois Salehadins li avoit rendus; et si en
fist aporter son avoir, si le donna et departi a ceus ki encore
en sont riche. Et pour gou est cis contes ramenteiis que mout
est bel et boin d'estre preudom, 2 car quant uns preudom ciet en
main d autre preudome, plus legiere est sa raengons, et ausi fu
il au preudome Huon de Galilée.

Ki 8 preudome sert, sa painne ne pert.

II. La premiére forme cyclique [A*].

[Fol. 326 b].

Quant 1 Salehadins fu sires de Damas, il asambla ses os
pour aler sour le roi de Jhierusalem & pour recouvrer le pertc
& le damage ke cil de Damas avoient recheu par le roi de
Jherusalem & d’autre part pour gou ke li rois l’ot desconfit
devant mont Gysar. Il s’en vengeroit volentiers, s’il pooit. Il
entra en la tiere de Jherusalem par deviers une cité ki a non
Saiete, & est cele cités entre Sur & Baruct. 2 Quant li rois de
Jherusalem 01 gou dire, il assambla ses os & ala droit encontre,
si ke les os des Crestiiens & des Sarrazins assamblerent devant
* 1 * castel de Crestiiens, ki a non Biaufors. La fu la bataille
des Crestiiens & des Sarrazins, si ke Sarrazin en orent le pior
tel eure fu & Crestiien le meillor. Et quant li Sarrasin furent
desconfit, si furent li Crestiien tant engrés au gaaing & al avoir
prendre k’il laissierent 1 ’encauc des Sarrazins. Et quant Sarrazin 2
virent k’il entendoient al avoir, dont retoumerent sor iax & les

1 K Ht quant li princes vint en son pais, si donna celui avoir & departi
a cels qui encore en sunt rice liome • E d’avoir preudoume couvent a autre
preudoume.

3 Dans E le récit se termine ainsi: Ci faut li contes de mon segneur
Huon de Tabarie, le prince de Galilée, & de Salehadin.

* La version incompléte C étant imprimée par Barbazan, Fabliaux et
contes 1 p. 79—82, je me contente d’en signaler les lejons qui vont avec 0
ou quelques-unes des autres rédactions en prose contre A. Je n’indique
pas les additions que présente A par rapport å C.

1 Dans C, une main fiostérieure a ajouté dans la mar ge Ordenne de
chevalerie Hue de Tabarie

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

L’ORDRE DE CHEVALERIE 167

desconfirent & rescoussent 1 ’avoir. La prisent il le maistre dou
teniple & Bauduin de Rames & mon seigneur Huon de Tabarie
& mout des autres, & tous les menerent en prison a Damas
fors mon seignor Huon. Le soir fu amenés devant Salehadin,
ki bien le counut & mout en fu liés, car lonc tans 1’avoit couvoi-
[fol. J2Ö c] tié a tenir en son destroit & a estre acointiés de
lui pour les grans biens 4 ke il en avoit oi' dire.

Quant Salehadins vit le preudoume devant lui, se li dist:
‘Hues, vous estes pris & estes en mon destroit». — «Sire»,
fait mesire Hues, «gou poise moi». — c Par ma loy, Hues, vous
avés droit, car il vous couvient raengon 6 ou morir». — «Sire»,
dist Hues, «raengon vous donrai jou plus volentiers ke je ne
muiie, se prendre le volés.» 0 — «Oil bien», dist li rois, 7 «vous
me donrés cent mil besans de fin or.» — «Sire, trop seroit
grans raenchons a homme de ma tiere». — »Hues», dist li rois,
»vous estes si preudom & si boins chevaliers ke nus n’ora
parler de vostre raengon ki ne vous doinst ou envoit.» — «Sire»,
fait Hues, «jou le vous proumet sour gou ke vous me dites.» —
‘Et sour quoi les me 8 querrés vous, ne comment porai finer?» —
'Hues», fait li rois, »jou les vous requerrai un an entier sour
vostre loy, ensi ke se chi dedens le[s] poés rendre, jou le[s] pren-
drai, & se gou non, 8 jou vous reprendrai volentiers.» — «Sire,
sour gou les vous promech jou. Mais or me livrés conduit ke
je m’en puisse aler 10 sauvement en mon pais.* 11 — «Hues»,
dist li rois, «or demourés huimais, & demain parlerai a vous.»

— «Sire», fait il, «volentiers». Les tables furent mises & li
mangiers aprestés; li rois s’asist & li autre selonc qou ke cas-
cuns estoit. Mesire [fol. 326 d] Hues s asist & grans partie
de ses Crestiiens d’une part, ki avoec lui furent pris & les fist
detenir Salehadins avoec lui. Salehadins commanda k’il fuissent

C ciébutc ainsi: El tans que Salehadins regna il ot ‘I’ prince en Galilée
qui fu apelés mesires Hues de Tabarie. -I* jour fu avoec Crestiens en
poignais contre Turs, si pleut a Dieu que Crestien furent ariere mis. Si fu
mesires Hues pris & niaint autre preudome avoec lui. Le soir il fu amenés ...

* ms Baruch * ms sarrazins 4 ms. bien 5 C raienbre " C se ge puis
Jouner que vous voelliés prendre 7 C ajoute ici «Sire», fait mesires Hues,
•que vous dourai jou a briés mos?» 8 ms. les mes cerrés 9 C & se ce non,
revenés, je vous 10 C raler 11 C ajoute comme chevaliers. C continue
ainsi »Hues, je voel anchois a vous parler.» — «Sirc, & jou a vous volenters.»

- «Ou?» — »En cele tente par dela». Il i entrerent, si demanda a mon
seignour Huon comment on fa[is]oit clievalier a la lov crestiane & qu'il li
moustrast. — *Sire, a cui?»

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

i68

IIILDING KJELLMAN

bien siervi, & il si furent. L’endemain li rois fist mon seigneur
Huon venir par devant lui & on 1 ’apieloit roi pour gou ke il
tenoit II* roiames, car encor n estoit il couronnés. Quant me-
sires Hues fu venus par devant lui, il li dist: «Hues, jou voel
parler a vous.» — «Et jou a vous mout volentiers», fait mesire
Hues, »alons en cele tente». Il i entrerent. Quant il i furent,
li rois dist: 1 »Hues, je vous aim mout & croi pour les grans
biens que jou ai oi' dire de vous. Si vous proi & requier par
la foi ke vous devés a vostre 2 Seignour, vostre Diu, ke vous
m’ensaigniés comment on fait chevalier a la loi crestiene & ke
vous le me mostrés.» — »Sire», fait mesires Hues, »comment
le vous inousterrai jou ne a cui, car il n’a en ceste tente fors
nous deus.» — »Hues», fait li rois, »jou voel ke vous le me
moustrés, car jou ne sai homme cui jou tant [fol. 326 e] aim.»

— «Sire», fait mesire Hues, »ja Diu ne place ke jou soie si
faus ke jou mete si haute cose comme lordene de chevalerie
sour si fait cors, comme li vostres est». — »Pour coi?» dist li
rois. «Por gou ke vous iestes wis.» — »De choi?» 3 dist li rois.

— »De crestienté & de baptesme», dist Hues.

»Hues», fait li rois, «ne me blasmés pas devant moi, car
vous iestes en ma prison. 4 Se vous faites gou ke jou vous
requier & vous venés en tiere de vostre conseil, ja ne trouverés
homme ki vous emblasme pour k’il sace raison entendre. Et
pour gou ke je vous en ai requis, ne vous en devés mie faire
plus fier, car il m’est avis ke vous n’en abaisseriés jamais;
hounorés & essauchiés en seriés, se jou estoie chevaliers par
vous, car jou vous tieng pour preudoume; & por gou auroie
plus chier ke vous le me fesissiés ke uns autres, & bien saciés
que jou eusse piecha trouvé ausi haut homme com vous estes
& de vostre loy ki chevalier m’eust fait, se jou vausisse». —
«Ciertes, bien vous en croi», fait mesires Hues. Mesire Hues,
ki sages fu & apensés, dist: »Sire, jou le ferai volentiers, selonc
le sens ke Dieus m a presté, gou ke jou en saurai faire &
moustrer 5 [fol. 326 /]; mais mout amaisse ke plus haus hom
de moi le vous fesist & moustrast, & bien sachiés, se crestiiens
fuissiés, bien fust chevalerie en vous emploiée & asise. —

•— * • m — ^ - » *

1 A fors ces mots on voit une miniature representant te roi Saladin
qui l'index leve parle ii quelques chevaliers - Le ms. porte originairement
un n, corrige ensuite en v s Le ms. répete deux Jois les deux derniires
repliques. * C vous estes mes prisons * C seur chou ke vous me dites je
le vous mousterrai.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

l’ordke de ciikvai.erie

169

1

<Hues», dist li rois, tgou ne puet ore estre». Mesire Hues fist
apareillier gou ke a chevalerie apiertenoit. Il fist le roi son chief
laver & pinier & li fist sa barbe rere. Li bains fu apareilliés &
bien encourtinés. Il fist le roi despoullier & entrer ens.

Quant li rois 1 fu el baing entrés, mesire Hue3 lidemanda:
•Sire, savés vous ke chis bains vous dotine a entendre?» —
• Hue», fait li rois, «non». — «Sire», fait mesire Hues, «ausi
nes & ausi purs comme li enfes est de pechié, quant il ist des
sains fons par le baptesme k il a rechiut, tous ausi nes devés
issir de cest baing de toute vilounie.» — «Par ma loi*, dist li
rois, tchis commenchemens est bons.»* Il issi del baing, & le
mena en *1* lit k’il avoit fait aparellier tout de nouviel, si le
coucha ens & li dist: «Sire, cis lis vous doune a entendre au
grant lit de paradis & a la joie ki duerra sans fin.» 8 Quant
li rois ot giut el lit une piece, mesire Hues le fist lever & le
viesti premiers chemise & braies blanceS, ne sai ou de lin ou de
soie 4 , & li dist: tSire, ceste blance robe vous doune a entendre
le grant [fol. 327 a] hounesté 5 ke vous devés tenir & garder.»

Apriés il li viesti robe viermeille d’escrelate ou de soie & li
dist: «Sire, ceste robe viermeille vous doune a entendre le sanc
que vous devés espandre pour Diu siervir & pour sainte eglyse
garder & sainte crestienté essauchier.» 6 Apriés il li cauca
unes cauces brunes & li dist: «Sire, ces cauces brunes vous
dounent a entendre la tiere ou vous devés repairier, car de tiere
venistes & a tiere rirés.» 7 Apriés il le fist drecher en estant.
11 li gainst une chainture blance, se li dist: «Sire, ceste gainture
vous doune a entendre caasté de cors & de rains. Car puis
ke li hom est chevaliers, ne doit faire vilounie de son cors.» 8
Apriés on li aporta uns esperons, ne sai d’or ou dorés. Il li
caucha & dist: «Sire, cist esperon vous dounent a entendre ke
ausi saillans ke vous volés ke vos chevaus soit a le semonse
de vos esperons, ausi saillans & ausi mouvans devés vous estre
a le semonse & as commandements 9 de Diu tenir & de sainte

1 Le ms. répite deux fots li rois * C biax 8 C cliis lis vous doune
eswart au grant lit de paradis que vous devés conquerre par vo chevalerie
1 4 C vesti blanke rcube deliié de lin ou de soie * C neté 0 C pour lui servir
■v pour sainte eglise warder & desfendre 7 C car quel avantage que Diex
vous consente a avoir, ramembrance est qui vous estes &[ou] vous rirés. 8 C
ceste chainture vous doune virginité des rains, car puis que chevaliers est de-
venus, grant eswart doit metre avant ains qu’il peke de sen cors vilainement
* ms. commandement.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

170 HILDING KJELLMAN

eglyse defifendre.» Apriés on li aporta une espée bone & biele.
Mesire Hues li mist au costé & dist: «Sire, ceste espée vous
doune a entendre trois choses. La premiere si est seurtés, li
autre droiture, li tierce si est loiautés. Si vous dirai comment
vous [fol . 327 b] le devés entendre. La crois ke vous veés
ki est en 1’éspée, vous doune seurté & hardement encontre les
malignes esperis, car puis ke preudom & loiaus chevaliers a
1 ’espée chainte, ne doit dyable redouter». Apriés il li dist:
«Sire, sachiés ke li doi trenchant ki sunt en 1 ’espée, vous dou-
nent a entendre loiauté & droiture a garder le foible dou fort,
le povre dou riche & tenir droite justiche. Ensi doit faire ki
tiere a a justichier.» Apriés mesire Hues li dist: «Sire, a 1 ’espée
chaindre on doune *1* don, mais nel vous dirai point ore, car
jou vaurroie volentiers ke plus haus hom de moi le vous
dounast.»

• Hues*, dist li rois, «ques est chis dons? Je le voel savoir;
se pooir en avés, donnés le moi; de plus preudoume de vous
ne le puis avoir.» — «Sire», dist il, «gou est une colée*. Il
hauce le paume, si le fiert el col grant colp, & li dist: «Va,
Dius te face preudoume!» Li rois li demanda: «La colée ke
vous m’avés dounée ke senefie?» Il li dist: «Ramembranche.»
— «De choi?» — «En quel hounour on prent chevalerie & de
cui on le prent.» Apriés il prist une blance coiffe delié, se li
mist sour son cief & dist: «Sire, ceste blance coifife vous doune
a entendre de vous ke par la deserte des choses de [fol. 327 c]
desous 1 vous devés a Diu rendre 1 ’ame entirement, clere, nete
& pure».

• Sire, encore i a plus, car il couvient que chevaliers preu¬
dom ait 'IIII* teches en lui.» — «Queles?» fait li rois. — «La
premiere est, puis ke li hom est chevaliers, il ne doit estre en
liu ou faus jugemens soit fais pour k’il le sace, ne ou traisons
soit pourparlée ne mauvaise cevre k’il ne le deslot, & se plus
n’en puet faire, partir s’en doit. La tierce si est que chevaliers
doit penitance faire un jor en la semaine, jeuner le venresdi,
car Dius en la crois mort rechiut a celui jour pour nous racater
des painnes d’infer. Et pour gou estauli on les junes ke gou que
on peche par gloutenie de geule, on le doit amender par ab-
stinence de cors. La quarte si est ke chevaliers doit oir messe
& 2 siervir en sainte eglise ansgois k’il face autre cose; osfrir i

1 ms. ke vous 3 1 Q est a jou t c au-des sus de la ligne.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I/OKDRE DE CHEVALERIE 171

dojt en la ramembrance ke Dius sousfri en la crois pour nous
& pour nous racater des paines d’ynfer.» Et quant li rois ot
entendu & escouté gou ke mesire Hues li ot dit, sachiés ke
mout li ploit & molt en fu liés, car onques mais navoit seu ke
chevalerie senefioit. t Hues*, dist li rois, »beneois soit ki che-
[fol. 327 d] valerie estora & ki loiaument le mainterra; mout
doit estre liés.» — «Sire», dist mesire Hues, »gou fu Diex meis-
. mes pour sainte eglyse essauchier & pour tenir justice, 1 & tous
ces biens doit preudom chevaliers avoir & estre apareilliés en
toutes courtoisies & en toutes bontés.»

Apriés toutes ces coses quant Salehadins fu apareilliés, il prist
mon seignour Huon par la main & entrent en la tente, dont il
estoient issu, & fu li rois mout biaus hom & molt li avinrent
bien li acesmement, & mout fu esgardés, car il i avoit bien
L 1 amiraus, tous haus hommes ki estoient venu veoir cele
mierveille. Li rois s'asiet en son haut siege. Et mesire Hues
se vaut aseoir a ses piés. Li rois li dist: »Non ferés, 2 car n’est
mie drois ke si preudom comme vous estes siege a mes piés.
Ains serés cha priés de moi.»

Li rois fist le siege aporter & fist mon segnour Huon å-
seoir d’encoste lui ausi hounourablement comme lui meismes.

»Hues», fait li rois, »il ne puet estre ke el poigneys, ou pris

fustes, ke pris n i eust de gent dont il vous poise. Je les ferai
querre, & X‘ vous en deliverrai tous quites & delivrés. Apriés
, jou vous doins un don ke el poigneys premier ki fais ert en*
i tre Turs & Crestiiens, & chevaliers i soit pris dont il vous poise
& ke vous amés, [fol 327 e] venés le querre, jou le vous ren-
drai, s’il puet estre trovés.» — «Sire*, fait mesire Hues, »Diex
le vous mire. Mais si me sovient 3 d’une cose ke vous me

desistes quant 4 vous me demandastes si grant raengon comme

de cent mile besans & jou dis que gou estoit trop, et vous
desistes ke non, car tous 6 preudoume ki parler en oroient,

! me donroient & envoieroient volentiers; jou ne sai a plus preu-
dome commenchier de vous; si vous pri & requier ke vous me
dounés.» — »Par ma loy», dist li rois, »volentiers. Je vous

1 Le ms. commence ici une nouvelle période par les inots Apriés toutes
ces coses gui n’appartiennent pas <) ce passage et que je mets å la tete de
phrase suivante, cf. /•', G. 1 tus. nouferes 8 Corrigé dapres D; le ms.
pusenle la let^ort fatt tive: sachiés que d’une c. * ms. quant quant 6 ms. tout.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

1/2

HILDING K 1 ELLMAN

doins 'X* mil besans.» Apriés li rois le mena de rene en rene
as amiraus & lor proia k’il dounaiscent esforchiement. Il li
dounerent tout, & ot X- mil besans deseure sa raenchon. Et
quant gou fu fait, niesires Hues dist au roi: <Sire, or m’en puis
jou bien aler, s’il vous plaist.» Li rois li dist: «Oil, se vous
estiés paiiés de vostre proumesse, car enviers moi estes bien
aquités». Il li respondi: «Bien en serai paiiés.» Li rois li dist:
«Ains le vous presterai de mon tresor, & si me tenrai a chiaus
ki proumis les vous ont.»

Li rois le fist bien apareillier de dras d’or & de soie &
ses cojnpaignons & lor douna palefrois bons & biaus & quankes
mestiers lor fu. Il lor livra boin conduit pour iaus conduire en
lor pais. Il prendent congié au roi & a toute sa gent & se de-
[fol. 327 f] partent. Ensi s’en revint mesire Hues de Tabarie
& ramena ses prisonniers & lonc tans apriés en fu miex a ses
hoirs. Mais atant se taist li contes de mon seignour Huon de
Tabarie & de ses compaignons, ki issu sont de la prison as
Sarrazins, & vienent a grant joie en lor pais. Si retorne a
parler de Salehadin ki tant fu prex & vaillans a son tans. 1

III. La deuxiéme forme cyclique. [F]

[fol. 147 a]

Ces concquestes ainsy faictes, en continuant incessamment
en son propos, il concquist soubz sa magesté Siglaie, Escla
vonnie, Anthioche et toute Egipte, que soulloit tenir le bastard
sans paour, quy 2 fu empoisonné par sa fetnme. Avoec ce conc-
questa il toute Persie, dont il fu souldan. Sy fist il Mede et
pluiseurs aultres seignouries, quy trop serroient longues a ra-
conter, et ne reserva [fol. 147 å] si non Mesques et Tabarie,
que tenoit Huon Dodequin. Ce fait, tant joyeulx de son
exaltacion sen retourna en sa cité de Jherusalem, ou il tint une
grande feste, et fu en son palaix accompaignié de 'XXX - rois
tambullans et admiraulx, quy tous obeissoient a luy sans diffi-
eulté nulle. Et quant vint aprez disner, il appella le seigneur de
Thabarie, lequel il amoit sur toutes riens, et le tenoit pour ung

1 En dessous, miniature representant le départ de Hitgues et de ses dix
ehevaliers; le cheval du prinee porte une housse t motor c.

a G quil.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I/ORDRE DE CHEVALERIE 173

des vaillans chevaliers de la crestienté et luy dist: <Huon, beau
sire, pour aucunes choses quy prez 1 me touchent, je veul parler .
a vous.» — «Et moy a vous», fet Huon, «moult voulentiers.»
Sy 2 entrerent en une chambre, et lors qu’ilz y furent entrez,
Salhadin parla et dist: «Huon, je vous aime moult pour les
grans biens que j’ay ouy dire de vous. Sy vous pry 3 par la
foy que vous devez a vostre Dieu que vous me moustrez com-
ment on fait chevaliers a la loy crestienne.» — «Haa, sire»,
respondy Huon, »comment le vous mousteroye 4 ne sur quy?
Car il n'a en celle chambre que nous deux.» — «Je veul», B dist
Salhadin, c que vous le me moustrez et que chevalier me fachiés».
— «Haa, sire», ce dist Huon, «ja Dieu ne plaise que je mecte
sy haulte chose come 1’ordre de chevalerie sur tel corps come
le vostre.» — «Pourquoy?» fet Salhadin. — «Pour ce, sire», ce
dist Huon, «que vous n’estes pas y donné® de telle ordre re-
cepvoir, a cause que n’estes pas crestien.» — «Huon, Huon»,
ce dist Salhadin, «ne me blaSmez pas devatit moy, car vous
estes en ma prison, et se vous faictes ce dont je vous ay requis
et vous retournez 7 cy aprez en vostre terre, ja ne trouverez
vous home quy vous en blasme pour tant qu’il sace raison entendre,
et pour ce ne vous devez vous mie faire tant prier de ce [fol.
14.8 a] que je vous demande. Car il 111’est ad vis que vous nen
abaisseriés 8 la puissance de vostre loy, 9 ne vostre honneur n’en
descroisseroit ja. Car je vous tieng pour preudomme, et pour
ce je ay plus chier que vous me fachiés chevalier que ung
aultre, et sachiés de vray que se j’eusse piecha trové aussy
hault homme et aussy noble come vous de vostre loy, 10 que il
nieust piecha fait chevalier*.

Huon quy sage fu et appensé, oiant la requeste du souldan,
respondy: «Sire, je le feray voulentiers seloncq le sens que
Dieu m’a presté, 11 mais mieuix amaisse que ung aultre le feist
que moy, car je vous dy que se vous fuissiés crestien, en vous
fust bien chevalerie assise». — «Huon», ce dist Salhadin, «il
ne peult estre ores; je ne scay qu’il en advenra.»

1 G de pres - G «Alons en chelle chambre». Ilz v entrerent. Alors
qu ilz y furrent entrés, Salhadin * G prye et requier par la bonne foy 4 G
mousteroy je 6 G voeuls 6 G v donné ne habillé a si noble ordre 7 G en
ralés 8 G abaisserés 9 G ajoute: de moy faire chevalier 10 G aussy hault
homme de vostre loy comme vous estes 11 G ajoute: & selon ce que fen
sarav moustrer & faire

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

174

HILDING KJELLMAN

Lesquelles parolles finées, Huon fist appareillier ce que a
. chevalerie appartenoit. Sy fist a Salhadin laver le chief et la
barbe tondre, puis le fist baignier, et ainsy que il entroit dedens
la cuve, il luy demanda: «Sire», ce dist Huon, «sgavez vous que
ce baing vous donne a entendre?» — «Nennil», ce respondy
Salhadin. — «Je vous dy dont», dist Huon, «que c’est pureté, 1
car tout aussi net 8 que 1’enfant yst 3 des fons doit estre celluy
quy 1 ’ordre 4 de chevalerie rechoit.» Ainsy doncques Salhadin
se baigna premierement pour se purgier. Puis yssy du baing,
et Huon le mena en ung .lit apparillié tout nouvel, disans:
«Sire, ce lit vous signifie 5 que quiconcques 1 ’ordre que vous
recepvez garde 6 purement, il est enfin couchiés ou lit de
paradis en joye perpetuelle.» Et tantost aprez Huon fist lever
du lit Salhadin, luy vesty premierement sa chemise, disant:
«Sire, je vous vestz de ce linge blanc en vous [fol. 148 b]
demoustrant 7 que vfvre devez honnestement.» Aprez Huon
vesty a, Salhadin une robe vermeille 8 et luy dist: «Sire, ceste
robe vermeille vous demoustre le sang que vous devez espandre 9
sur les ennemis de la loy 10 de Jhesu Crist pour sainte eglise
garder et crestienté exauchier.» Puis luy chaussa Huon unes
chausses brunes 11 et luy dist que ces chausses luy signifioient
la terre dont il venoit et en laquelle il debvoit retourner. 12
Aprez le fist drechier en cstant et luy chaingny une blance
chainture, disant: «Sire, ceste chainture 13 vous donne a entendre
que vous devez estre chaste de corpz. Car puis que 1’ome
est chevalier, il ne doit faire villonnie de son corpz.» Aprez
on luy aporta ungz esperons d’or, que il luy mist, disant: «Sire,
ces esperons vous adnonchent que aussy saillant que vous vollez
que vostre cheval soit a la semonce de vos esperons, aussy
saillant et mouvant devez vous estre aux commandemens 14 tenir
et sainte eglise deffendre.» Aprez Huon luy chaingny une espée
belle et bonne, disant: «Sire, ceste espée vous donne a entendre
trois choses; la premiere est seurté, 16 la seconde est droicture et
la tierce est loyaulté. Sy vous diray comment vous les devez

• • M

1 G en signe de purté 2 G ajonte e cler 8 G; F l enfant quy yst
4 G le degré de cli. 6 G donne a entendre 6 G en 1 ’ordre... sa purité
garde 7 G en seignifiance que 8 G ajoute d’escallate ou de soye 9 G re-
spandre 10 G foy Jhesu Crist 11 ms. brönes 12 G Sire, ces chauces brunez
vous seigneffient la terre.ou vous retournerés, car de terre venistez et en
icellez rirés 13 G corove 14 G ajoute de Dieu 16 G; ms. loyaulté

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

i/ORDRK DE CHEVALERIE

175

entendre: La croix que vous veez en 1 ’espée, vous donne seureté
et hardement encontre les maulvais esperis, car puis qué homme
preu a 1 ’espée chaitite, il ne doibt deable redoubter. Et les
deux trenchans de 1’espée vous enseignent loyaulté et droiture,
c’est a dire que vous devez garder le foible contre le fort et
le povre contre le riche, tenant juste et leale justice.» 1 Aprez
Huon luy dist: tSire, 1 ’en donne ung don a 1 ’espée chaindre,
mais je ne le vous diray ores, car bien [fol. 149 a] vouldroie
que home plus hault de moy le vous donnast.» — «Huon»,
dist Salhadin, «quel don est ce? 2 Je vous prie que vous le me
donnez, se povoir en avez. Car de plus preudomnie de vous
ne le puis avoir.» — «Syre», respondy Huon, «c’est une colée.»
Sy haulca lors 1 ’espée, sy luy donna 3 grant cop sur le col en
disant: «Va, Dieu te face preudomme.» — «Que signifie ceste
colée, beau sire Huon?» dist Salhadin, «quant sy grande le
m avez donnée.» — «C’est», 4 dist Huon, «ad fin qu il souviengne
de 1’ordre que on rechoipt, quant aulcune 6 temptation sourvient.»
Aprez il mist 6 une blance coiffe delié sur son chief disant:
»Sire, ceste coiffe blance je vous affeulle en ramembrance que
vous ne devez estre ou quelque faulx jugement soit fait, pour
tant que vous le sachiés, ne la ou trayson soit bastie ne pour-
parlée et maulvaise euvre encommencée ou entretenue, sans la
desloer seloncq vostre puissance. Aussi signifie elle que vous
devez ung jour la sepmaine jeuner: c’est a sgauoir au jour du
vendredy. Car nostre Seigneur Jhesu Crist y respandy son
precieux sang 7 pour nous racheter 8 , et pour ce est la jeune
establie. Car ce que l’en peche par pechié et gloutonnie, Ten
le doit amender par abstinence de corps. Et n’est mie a oub-
lier que bon chevalier doit tous les jours* oyr messe et le ser¬
vice de Dieu en sainte eglise, avant qu’il face aultre chose, soy
offrant du tout au commandement de Dieu et a sa sage pour-
veance.»

Quant Salhadin eut bien oy 10 ce que Huon luy avoit dit,
sachiés que tout luy agrea et bien vint a sa plaisance come
celuy quy par avant avoit porté les armes par industrie rude,

1 G en tenant droite justice lealment & droiturierement 3 G ajoute ici
je le voeulz s^avoir * G le don est... si haulca alors 1 ’espée, dont il ferv
Salhadin 4 G c’est fet ö G quelque 0 G il prinst... qu’il luy mist 7 G
espandy... en l’arbre de la croix 8 G ajoute dez painez d’enfer 9 G clias-
cun jour 10 G entendu & escouté

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

«76

HILDING KJ EL LM AN

non sachant que 1’ordre 1 de chevalerie si [fol. 149 b] gnifioit;
sy s’escria en hault disant: «Haa, Huon, benoit soit cieulx quy
premierement chevalerie estora, et vive cil quy leaument le
maintendra. Car c’est une ordre moult digne de 2 recomman-
dation et louenge et a desirer de tous corps nobles ardans
d’honneur et desirans de 8 justice garder.» Aprez toutes ces
choses doncques, come Huon eust Salhadin apointié de toutes
les choses et armures 4 dessus dictes, il le prinst par la main
et 1 ’enmena hors de ceste chambre, et Dieu scet que Salhadin
estoit moult joyeux d’estre ainsy achesmé. Sy le regarda lors 5
chacun moult ententivement, car Pen nesgavoit qu’il voulloit faire.
Kt dist 1 ’istoire que Huon atant 1 ’assist en son siege roial®,
suppliant afifectueusement qu’il pensast aux choses qu’il luy
avoit dictes et que, se sa conscience luy adjugoit quelles fuissent
raisonnables, il les voulsist eslire et delaissier toutes aultres
frivoles 7 , desquelles il avoit jusques alors esté usant, de laquelle
requeste Salhadin ne s’excusa, et touchant ycelle il ne fist au
crestien responce. Sy se vault atant seoir Huon aux piés
d’icelluy, mais Salhadin luy dist: c Non ferez, car il n’est mie
drois que sy preudome come vous estes sieve a mes piés,
ainchois serrez ichy decoste moy»; et fist apporter ung siege,
sur lequel Huon s’assist 8 delez luy aussy honnourablement
come luy mesmes. Puis dist a Huon: «I 1 ne peut estre que
en la battaille 9 n’en y eust aulcuns 10 prins de quoy vous soiez
couroucé, et pour ce je vous en donne X* telz que vous voldrez
eslire a vostre chois. Aprez je vous donne encores vng [fol.
ijo a] aultre don, c’est a sgavoir que, se en la premiere battaille
que je auray contre 11 Crestiens, y a prins aulcuns de vos parens
ou amis, 12 je les vous feray rendre a vostre voulenté.» De ces
promesses et dons 13 le reinerchia Huon grandement. Puis aprez
ces parolles 14 Salhadin ne pensa a rien se non a faire bone
chiere. Car il tint deux jours court ouverte. 15 Et ainsy reng-

1 G la tres noble ordre 2 G & qui fait bien a loer, prisier & hon-
nourer & 8 G voulans justement 4 G de toutez lez armes 6 G lors qu’il issv
de Ia chambre 6 ms. Roial G imperial 7 G ajotite abusions 8 G sur lequel il
s’assist Huon delés lui a G ajoute: ou vous avés esté pris 10 G aulcuns de
vostre compaignie qui soient encores prisonniers dont 11 G alentour des cr.
12 G y a nul qui qu’il soit pris de vostre parent, amis ou bienvuellans & j’en
soie adverti, se vous le voulés ravoir, je le vous feray rendre & delivrer tout
quitte 18 G desquellez offrez & courtoisies 14 G & ce fait 10 G tinst ce
jour court plaine & ouverte et dura deux jours

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

l’ordke de ciievalkrie 177

na en Jherusalem dominateur de toute Surie excepté Dacre et
Tabarie, que tenoient Huon Dodequin et Jehan de Pontyeu. Et
furent en cest estat 1 bien dix ans avoec Salhadin sans 2 fem¬
mes ne enfans ne parens qu ilz eussent.

1 CP en ce point * G sans eulx bouger ne veoir femmez

Dans G on voit ici une image representant un vaisseau qui d toutes
voiles se dirige vers une cote. A bord du vaisseau se trouvent des hommes
armds. Dimage se rapporte au récit suivant, qui raconte le voyage de Sa/adin
en Occident. Dans les dettx viss. ce récit p>orte le titre: Comment Salhadin
passa mer pour aller en France avoecq Huon et Jehan de Pontyeu ad fin de
veoir Testat de la seignourie.

i

i

\

12 — i9?37. Studier i modern språkvetenskap. VII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

oss

A. MALMSTEDT

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

I.

År 1760 utkom i Edinburgh en liten bok med titeln Frag¬
ments of Ancient poetry collected in the Highlands ef Scotland
and translated from the Galic or Erse Language. Den innehöll
15, i en samma år utgiven ny upplaga 16, kortare lyriska eller
episk-lyriska dikter av elegiskt innehåll. »Översättaren», för
att tills vidare använda denna benämning, James Macpherson,
var en helt ung man (född 1736), son till en fattig lantman i
byn Ruthven i distriktet Badenoch, ej långt från Inverness.
Han hade några år vistats vid universitetet i Aberdeen och
därunder huvudsakligen ägnat sig åt studiet av klassiska språk
men därjämte förvärvat sig en betydlig beläsenhet i modern
litteratur. Han lämnade emellertid Aberdeen utan att taga
någon grad. Vintern 1755—56 tycks han hava tillbragt i Edin¬
burgh. Vid denna tid innehöll The Scots Magazine en av
Jérome Stone från gaeliskan översatt dikt, som möjligen riktat
M:s uppmärksamhet på den gaeliska litteraturen; och redan 1751
hade Alexander Macdonald i Edinburgh utgifvit en liten volym
gaeliska dikter, som dock blivit föga uppmärksammad. Föl¬
jande år befann M. sig åter i Ruthven, där han övertagit led¬
ningen af byns »charity school». Sin lediga tid använde han
dels till poetiserande — den mest betydande av hans under
eget namn utgivna dikter, The Highlander , offentliggjordes 1758
i Edinburgh, men väckte ingen uppmärksamhet — dels till upp¬
tecknande av gaeliska dikter från folkets mun. Här må nämnas,
att ehuru Inverness kan sägas ha varit det gaeliska Skottlands
huvudstad 1 och Badenoch ligger inom gaeliskt språkområde, gaeli¬
skan på Macphersons tid endast talades av den äldre genera¬
tionen av allmogen därstädes.

Orsaken härtill är den, att den engelska regeringen, sär¬
skilt efter kuvandet av den Stuartska resningen, gjort allt för

1 Se Macaulav, H/st. of Engl., chapt. XIII.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

182

A. MALMSTE DT

att undertrycka gaeliskan och runt omkring i Högländerna in¬
rättat byskolor för spridandet av kunskap i engelska språket.

Då enligt en mängd samtidas vittnesbörd Macphersons
insikter i gaeliska voro synnerligen bristfälliga, tycks han således,
ehuru utgången ur ett allmogehem, icke ha lärt sig gaeliskan
såsom sitt modersmål, utan tillägnat sig densamma såsom ett

främmande språk.

Han lämnade emellertid snart Ruthven och tog plats såsom
informator hos en familj Graham of Belgowan. Då han med
sin elev och dennes mor sommaren 1759 vistades vid badorten
Moffat i Lågländerna, sammanträffade han där med John Home,
en f. d. präst och författare till en på sin tid berömd tragedi
Douglas. H., själv lågländare och saknande all kunskap i
gaeliska, blev mycket intresserad, då han av M. fick veta, att
en gaelisk litteratur levde på folkets läppar, och bad M. att för
honom översätta några sådana dikter.

Den dikt, som M. i följd därav meddelade honom på en¬
gelsk prosa, The Death of Oscar, sedermera intagen bland Frag¬
ments , visade sig efteråt, enligt Saunders, i original vara känd
av flera ansedda och intelligenta personer i olika delar av Hög¬
länderna; enligt Smart var den författad av M. själv.

Home visade den för en »select circle», till vilken hörde
sä betydande män som Hume, Robertson, Ad. Smith och Dr.
Hugh Blair, »professor of Rhetoric & Belles lettres» och i Edin¬
burgh intagande eller på väg att intaga samma ställning av
litterär diktator som Dr. Samuel Johnson intog i London. Blair
fattade det livligaste intresse för denna högländska diktning, om
vars tillvaro han icke haft en aning, och det var på hans ivriga
uppmaning, som Macpherson 1760 utgav de nyss nämnda Frag¬
ments, med ett förord af Blair. De äro avfattade på prosa, en
prosa bildad efter den engelska bibeln, det mästerverk av språk¬
musik, som heter »the Authorised Version.» Den förtjusning,
varmed de mottogos över hela Skottland, finner sin tillräckliga
förklaring i deras poetiska förtjänster, vilka helt naturligt tedde
sig ännu större för den tidens människor, då den sentimen¬
talitet, som utmärker dem, just är ett af tidens mest karak¬
teristiska drag. 1760-talet fann här, om uttrycket tillätes, ben
av sina ben och kött av sitt kött. — utan att veta det. Men
härtill kom också den patriotiska stoltheten över att finna sig
äga en månghundraårig diktning af så betydande värde. Frag-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

183

ments upplevde redan samma år en andra upplaga. De nådde
inom kort England och avtrycktes i några tidskrifter, av vilka
en anmärkte, att deras poetiska förtjänster voro mindre tvivel¬
aktiga än deras äkthet.

Englands utan jämförelse mest betydande skald vid denna
tid var Thomas Gray, mest känd genom sin Elegy written in
a Country Ckurch-yard, enligt Gosse den inom den anglosaxiska
världen mest lästa av alla på engelska skrivna dikter. Han var
på samma gång i besittning av en lika grundlig som mångsidig
lärdom och utrustad med ett ständigt vaket intresse för alla
andliga strömningar av någon betydenhet. Läsningen av Frag¬
ments försatte honom, såsom han uttrycker sig, i extas, och
ett indirekt bevis för deras äkthet, varpå även han stundom
tvivlat, fann han i det svar på sina förfrågningar, han från
Macpherson erhöll: det var honom omöjligt att tro, att den,
som skrivit ett brev, så »ill wrote, ill reasoned, unsatisfactory»,
kunde vara författare till dessa dikter. Den allmänna meningen
i Cambridge, där Gray var professor (utan skyldighet att före¬
läsa), var, att de voro »spurious». Även Grays vän Horace
Walpole, författare till The Castle of Otranto, slets mellan tro
och tvivel.

Blairs intresse hade emellertid icke svalnat, och på hans
initiativ föranstaltades en insamling för att sätta M. i stånd att
i Högländerna samla ytterligare material. Den inbragte 100
pund. Att, såsom Saunders anser, den tanken att stora episka
dikter skulle finnas i Högländerna, utgått frän Blair och nästan
suggestivt bibragts M., förefaller ofattligt. Varifrån skulle B. ha
fatt en dylik tanke? Men lika oförklarligt är det ä andra sidan, •
hur M. redan i (det av B. skrivna, men av M. inspirerade) före¬
talet till Fragments kunde uttala förhoppningen »of reco-
vering an entire poem of the epic kind on the wars of Fingal».
Försedd med rekommendationsbrev anträdde M. i Aug. 1760,
»with affected reluctance» 1 , resan till W. Högländerna, Sky, N.
Uist, Benbecula och S. Uist. På en del av Färden åtföljdes
han av sin frände Lachlan M., liksom han själv hemma i Bade-
noch, på senare delen av Evven M., vilka efter muntligt medde¬
lande och efter gamla manuskript upptecknade det mesta av
vad M. sedermera publicerade. Resan varade 6 ä 8 veckor.
Efter ett kortare besök i hemmet, varifrån han skrev till åtskil-

‘ Skene xlix.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

184

A. MALMSTEDT

liga personer i Högländerna och från dem erhöll diktfragmenter,
ställde han åter kosan till Argyllshire och besökte ön Mull. I
början av 1761 återvände han till Edinburgh och bötjade, san¬
nolikt med hjälp av Home och Blair, att ordna och bearbeta
det poetiska material, han samlat, och författade den Critical
Dissertation, som sedermera trycktes tillsammans med dikterna.
Hans vänner uppmanade honom att samtidigt utgiva originalen,
men han vägrade av brist på subskribenter, men förklarade sig
villig att deponera dem i något offentligt bibliotek.

Försedd med rekommendationsbrev från Hume till förläg¬
garen Strahan, begav han sig till London, där han i litterära
kretsar blev föremål för livligt intresse. I december 1761 (men
med årtalet 1762) utkom i London och några dagar senare i
Edinburgh * Fingal, an Ancient epic Poem in six books etc.»
Liksom Fragments väckte även Fingal stor uppmärksamhet,
och M. var hjälten för dagen. »Den vördnadsvärde författaren
och hans eleganta översättare ha skänkt varandra odödlighet»,
skrev en tidning. Andra uttalade sin förvåning över att så för¬
finade seder och en sådan sinnelagets nobless kunde förekomma
i så avlägsna tider. Walpole, som flere gånger ändrat mening
beträffande Fragments, sade, att Fingal tröttade honom. Gray
förklarade, att Fingal med orätt kallades ett epos och att vad
han däri beundrade, var »the detached pieces», ett ovanligt för¬
ståndigt ord på 1700-talet, då man oupphörligt jämförde och

jämnställde dessa dikter med och ofta satte dem över de home-

• •

riska sångerna. Over huvud taget är England det land, där
Ossian jämförelsevis minst slagit an. En bidragande orsak till
• denna kallsinnighet var det bittra hat mot allt skotskt, som den
Stuartska resningen framkallat och varav efterdyningar vid denna
tid ännu levde kvar i många sinnen. Om engelsmännens kän¬
slor för Ossian således kunna sägas ha varit blandade, var där¬
emot hans framgång i Skottland fullständig. Blair höll före¬
läsningar över Fingal, i vilka han, fullt och fast övertygad om
att dikterna förskriva sig från en skald i tredje århundradet,
underkastade Fingal en estetisk analys och fann den uppfylla
alla fordringar på en episk dikt.

I mars utkom, i London, M:s sista ossianska diktverk,
Tetnora etc. i åtta sånger. I den Dissertation, som inleder
volymen, förklarar M., att han samlat material i Högländerna
och på öarna och, sedan han slagit sig ned i London, fatt bi-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

i8 5

drag från korrespondenter i Skottland och på detta sätt så
småningom sett sig i stånd att bringa »the broken pieces» i
den ordning, vari de utkommit. Volymen innehöll därjämte det
gaeliska »originalett till sjunde boken av Tjimora. Av de ovan
nämnda 16 Fragments hade 10, mer eller mindre retuscherade,

> inflätats i de båda sist nämnda stora diktsamlingarna. 1773
utgåvos dikterna samlade under titeln The Poems of Ossian.

Här torde en, nödvändigtvis ytterst kortfattad, redogörelse
för — eller åtminstone antydan om — dikternas innehåll vara
på sin plats. Sångerna ange sig vara diktade av Ossian —
! konung Ossian — som, på ålderdomen blind, vandrar omkring
i sin öde hall i Selma, där hans för länge sedan fallne son
• Oskars brud, Malvina, är hans enda sällskap. Huvudpersonen,
} kring vilken alla personer och händelser gruppera sig, är Ossians
; far, Fingal, konung över Morven, ett rike på nordvästra kusten
av Skottland. Hans första gemål hette Roscranna, mor till
, Ossian, den andra Claho, mor till Rynne, Fillan och Fergus
samt till dottern Bosvina. 1 Av de i sångerna ytterst talrikt
förekommande manliga och kvinnliga personerna äro de förra
| vida skarpare individualiserade än de senare. Bland dem må
i nämnas: först och främst Fingal själv, det oupphinneliga hjälte¬
idealet — »ensam, fader, du står; vem är väl jämlik Selmas
kung?» — vidare Ossian, stor både som krigare och skald,
. hans son Oscar, den Fingalska härens Achilles, Connal, av Byron
: kallad dess Ulysses, Conan, dess Thersites, Lochlinkonungen
f Starno, en rå barbar, den trolöse Carbr, konung i Erin, och
\ hans ädle broder Camor m. fl. Kvinnorna spela alla rollen av
älskarinnor (i ordets litterära betydelse), och ett ytterst ofta
återkommande motiv är, att en ung kvinna förälskar sig i en ung
, krigare och med eller utan hans vetskap följer honom, förklädd
1 till man, tills av en eller annan orsak hjälmen eller pansaret
■ f faller av och lockarnas svall eller en yppig barm träder i dagen,
j Vanligen stupa båda eller den ena, och den andra dör av sorg,

| och båda jordas under samma kummel.

I Dikterna fyllas av krig och örlig. I sin ungdom har Fingal
| gjort färder till Lochlin och Innishtorc (Orkneyöarna). För de
i båda stora dikterna är Irland skådeplatsen, och Fingal är nu en
annu kraftig åldring. I Fingal kämpar han mot Suaran, Starnos

1 I Fragm. VI nämnas såsom Fingals yngre söner Carryl, Fillan och

1 Fergus.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

i86

A. MALMSTEDT

son, konung i Lochlin, som gjort ett sjötåg till Irland, och be¬
segrar honom men skänker honom, vid minnet av sin ungdoms¬
kärlek Ygishnechda, Suarans syster, sin vänskap. I striderna
på Irland stupa först Rynne, sedan Oscar och Fillan. Fingals
och Fergus’ senare öden och död omnämnas ej.

När striden är slut för dagen följer »musslornas fest» (dryc¬
keshorn omnämnas endast undantagsvis), till vilken även fien¬
dens hövdingar pläga inbjudas, en inbjudning som dock alltid
avböjes. 1 Barderna besjunga händelser ur Fingals liv eller nå¬
gon annan märklig tilldragelse. De spela en framstående roll;
den förnämste av dem näst Ossian är Ullin.

Den enda sysselsättning, som utom vapenlek'förekommer,
är jakt. Ingen annan fredlig id av vad slag det vara må, åker¬
bruk eller fiske, omnämnes.

Lika litet förekommer något slags religion i egentlig mening,
d. v. s. i betydelse av gudsdyrkan, en sak varöver forskare
mycket grubblat. En främmande »gudomlighet uppträder emel¬
lertid. På Innishtorc kämpar Fingal med Lodin, vilket enligt
Macpherson betyder Odin. Guden framställes såsom eri dim-
gestalt. Fingal klyver honom ända till midjan, vilket icke hin¬
drar, att han sedan åter kryar till sig och att då Frohal, den
konung av Soruch (i Lochlin), som Fingal besegrat, återvänder
hem, »Lodins bistra gestalt» sitter i ett moln bakom honom på
skeppet och ger honom förlig vind. För den sannolika före¬
bilden till denna mycket beundrade episod skall längre fram
redogöras.

De fallna kämparne fa sitt hemvist på molnen, där de jaga
hjortar och vildsvin av samma luftiga konsistens som de själva
och terrängen, men endast den, över vars grav dödssång sjun¬
gits, fick tillträde till denna »fädernas luftiga sal»: »Never shall
they rise, without song, to the dwelling of winds» (Tjimor a III).
När härtill lägges, att de avlidnes andar ofta uppenbara sig för
de efterlevande och särskilt älska att sväva kring kumlen, så
ha vi nämnt det enda övernaturliga, som förekommer i Ossian,
under det att i de gamla balladerna, liksom i keltisk diktning
i allmänhet, det fantastiska och övernaturliga upptar ett bety¬
dande rum.

Vill man genom ett kort citat söka giva en föreställning

1 När Oscar däremot antager Carbrs inbjudning (Tjimora II) blir han av
denne förrädiskt bragt om livet.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

18;

om dikternas anda, ton och stil, roed ett ord om hela Ossian -
stämningen, torde man knappast kunna välja någonting lämp¬
ligare än följande »fragment», sedermera inryckt i Carrigtura
såsom Ullins sång:

Här gömmes i jordens famn
Det ljuvaste par uppå kullen;

Gräset gror uppå gravens sten. —

I sorgsna skuggan sitter jag ofta.

Vinden spelar i gräset då
Och minnet bestormar min själ.

Ostört de slumra tillsamman,

Allena, i graven vid berget.

Varpå Aha, för vilken sången föredragits, svarar:

O! må de slumra i frid,

Sorgsna barnen av strömmarnes Loha!

Dem skall jag minnas med tårar;

För dem skall höjas min ensliga sång. —

När vinden brusar i Toras skog
Och forsen dånar invid mig,

Då nalkas de älskande mig
Med all sin ljuvliga smärta.

I inledningen till dikterna och i sina dissertationer till Fingal
etc. och Temora etc. ger Macpherson historiska och arkeologiska
eller, rättare sagt, kvasihistoriska och -arkeologiska förklaringar.
Han förlägger tidpunkten för händelserna till 3 århundradet
e. Kr. Den Caracul, som Fingal i Kyvala bekämpar, anser
lian ha varit Caracalla, som befann sig i Britannien, när hans far,
Septimius Severus, 211 avled, och den Caros, som förekommer i
Kriget mol Caros , är enligt hans mening den Carausius, Marcus
Aurelius’ fältherre, som 286 gjorde sig till härskare över Bri¬
tannien. Han har visserligen insett att kronologien härvidlag är
förenad med vissa svårigheter men icke, att den är åtminstone
så gott som orimlig. Om Fingal i Kyvala tänkes ha varit så
ungsom låt oss säga 17 år, blir han i Kriget mot Caros 87 år.
Hå nu Oscar, liksom Rynne, deltager i detta krig och stupar i

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A. MALMSTEDT

188

Tjimora I, måste händelserna i denna dikt ha ägt rum efter kriget
mot Caros och Fingal således ha varit ännu äldre.

Att Odinsdyrkan skulle ha förekommit på Orkneyöarna
redan på 200-talet, har icke ingivit M. några betänkligheter;
han inskränker sig till att helt kort och torrt dekretera, att
Orkney- och Shetlandsöarna vid denna tid lydde under konungen
av Lochlin. 1

Under åren 1764—6 vistades Macpherson i Pensacola i
Florida såsom sekreterare åt guvernören Johnstone och Survey-
or General, men kom ej överens med J. Han hade i allmänhet
svårt att komma överens med folk, och Hume karakteriserar
honom såsom >a stränge and heteroclite person, than whom I
have scarce knovvn a man more perverse and unamiable.» Han
återvände därför sistnämnda år hem och fick såsom pension
behålla de 200 pund, han haft i lön, men på villkor att han
med sin penna skulle försvara regeringens åtgärder. I denna
sin egenskap skrev han under olika signaturer mot »Junius»,
vars Letters utkommit 1769—72. I senare hälften av 70-talet
blev han därjämte genom en landsman, John Macpherson, som
varit anställd i Ostindiska kompaniets tjänst och senare efter¬
trädde Warren Hastings såsom generalguvernör, agent åt nabo-
ben av Arcot, som vädjat till den engelska regeringen mot
Ostindiska kompaniet. Denna befattning var mycket inbringande,
och av regeringen uppbar han 600 pund. Den forne byskol¬
mästaren hade blivit en grand seigneur, som i eget ekipage
åkte ut till sin villa i Putney, och där gjorde les honneurs för
sina vänner. Sommar och höst tillbragte han i sin hembygd
Badenoch, där han inköpt några smärre jordområden och därav
bildat en egendom, som han benämnde Belville. Han var allt¬
jämt litterärt verksam; bland andra skrifter utgav han 1771
Introduction to the History of Great Britain and Ireland, 1773
Iliaden på ossiansk prosa, 1775 History of Great Britain from
the Restoration to the accession of the House of Hanover. Samt¬
liga dessa arbeten äro nu glömda men skola för sin tid inga¬
lunda ha saknat förtjänst.

Ossian hade under tiden börjat och fortsatt sitt segertåg
genom Europa och redan 1763 genom Cesarottis tolkning blivit

‘ Fingal etc., s. 14.

#

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

189

bekant i Italien. Men tvivel på sångernas äkthet hade börjat
framträda med allt större styrka och även deras poetiska värde
blev från vissa håll starkt ifrågasatt eller rent av förnekat.

Från flere irländska lärde kommo tidigt skarpa angrepp.
Man förklarade, att Ossian tillhörde Irland och att skottarne
hade stulit honom. Macpherson bemötte denna kritik i den
Disser/ation, som åtföljer Teniora etc, där han, utan tvivel på
god tro, förfäktar den meningen, att Ossian var hemma på skotsk
mark och tillhörde det folk, som romarne benämnde caledonier,
vilket folk enligt M. sedermera delade sig i picter i öster
och scoter i väster, av vilka senare Ossiansägner fördes över
till Irland. Ossiansångernas fruktansvärdaste vedersakare i Eng¬
land, den som genom sin auktoritet kraftigast bidragit att hindra
dem att där slå rot, var den store diktatorn Dr. Samuel John¬
son. Att han frånkände dem allt poetiskt värde och kallade
dem trash, är från hans litterära synpunkt helt naturligt. Han
stod kvar såsom den Popeska förståndspoesiens ståndaktige
tennsoldat och saknade varje aning om, att det litterära ideal,
han förfäktade, låg i själatåget och att ett nytt redan var på
väg att födas. Med »ett av all sakkunskap oförvillat omdöme»
dekreterade han därjämte, att det icke fånns någon gaelisk
handskrift hundra är gammal och att dikterna aldrig existerat
i någon annan form än M:s engelska prosa, ett omdöme som
han dock senare i samspråk med sin famulus Boswell modi¬
fierade därhän, att han divinatoriskt kom att uttala, vad som
är nutidens åsikt i frågan. År 1773 begaf han sig till Skott¬
land för att på ort och ställe anställa efterforskningar, och det
länder hans vetgirighet till heder, att han trots ålder och kor¬
pulens i öppen båt gav sig över till öarna och där färdades
omkring på hästryggen. Okunnig som han var i språket, kunde
han naturligtvis icke komma folket synnerligen nära, och färden
endast styrkte honom i hans redan a priori hysta åsikt, att
några ossianska traditioner icke funnos. Hemkommen utgav
han en skildring av sin resa. Några i boken förekommande
för Macpherson personligen sårande yttranden gav anledning
till en mera temperamentsfull än gentlemannalik skriftväxling
mellan dem.

Hume hade redan 1763 skrivit till Blair, att en enquéte
borde företagas bland de personer, av vilka M. uppgav sig
hava hört några dikter uppläsas eller av vilka han erhållit någon

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

190

A. MALMSTEDT

litteratur i ämnet; och M:s vänner hade alltjämt sökt förraå
honom att ge ut originalen och därmed nedtysta alla tvivlare.
Men M. hade alltid visat ifrån sig denna fråga såsom innebä¬
rande misstro till hans heder och förklarat att »originalen» ju
redan varit offentligen tillgängliga. På hans anmodan lät nu
hans forne förläggare Thomas Becket i tidningarna införa ett
meddelande, daterat den 19 jan. 1775, av innehåll, att originalen
till » Fingal and other poems of Ossian» år 1762 i flera måna¬
der varit till allmänt påseende utställda i hans butik. 1 Detta
intyg gjorde emellertid, såsom naturligt var, intet som helst
intryck på Johnson. Då Becket icke förstod gaeliska och icke
någon annan, som ägde kunskap i detta språk, veterligen tagit
notis om de deponerade litteraturalstren, så har det till denna
dag förblivit en hemlighet, vad dessa s. k. original innehöllo.

När emellertid, år 1783, några i Ostindiska kompaniets tjänst
anställda högländare sammansköto en summa av 1,000 pund
och sände den till The Highland Society of London , med vörd¬
sam anhållan, att de måtte användas till bekostande av de
gaeliska originalens publicerande, lovade M. att därmed gripa
sig an, så snart han finge tid. Han synes också hava varit
sysselsatt med detta arbete, understödd av två vänner, John
Mackenzie, sekreterare i The Highland So c. of London och kap¬
ten Morrison, och han hade förordnat, att om han doge före
publicerandet, de 1,000 punden skulle överlämnas till John
Mackenzie för att användas till texternas utgivande. Åren gingo
emellertid, och när Macpherson 1796 avled, hade arbetet ännu
icke blivit slutfört. M. avled på Belville. Han hade förordnat,
att han skulle begravas i Westminster Abbey, och anslagit en
summa till uppförande av ett gravmonument därstädes. Hans
litterära kvarlåtenskap och de 1,000 punden överlämnades till

t

J. Mackenzie, som fortsatte arbetet tillsammans med en annan
Gaelic scholar, Dr. Ross, vilken transskriberade texten, så att
ortografien blev densamma som i den gaeliska bibeln, och 1807
utgåvos de s. k. originalen av The Highland Society of London.
Två år förut, således 1805, hade den av The Highl. Soc. of
Scotland tillsatta kommittéen utgivit sin Report. Man hade
skriftligen vänt sig till en mängd personer i Högländerna, som
Macpherson på sina resor besökt, och det Appendix, som är

1 Saunders, s. 249.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

I 9 I

vidfogat rapporten, innehåller en mängd delvis edligen bestyrkta
intyg, att man lämnat honom manuskript eller annan gammal
litteratur, i sin närvaro hört någon dikt för honom uppläsas,
vid läsning av M:s Ossian igenkänt vissa ställen m. m.

II.

Av vad ovan sagts framgår, att den »ossianska frågan»,
d. v. s. frågan om dikternas äkthet, är att datera ända från
1760-talet. Diskussionen har fortsatts ända in på 1890-talet, och
knappt något årtionde har förgått, utan att ett, stundom ett
par inlägg för eller emot sett dagen. Ännu 1888 förklarade
Gosse och 1898 Beers frågan olöst. Nu torde man kunna säga,
att den egentliga frågan är löst, men att dunkla punkter återstå,
som, då dé icke hittills lösts, sannolikt aldrig komma att lösas.

När Johnson förklarade, att dikterna aldrig existerat i någon
annan form än M:s engelska prosa, så var detta påstående
»unmitigated nonsense», och han modifierade, såsom nämnt,
sedermera sin åsikt. Men liksom många andra förflugna ord
slog även detta rot i många sinnen, och åsikten har åtminstone
haft många anhängare, speciellt i England.

Att »Ossians sånger» äro grundade på keltiska sägner, den
saken var redan på 1760-talet klar för dem, som voro förtrogna
med keltiskt — högskotskt eller iriskt — sagostofif, och den
»ossianska frågan» i egentlig bemärkelse är frågan om det
Macphersonska verkets förhållande till detta sagostofif — om
översättning i vanlig mening eller friare bearbetning. Men innan
jag övergår till denna fråga, skall jag först redogöra för en
därmed sammanhängande fråga, den om Ossian- eller Finn-
sagans hemland.

Det har redan nämnts, att M., säkerligen på god tro, ansåg
att den var hemma i Skottland och därifrån spritt sig till Irland. 1
Verkliga förhållandet är det motsatta. Irland äger en ofantlig,
ännu blott till en ringa del utgiven medeltidslitteratur. Bland
dess många sagocykler intressera oss särskilt två: Cuchullin-
cykeln och Ossian- eller Finncykeln, den förra tillhörande Ulster
och Connaught, den senare Leinster och Munster. Hos Mac-

1 Temora etc. s. xxxi.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

192

A. MALMSTEDT

pherson är Cuchullin samtidig med Fingal, härskare över Skye,
lydfurste under Fingal och i dikten Fingal riksföreståndare i
N. Irland. Huruvida vare sig Cuchullin eller någon av Finn-
cykelns personer äro historiska, är okänt, men den förra cykeln
tillhör ett långt tidigare skede än den senare. Vanligen plägar
dess uppkomst förläggas till omkr. Kr. f., men enligt en i R. C.
XXIX citerad författare, William Ridgway, skulle tiden för
dess första gestaltning sträcka sig ioo, kanske 200 år tillbaka
före Kr. f.

Enligt de irländska annalernas — av Macpherson kända
men betvivlade — utsago fanns i 3 århundradet e. Kr. i södra
Irland en institution, som kallades Fianna (varav det moderna
fenier). De voro ett slags milis, som hade att skydda kusterna
mot sjörövare. De hade stora rättigheter: all jakt tillhörde
dem, och en far fick icke gifta bort sin dotter utan att först
höra sig för, om någon fenier ville äkta henne. Feniemas makt
blev till slut outhärdlig. Redan Ossians farfar (Kuval, Cumall,
Cumhal) 1 låg i strid med sin konung, likaså C:s son, Fingal,
Ossians far, och slutligen blev feniemas makt bruten genom
slaget vid Gabhra (Gaura, Gabor) 283, där Ossians son, Oscar,
och konung Cairbre i envig dödade varandra och endast några
få av fenierna, bland dem Ossian och Caoilte, undkommo med
livet. Då vad nu senast sagts, åtminstone i huvudsak, var be¬
kant på Macphersons tid, ehuru M. själv, såsom nämnt, betviv¬
lade det, kan man väl knappast med Richard Bergström säga,
att Windisch genom sitt föredrag på filologmötet i Gera 1878
bragte den ossianska frågan i ett nytt skede. Men i alla hän¬
delser bidrog detta föredrag, som Bergström efter R. C. refe
rerade för svenska läsare, att göra nyssnämnda fakta bekanta
utom fackmännens krets. Nästa inlägg gjordes, 1888, av Zimmer.
Enligt Z. uppstod Finnsagan efter vikingatiden. Först i 12 och
14 årh. bildade sig större, sammanhängande berättelser, och den
Finn, som är hjälten i denna sagokrets, är densamme som
Caitill Find (Ketil Hvide), chefen för en iriserad vikingahord,
som 856 (eller 857) stupade vid Gabair i strid mot Irlands fak-
tiske överkonung Amlaib (Olov). Redan i andra hälften av 10
årh. hade Finnsagan sammansmält med Cuchullinsagan. Zim-
mers åsikt har icke vunnit allmän anslutning bland fackmännen.

1 i Fragment VIII Corvetl.

»

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

193

Alfred Nutt framhåller å ena sidan, att de historiska förhållan¬
den, under vilka dessa fenier framställas levande, icke passa in
på vad man känner om 3 årh. De sjörövare från land bortom
havet, med. vilka de ständigt hade att kämpa, kunna icke ha
varit några andra än Lochlannach d. v. s. norrmän, men dessa
kommo först i slutet av 700-talet till Irland — första inbrottet
skedde enligt Quiggin 795 — och deras erövring omfattade
ungefär ett århundrade, 825—915, varefter följde ett århundrade
av lugn, därefter norrmännens besegrande av den sydiriske
hövdingen Brian i slaget vid Clontarf 1014, vilket hade till följd,
att norrmännen småningom sammansmälte med det iriska folket.
Men på samma gång Nutt förklarar ett norskt inflytande på
utbildandet av de ossianska sägnerna obestridligt, är han icke
övertygad om riktigheten av Zimmers teori, vad de särskilda
personerna i cykeln beträffar.

Enligt Bugge nämnas fianna redan på 600 talet, ett faktum
som ju icke stämmer överens med Z:s åsikt. Fianna är enligt
Bugge besläktat med venari och kommer icke, såsom Z. anser
och Stern håller för möjligt, av fiandr; men Oscar anser B. i
likhet med Z. möjligen vara samma ord som Asgeir.

Detta är emellertid keltologiska detaljfrågor. För oss,
d. v. s. från litteraturhistorisk synpunkt sett, är huvudsaken,
att Ossiansagan är hemma på Irland. När den än uppstått, så
är det säkert, att den lämnat stoff åt dikten och att krigaren
Ossian där småningom förvandlats till en skald, en Homerus-
gestalt (äfven Fergus och Finn själv framställas såsom skalder).
Sedan Ossian med livet kommit ur slaget vid Gabhra, har folk¬
fantasien tilldelat honom en livstid, betydligt överstigande, vad
som plägar komma på andra dödligas lott, och låtit honom
leva så länge, att han kommit i beröring med den helige Patrick,
som kom till Irland 431; och senare inblandades i Ossiansagan
en annan gestalt, som mäktigt tilltalat den iriska fantasien,
»the kilted Scandinavian», Magnus Barfot, som 1103 stupade i
Irland.

Från Irland har Finn- eller Ossiansagan vandrat över till
Skottland, icke, såsom Macpherson trodde, tvärt om. Det folk,
med vilket romarne kämpade i Skottland och som de kallade
caledonier, var picterna, ett folk, vars härkomst och språk
varit omtvistade — den utmärkte keltologen John Rhys ansåg
dem icke ens för arier — men vilkas egenskap av kelter nu

13— 19 * 37 . Studier i modern språkvetenskap . VII .

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A. MALMSTEDT

194

lär vara bevisad. 1 Men under något av de första århundradena
e. Kr. — Beda lär uppge omkr. 500; Quiggin anger 503 —
skedde en utvandring från Dalriada, i nordöstra hörnet av
Ulster, till den gent emot liggande, av ett jämförelsevis smalt
sund därifrån skilda delen av Skottland, d. v. s. det nuvarande
Argyllshire, N. om Clydefjorden. Scotia var tidigare benäm¬
ningen på Irland, och den berömde medeltidsfilosofen Johannes
Scotus Erigena, var, såsom hans sista namn anger, född på
Irland (men Duns Scotus, »Doctor subtilis», i Skottland).

Det var dessa dalriadiska scoter, som i Caledonien införde
det gaeliska språket. De hade att kämpa, dels mot britterna i
söder, dels mot picterna, och dukade slutligen, 560, under för
de senare. Men de besegrade gåvo sina besegrare såväl sitt
namn och sitt språk som sin konungaätt, vilken med Kenneth
Mac Alpin besteg de båda nu till ett förenade folkens gemen¬
samma tron och innehade densamma, tills ätten 1286 med
Alexander III utslocknade. Hela det gaeliserade landet fick
namnet Skottland. Dess södra del blev emellertid småningom
anglicerat och kallades tillsammans med England norr om
Humber Bernicia. Sedan huvudstaden förlagts till Lågländerna
och konungafamiljen genom giftermål befryndats med det engel¬
ska konungahuset, blev engelskan landets officiella språk och
gaeliskan undanträngdes till Högländerna. Den skotska och
den iriska gaeliskan förblevo ända framåt 1500-talet väsentligen
samma språk, och de båda folken utgjorde ända till reforma¬
tionen i litterärt avseende en enda nation. 2 De skotska gaelerna
stodo i livlig materiell och intellektuell beröring med »vetus et
major Scotia», och unge män sändes över dit föt att utbilda
sig i bardskolorna.

Det är väl sannolikt, att en mängd iriskt sagostofif följde
med de första invandrarne, men Bugge nämner särskilt, att
Ossiancykeln i slutet av medeltiden kom över till Skottland. I
alla händelser är den första i Skottland verkställda samling av
gaeliska dikter den s. k. The Dean of Lismores Book, en i »The
Advocates’ Library» i Edinburgh förvarad handskrift, innehål¬
lande dikter av olika författare (däribland nio som tillskrivas
Ossian och andra som behandla Ossiansagan), upptecknade
1512—26 av James M’Gregor, domprost över Lismore (en mindre

1 R. CIX, 293; XXIII, 357.

1 R. C. IX, 69—77.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

*95

ö xMO. om Mull) och hans broder Duncan. Men redan långt
tidigare omnämnes sagan i ett annat skotskt verk, nämligen Bar¬
bours Bruce, daterad till omkr. 1375 1 men publicerad efter en
handskrift av 1489. 2

III.

Nu äro vi framme vid vad vi ovan betecknat såsom den
egentliga Ossianfrågan. De lösningar av densamma, som fram¬
ställts, torde kunna sammanfattas till fem.

1. Blair levde och dog i den tron, att såväl de båda stora

episka dikterna som alla de smärre voro så gott som orda¬
granna översättningar från dikter, författade av den skotske
skalden Ossian. Väsentligen samma uppfattning hade Arfwids-
son. Enligt honom levde den Fingal och den Ossian, som

omnämnas i skotska krönikor, i I årh. e. Kr. och äro möjligen

andra personer än den Fingal och Ossian, som enligt iriska
traditioner levde i Irland i 3 årh. 3 Dikterna förskriva sig från
den skotske Ossian, ehuru de delvis omdiktats av senare skal¬
der, som stundom »insmugit egna hjärnspöken under hans ko¬
nungsliga mantel». Ännu Archibald Clerk tror på den skotske
Ossian.

2. Den av The Highland Socieiy tillsatta kommitténs åsikt

kan i korthet sammanfattas sålunda: Macpherson hade dels
efter handskrifter avskrivit, dels efter recitation upptecknat
dikter och stundom, genom att sätta ihop skilda delar och ur

egen fantasi fylla ut luckorna, förenat dem till längre dikter

eller s. k. epos. Men i vilken utsträckning han använt detta
förfarande och till huru stor del dikterna äro äkta, vore omöj¬
ligt att avgöra. 4

Till denna åsikt ansluta sig, for att nämna ett par namn,
1870 Gaidoz, den förste utgivaren av R. C., vilken började
utgivas nämnda år, och 1894 Saunders, som anser den vara
den sannolikaste hypotesen. Hyllar man denna mening, då
blir jämförelsen mellan Macpherson och Lönnrot fullt berättigad.
L. förfor just på det sätt, varpå den ovan nämnda kommittén
tänkte sig M. hava förfarit. Han satte ihop spridda »runor» och

1 Smart, s. 58; * Report, s. 21; s Jfr Tetnora etc. s. XXIX; 4 Report,
ss. 151—154-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A. MALMSTEDT

sammansvetsade dem med verser, antingen lånade från runorna
själva eller, när han var i knipa, tagna ur egen fatabur. Även
de homeriska dikterna, såsom de nu allmänt anses ha uppstått,,
kunna här anföras såsom parallell. Man menar naturligtvis,
och anser säkerligen överflödigt att nämna det, att det var de
gaeliska »originalen» som på detta sätt uppstodo och att den
engelska prosatexten är en översättning därifrån. Detta är
Skenes mening, eller han anser åtminstone sannolikt, att Mac-
pherson, under de månader han efter hemkomsten från sin
Höglandstur tillbragte i Badenoch, med tillhjälp av Lachlan
Macpherson of Strathmashie och kapten Morrison »bearbetat»
(»prepared») den gaeliska texten och sedermera från densamma
utfört sin översättning. 1 Mot denna hypotes må först och främst
anmärkas, att om något slags »bearbetning» här ägt rum, den¬
samma efter all sannolikhet varit långt mera genomgripande
än samtliga de nämnda forskarne synas hava tänkt sig. Enligt
Stern är i M:s gaeliska »original» versformen alltigenom ogaelisk,
och även utan att förstå språket kan man se, att dikterna i
The Dean s Book och i Camerons Reliquice Celticce äro skrivna
på ett annat versmått än Ahlwardts och Arfwidssons tolkningar,
vilka enligt de båda översättarnes försäkran med skrupulös
noggrannhet återgiva metern i varenda vers i M:s »original».
Den »bearbetning», varom här är fråga, skulle således ingalunda
ha inskränkt sig till en hopfogning och sammansvetsning, på
sätt Lönnrot handskades med sina « runor» och de grekiska
rapsoderna med de korta hexameterdikter, av vilka de hop¬
fogade de stora episka dikterna, utan skulle ha bestått i ingen¬
ting mindre än en omstöpning av hela massan och en ciselering
av nära 15,000 versrader, ifall hela Ossian någonsin funnits på
gaeliska. Skene omtalar (1862), att då han några år förut under
ett par månader vistades i närheten av Strathmashie, han hört
berättas, att man efter Lachlan M:s död bland hans papper funnit
ett manuskript med hans handstil, innehållande sjunde boken
av Tjimora på gaeliska och med påskrift »First rude draft of
the seventh book of Temora.» Clerk anser, att om detta är
sant, det icke bevisar någonting annat, än vad Lachlan själv
sagt, nämligen att han för M:s räkning kopierat större delen
av Ossian. Clerk besökte under åren 1850—70 upprepade

1 Introduct., s. lvii.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

197

gånger Badenoch men lyckades aldrig trots noggranna efter¬
forskningar få någon upplysning om detta manuskript.

3. År 1862 förklarade John Francis Campbell, att den
gadiska Fingal (publ. 1807) är ojämförligt överlägsen alla över¬
sättningar, som påståtts ha gjorts från densamma, är enklare i
diktionen och har en egendomlig rytm och assonans, som gör
påståendet, att den själv skulle vara en översättning från engel¬
skan, absurt, såvida icke Macpherson haft någon »elever Gaelic
poet» (t. ex. Lachlan M.) till hjälp. C:s åsikt är denna: i början
av 1700- eller slutet av 1600-talet hade högländska skalder
»fused floating populär traditions into more complete forms,
engrafting their own ideas on what they found; Macpherson
found their works, translated and altered them, published the
translation in 1760 (»Fragments»), made the Gaelic ready for
the press, published some of it in 1763 (= Tjimora VII)) and
made away with the evidence of what he had done, when he
found that his conduct was blamed». 1 Tio år senare har C.
kommit till en annan uppfattning, för vilken nedan skall redo¬
göras.

4. Wickberg (s. 66) säger sig icke kunna fatta, huru Ossian-
frågan kunnat ge anledning till en så bitter och långvarig strid.
Enligt hans mening, till vilken Hasselqvist ansluter sig, förhåller
saken sig helt enkelt så, att Macpherson utgått från äkta keltisk
tradition, att han fritt omstöpt denna i en form, lämpad för
tidevarvets smak, samt att han sedermera, uppskrämd av den
storm, som reste sig mot honom, »genom ändringar och lapp¬
ningar» sökte få sina gaeliska texter att stämma med den en¬
gelska. De två första punkterna, så formulerade, stämma till
fullo med vad redan Dr. Samuel Johnsons, när han behagade
därav begagna sig, ypperliga common sense ingav honom och
som nu kan anses såsom allmänt erkänt, men 1888 ännu icke
var det. Om den tredje punkten gäller, vad nyss sagts: W:s
»lappningar» laborera med alldeles samma svårigheter som
Skenes »preparation», och antagande av en muntlig eller skriftlig
tradition, som sedermera gått förlorad eller förblivit »oupptäckt»,
är en fordom ofta anlitad nödfalls- och gottköpsutväg, som nu
förlorat all kurs. För övrigt äro bevisen för den åsikt, till
vilken jag nu övergår, på samma gång bevis mot de fyra lös¬
ningar, för vilka jag ovan redogjort.

1 Citerat efter Beers,'s. 523.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

198

A. MALMSTE DT

5. Dr. Samuel Johnson skrev en gång till Boswell, att han
hört uppgivas, att Macpherson översatt en del av sitt arbete
till gaeliska, låtit en pojke skriva ner det och befallt honom att
säga, att han lärt det av sin mormor. Om vi subtrahera bort
pojken och hans mormor, så blir resten ungefär, vad som är
nutidens åsikt i frågan. Den kan i korthet uttryckas sålunda:
M:s engelska »översättning» är originalet. Den är ett själv¬
ständigt diktverk, delvis byggt på gamla ballader och förhållande
sig till dessa, som Miltons Paradise Lost förhåller sig till bibeln
(Nutt, Macbain), eller, mera matematiskt uttryckt, till två tredje¬
delar M:s egen skapelse (Macbain). De gaeliska »originalen»
äro översättningar från den engelska s. k. översättningen.

De fakta, varpå denna numera säkerligen inom den kelto-
logiska världen allmänt omfattade åsikt vilar, äro av tre slag:

1) resultatet av under de senare årtiondena bedrivna forsk¬
ningar i gamla balladsamlingar och förnyade insamlingar av
ballader från folkets läppar; 2) en med den vetenskapliga kelto-
logiens hjälpmedel företagen granskning av de gaeliska »origi¬
nalen»; 3) uppvisandet av Macphersons nära beroende av litte¬
rära strömningar i den engelska litteraturen vid århundradets mitt.

1) De mest betydande namnen äro här den nyss nämnda
John Francis Campbell (»C. of Islay») och John Gregorson
Campbell, kyrkoherde på Tiree (»C. of Tiree»), vilka båda
ägnat årtionden av sitt liv åt studiet av hithörande litteratur.

Den förre har därjämte, vida bättre rustad än Macpherson,
och under vida längre tid än han, genomströvat Högländerna
och öarna, överallt upptecknande ballader. Hela hans skörd,
hämtad dels från tjugu under 18 och 19 årh. gjorda samlingar,
dels från eget upptecknande, belöpte sig till 54,000 versrader,
bland vilka han icke kunde finna en enda som stämde med de
10,232 raderna i Macphersons gaeliska text. 1 Till ett liknande
resultat kom Campbell of Tiree.

2) Såsom nämnts, framkastades redan på 1700 talet den
tanken, att vad som av dikterna utkommit på galliska, var en av
M. själv verkställd eller ombesörjd översättning. Med indigna-

1 Ungefär en tredjedel av den gadiska texten uppgifves ha gått förlorad
under M:s vistelse i Florida. Versantalet i Ahlwardts översättning av hela
Ossian (varav således ung. en tredjedel är verkställd från M:s engelska »över¬
sättning» eller såsom vi nu kunna säga, från det eng. originalet) belöper
sig till 14 988.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAK

199

tion tillbakavisad, kom denna tanke dock åter gång på gång fram,
men liksom beträffande Ossianfrågan i dess helhet rörde sig
diskussionen om denna speciella del av densamma länge i all¬
männa resonnemang, därför att man saknade den historiska insikt
i språket, som erfordras för att behandla en fråga av detta slag.
Archibald Clerk, kyrkoherde på gaeliskt språkområde och må¬
hända infödd gael, behärskade säkerligen fullkomligt språket,
sådant det talades på hans tid och i hans landsända; men då
han i M:s gaeliska text finner en mängd dunkla och besynner¬
liga ställen, så väcker detta icke hos honom några misstankar
beträffande dess äkthet, utan han ser däri endast ett bevis på
dess höga ålder. Men i sin recension av Clerks Ossianedition
(Times, Apr. 15, 1871) förklarar Campbell of Islay, att den
gaeliska texten vimlar av anglicismer, t. o. m. de tidigast ut¬
släppta fragmenten av »originalet», författade omedelbart efter
det M. lämnat Skottland, vore dåliga. Språket i sjunde boken
i av Tjimora, vilken trycktes tillsammans med »översättningen»

' 1763, är enligt C. varken skotsk eller irisk, varken gammal eller
modern gaeliska (Highland Soc. Committee hade i Tjimora VII
funnit flere »modernismer» än i vad den kände av Fingal). I
liknande ordalag yttrade sig flere andra keltologer, bland dem
Macbain i Celtic Magazine och Ludw. Christ. Stcrn, som
ägnade Ossianfrågan en utförlig artikel i Zeitschr.f. vergl. Litte-
ralurgesch. 1895, sedermera i översättning införd i de av Gael.
Society i Inverness utgivna Transactions. Även Stern konsta-
il terar, att dessa »original» äro uppfyllda av anglicismer och fel
: mot alla syntaktiska regler m. m., varjämte han påpekar, att
mellan Tjimora VJI av 1763 och texten av 1807 förefinnes be-
! tydande olikhet.

För mången, t. ex. Skene och Arfwidsson och ännu 1862
i för J. F. Campbell, har den tanken, att »originalen» skulle vara
I författade av M. tett sig rent av såsom en orimlighet, och man
har ansett sig för dess vederläggande endast behöva påpeka
det av hans samtida tillräckligt styrkta faktum, att hans insikter
i gaeliska voro mycket bristfälliga. Hur skulle han, som så
ofta och så grundligt blamerade sig, när det gällde att över¬
sätta från gaeliska, gå i land med att översätta till gaeliska,
och till på köpet till gaelisk vers? Man har därför, såsom redan
nämnts, velat tilldela honom ett par medhjälpare och speciellt
utpekat Lachlan M. Lachlan M. synes mig alldeles oantaglig

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

200

A. MALMSTEDI

som kandidat, när man sammanställer sådana vitsord, som att
han var »an excellent Gaelic poet» (Skene) och att hans dikter
röja »familiarity vvith vernacular Gaelic and considerable facility
in rhyming» (Arch. Clerk), med det synnerligen underhaltiga
betyg, vi nyss hört J. F. Campbell tilldela den gaeliska Ossian.
En sak, som icke kan undgå att förvåna, är den, att under det
Stern anser Tjimora VII af 1763 ehuru intet mästerverk dock
överlägsen det övriga av den gaeliska Ossian, detta parti av J.
F. Campbell far det sämsta betyget. Men även för att skriva
dålig vers torde erfordras en viss, man kan ju icke säga talang,
ty den, som skriver dålig vers, säges sakna talang, men en
viss förmåga, som icke är allom given, och då nu varken kapten
Morrison eller någon annan ur M:s • krets med undantag av
Lachlan M. veterligen dokumenterat sig som skald eller ens
som versifikatör, återstår kanske intet annat än att antaga, att
M. själv var gärningsmannen, och när Campbell säger, »att »ori¬
ginalen» tyckas vara skrivna av en högländare i Putney, som
förlorat all känning med sitt modersmål», tycks han ju påtag¬
ligen vilja utpeka M. Men å andra sidan, huru då förklara det
faktum, att Arch. Clerk, Ahlwardt, Arfwidsson m. fl. gång på
gång slå M. på fingrarne och visa, att han missförstått den
gaeliska texten eller, kanske oftare, på ett bombastiskt eller i
allmänhet smaklöst sätt tolkat ställen, som i »originalet» ut¬
märka sig för enkelhet och poetisk skönhet.» ... le texte de M.
est souvent plutot une paraphrase un peu ampoulée du gaélique»
(Gaidoz, R. C. I. 419). Man torde nu förstå, vad jag menade,
då jag nyss sade, att även denna lösning är förenad med svå¬
righeter, och anser man att Arch. Clerk hade rätt, då han 1870
förklarade, att frågan om de gadiska originalen var den enda
Ossian-fråga, som fanns, då måste man erkänna, att Ossianfrågan
ännu är olöst. 1

1 Just när jag står i begrepp att sända mitt manuskript till tryckning,
(inner jag i ett arbete, varmed jag endast hunnit göra en flyktig bekantskap,
P. van Teghem Ossian en France (I. 1817), en ny lösning av den svåra
frågan. Enligt denna hypotes skulle den gadiska texten av 1807 »par les
soins du laird de Strathmashie (d. v. s. Lachlan M.) et quelques autres» vara
»confectionné» på samma sätt, som vi nyss hört, att man tänkt sig James M.
på grundvalen av keltiskt sagostoff ha skapat sin Ossian, och av denna
»pseudo-Ossian gaélique» skulle James M:s »pseudo-Ossian anglais» vara en
ren översättning. Denna förklaring, om vars riktighet M. van Teghem själv
är livligt övertygad, förklarar visserligen det ovan anförda faktum, att M:s

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAX

201

3) Utrymmet tillåter mig icke att, såsom jag ämnat, i en
följande avdelning lämna en kort översikt av huvudströmnin¬
garna i den engelska 1700-talsromantiken, och jag hänvisar där¬
för den intresserade läsaren till de arbeten av Beers, Phelps
och Blanck, som nedan anföras. B. påpekar såsom lån från
Gray Kyvalas anatema över Caracul och Ossians åkallan av
sina döda sångarbröder i Songs of Selma, för vilka båda han
finner förebilder i Grays Bard, och Kyvala, den enda av sån¬
gerna, som Har dramatisk form, anser han inspirerad av det av
Grays vän och lärjunge Mason författade dramat Caraclacus,
som har till ämne silurernas kamp mot romarna och till skåde¬
plats ön Mona (Anglesey) och som har en kör av barder. B.
anser vidare hela bardväsendet lånat från Gray. Är detta sista
lån verkligen så påtagligt? Som bildad britt kände M. natur¬
ligtvis traditionen om Taillefer, som vid Hastings red framför
den normandiska fronten och med sin sång eggade krigarne,
och då han ju, såsom även Blanck antar, läst Mallet, redan
innan dennes arbeten översatts till engelska, visste han
att Håkon Jarl, när han tågade mot »les Julinois», d. v. s.
jomsvikingarna, förde med sig fem skalder, som «chantérent
chacun une hymne pour enflammer le courage des soldats
avant quon en vint aux mains*, vilket väl torde vara »krigs-
skalders» egentliga och förnämligaste uppgift. 1 För övrigt upp¬
träda de ossianska barderna mycket sällan i denna funktion,
varemot de regelbundet efter drabbningen vid »musslornas

engelska text ofta i poetiskt värde står vida efter den gaeliska texten och att
svårtydda passager i den senare ofta helt och hållet saknas i den förra, så
ock den engelska Ossians poetiska överlägsenhet över M:s få år förut under
eget namn utgivna dikter. Men den synes mig falla på två fakta: 1) textens
av J. F. Campbell och Stern vitsordade språkliga underhaltighet, som icke
låter förena sig med Skenes och Arch. Clerks ovan anförda omdömen om
Lachlan såsom versifikatör; 2) det psykologiskt orimliga i det antagandet, att
vare sig Lachlan M. eller »quelques autres» skulle ha varit villiga att
åtaga sig ett så maktpåliggande arbete för att låta en annan skörda äran
därav; vartill 3) kommer, att dessa mystiska »quelques autres» ha ett väl
starkt tveke av »dii ex machina»!

1 Schweizaren Paul Henri Mallet vistades 1752—62 i Köpenhamn, först
såsom professor vid universitetet, sedan såsom lärare för kronprinsen. Han
utgav 1755 Introduction å 1 'hist. de Dannemarc, 1756 Monuments de la
mythologie et de la ftoJsie des Celtes et partieulierement des anc. Scandinaves
och 1758—77 His t. de Dannemarc, arbeten som under lång tid framåt ut¬
gjorde huvudkällan för det övriga Europas kunskap om Nordens forntid.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

202

A. MALMSTEDT

fest* besjunga icke dagens strid utan Fingals eller andras be
drifter eller märkliga öden och upplevelser, en funktion som ji
kommer de gaeliska familjebardernas nära och därur kunna
härledas.

Till de yppersta lyriska partierna i sångerna höra solsån
gerna i C ar hon, Carrigtura och Tjimora II, månhymnen
Djardul och sången till aftonstjärnan i Selmasångerna. Enlig
Stern äro dylika »apostrofer» alldeles okända i den gaeliski
poesien, varemot de såsom Smart påpekar, oftå förekommj
i den engelska. Då emellertid Nutt förklarar, att dikter a\
detta slag verkligen förekomma i den keltiska litteraturen
och Arch. Clerk, att de förekomma ofta, kan det tänkas
att Macpherson hämtat inspirationen från båda dessa källor
Vad som emellertid är avgjort modernt, d. v. s. tillhör 1700
talsromantiken, det är dikternas anda, färg, ton och stil, der
lyriska stämningen, med ett ord »ossianismen». De många
gravarna och den ofta återkommande tanken på »gravens trångs
hus» samtpanhänga påtagligen med »The Churchyard Poems»
Youngs Nig ht Thoughts, Rob. Blairs Gravo och Grays Elegy. D<
andar, som sväva kring kumlen, skymta fram hos Blair och
Thomas Wartons Pleasures of Melancholy, och »the joy ol
grief» leder osökt tanken på Miltons II Penseroso, vars »comi
fortable melancholy» med ljusare eller mörkare timbre genljudei
i 1700-talets romantiska diktning och vars slutord

Those pleasures, Melancholy, give

And I vvith thee vvill choose to live

tydligen givit namnet åt Thomas Wartons nyss nämnda dikt,
Under »ossianismen» inbegripa vi även den stämningsmät-
tade naturskildringen, utan tvivel ett av sångernas värdefullaste
element och en av dess verksammaste faktorer. Även Malcolm
Laing, en av Macphersons argaste vedersakare, har erkänt,
att han på ett mästerligt sätt skildrat höglandsnaturen. Men
han har skildrat den blott i en aspekt. Under det i den gaeliska
balladlitteraturen även andra årstider framställas, muntra jakt¬
scener förekomma, trasten sjunger i träden och forellen spritter
i bäcken, är det ossianska landskapet så gott som alltid ett
höstlandskap, där forsen med dån störtar utför klippan och
vinden sveper fram över heden, drivande framför sig vilda moln,

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN 203

ur vilka månen då och då blickar fram. Dylika naturskildringar
förekomma i stor mängd. Till de mest representativa höra
bland andra slutet av den stora solsången i Car/ion och föl¬
jande verser, som utgöra början av Ullins ovan citerade sång i
Carrigtura:

• •

Over bergen är mörknande höst,

Gråa dimmor kring kullen stå,

På heden tjuter den virvlande vind,

Mörk forsar floden i dalen;

Ett ensamt träd uppå kull’n
Betecknar Conalls grav.

Löven virvla med vinden omkring
Och beströ den mossiga grift,

Ofta visa sig vålnader där,

Då jägarn enslig och tankfull
Långsamt vandrar på heden.

Visserligen förekomma enligt Nutt och J. G. Campbell natur¬
skildringar av denna mörka färgton undantagsvis i den gaeliska
litteraturen och ha således även de kunnat tjäna Macpherson
till förebild. Men det förtjänar i alla händelser att påpekas, att
man sedan omkring århundradets mitt börjat fa blicken öpp¬
nad för »the wilder beauties of nature». Gray var även här
en föregångsman, och Phelps anför såsom exempel pä ett ossi-
anskt landskap före Ossian följande verser ur Joscph Wartons
Enthusiast (1740):

Yet let me choose some pine-topt precipice,

Abrupt and shaggy, whence a foamy stream,

Like Arno, tumbling roars; or some black heatli.

Men även en annan hithörande fråga tycks för alltid få
vänta på sin lösning, nämligen den om motivet till Macphersons
handlingssätt. Vad kan ha förmått en man att med allt ge valt
skjuta från sig äran av att vara en av sitt lands förnämsta
skalder?

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

204

A. MALMSTE DT

Man har uttalat den förmodan, att M. — liksom Rudbeck
— drivits av patriotism; att han genom att inbilla världen, att
Skottland redan på 200 talet ägde en episk diktning, som kunde
mäta sig med grekernas, ville sprida glans över sitt fädernesland.

När Stern säger: »M. ward zum Liigner weil ihm der
Schein, als habe er etwas Uraltes, Bewunderungswiirdiges, allen
Entgangenes aufgefunden und zu Ehren gebracht habe, mehr
galt als die Wahrheit, dass er weiter nichts hatte als die wohl-
bekannten Volkslieder, deren er sich schämte», så lämna ju
dessa ord alldeles oförklarat det egendomliga faktum, att han
föredrog upptäckarens ära framför skaparens. Kanske förhöll
saken sig så, att M., sedan han i det närmaste misslyckats i
sina poetiska strävanden, först i reklamsyfte utgav sina egna
produkter för översättningar av så hög ålder för att sedan, om
de väckte uppseende, ge sig tillkänna såsom deras författare,
men att han sedermera, sedan han duperat Blair och en mängd
andra framstående personer, icke hade mod att framträda och
sätta lagern på sin hjässa.

Saunders bedömer M. tämligen milt, och med den uppfatt¬
ning han har av dikternas tillblivelse, blir ju falsariet icke heller
så graverande utan skulle måhända kunna karakteriseras såsom
en mystifikation. Stern däremot kan icke finna ord nog starka
för att brännmärka denne »den eingefleischtesten Betriiger»,
»den unverschämtesten Liigenfabrikanten» och »den ungeheuern
Betrug»; och när man besinnar, hur kallblodigt han sitter och
ljuger i sina »Dissertations» och vilken massa tid, lärdom och
skarpsinne, som kunnat bättre användas, i 150 års tid offrats på
denna fråga, då är det inte utan, att man känner sig smittad av
den lärde keltologens »sittliche Entrustung».

IV.

Om nu, såsom vi sett vara de mest kompetenta auktori-
teternas åsikt, sångerna äro författade av Macpherson, då
finna en mängd dunkla frågor sin förklaring i den välbekanta
formeln: »så jag målar, ty så roar mig att måla.» 1 Macpherson

tog av de äkta balladerna, som han föraktade, vad som passade

• •

1 Aro de, i enlighet med van Teghems åsikt, författade av några andra
»mödernes», gäller, mutatis mutandis, detsamma.

Digitized by Google

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSS I AN

205

honom och omformade det efter sin egen eller vad han ansåg
vara sin tids smak. M:s ossianska värld är religionslös, därför
att han i balladerna icke fann några religiösa föreställningar,
som han ansåg poetiskt verkningsfulla och själv icke hade för¬
måga att skapa några. De båda disputerande gubbarna Ossian
och Patrick fann han säkerligen — och med rätta — burleska.

Lord Hailes, samtida till M., medlem av den ovan nämnda
»select circle» i Edinburgh och utgivare av en volym »Ancient
Scottish Poems», fäste uppmärksamheten på en viss likhet mel¬
lan den i Carrigtura omnämnda, mycket beundrade striden
mellan Fingal och Loda och följande vers hos William Dunbar
(född omkr. 1460):

My foir grandsyr hecht Fyn Makowl,

That dang the Deil and gart him yowll; 1

men varken han eller någon av de tre följande utgivarne av
Dunbars verk, David Laing, Small och Schipper, ha kunnat
uppvisa något samband dem emellan. Men en förebild till
denna episod hos Macpherson har man i en ballad och på fol¬
kets läppar funnit i ett kvinnligt vidunder Muileartach eller
Muireartach, som kom till Erin med konungen av Lochlin
Manus, d. v. s. Magnus Barfot. Hon fordrade Finns, Ossians
och Oscars huvud men blev av Finn eller hans män dödad.
Muireartach betyder egentligen »the Österling Sea», Österhavet,
som personifierats till fostermoder eller amma åt sjörövar-
konungen Manus, som österifrån kom till Irland. 2

Under den Suaran, konung i Lochlin, med vilken Fingal
kämpar på Irland, döljer sig samme Magnus Barfot, och hela
dikten Fingal är byggd på två ballader, den ena av dem hand¬
lande om konung Manus. I denna ballad fordrar Magnus såsom
tecken till underkastelse Finns gemål och hans hund Bran. Då
Finn vägrar att uppfylla dessa fordringar, sammandrabba de
bada härarne och striden slutar så, att Magnus blir övervunnen
och bunden men erhåller friheten och tillstånd att återvända
hem. I Fingal II fordrar Suaran av Cuchullin

1 Report s. 22.

* J. G. Campbell, The Fians, s. 131 ff.; i Fionn and Bran (Campbell,
s. 212 ff.) kämpar Finn segerrikt med ett annat havsvidunder.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

206

A. MALMSTEDT

Brayal, med det mjälla, svällande bröst
Och Luah, lämnande vinden bakom sig.

I en annan ballad företar Finn, förrädiskt inbjuden av
Magnus Barfot, ett tåg till Lochlin för att fria till hans dotter.
Endast feniernas tapperhet räddar dem från den död, som till-
ämnats dem. Hos Macpherson är det Lochlinkonungen Starnos
dotter, Suarans syster, Ygishnechda, som räddar Fingal och
till straff därför blir av sin fader mördad.

1 Macphersons Osdian förekomma ej mindre än 370 person-
och ortnamn. Endast ett fåtal av dem äro enligt Stern äkta,
de flesta av M. bildade och alldeles ogaeliska. 1 Ossians far
heter i balladerna Finn eller Fion. Formen Fingal (enligt Stern
= Finn gaelen) är dock icke uppfunnen av Macpherson; den
förekommer redan i John Barbours Bruce . 2 Finns hustru heter
i balladerna Grainne, Fingals första hustru, såsom nämnt, hos
Macpherson Roscra(n)na, vilket namn enligt M. förekommer i
en gammal dikt. 8 Lodin (Lodun, Loda) förekommer i sångerna
dels, och oftast, såsom namn på en skandinavisk gudomlighet,
dels såsom benämning på en åt densamma helgad offerplats.
Med den oskyldigaste min i världen förklarar Macpherson (.Fingal
etc. s. 151), att »The poet probably means Odin, the great deity
of the Northern nations» och (s. 208) att »The story of Fingal
and the spirit of Loda, supposed to be the famous Odin, is
the most extravagant fiction in all Ossian’s poems*. När Arch.
Clerk om formen Lodin icke har något annat att säga, än att

1 Oavsett denna omständighet skulle den frågan, huru dessa namn böra
skrivas, kunna förorsaka även en lärd keltolog bryderi. Då, såsom sannolikt
är, The Poems of Osstan äro av Macpherson författade engelska diktverk,
vore den principen att skriva namnen så, som de i originalet, d. v. s. i hans
engelska prosatext, skrivas, fullt försvarlig, således t. ex. Agandecca (= Ygish¬
nechda), Berrathon (— Barhonna), men å andra sidan torde det väl vara
lämpligast, att när man vänder sig till svenska läsare, använda de i Arfwids-
sons översättning förekommande formerna, liksom det obestridligen var riktigt
av A. att återgiva de av honom såsom äkta ansedda »gaeliska» namnformerna
i fonetisk omskrivning, t. ex. Ygishnechda för Agaidsneachda. Från nämnda
princip har jag gjort undantag endast för de tre namnen Ossian, Fingal och
Selma, då de i denna form blivit svenska namn, vartill kommer, att A:s
skrivning Finjal beror på en oriktig derivation och uttalet Shelma (med
tonande sje-ljud) åtminstone torde vara osäkert.

2 Report 21.

3 Tetnora etc. ss. 60, 66.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

207

då namnet på germanskt språkområde förekommer i så många
former, Odin, Wodan, VVuodan, Guodan m. fl., det enda egen¬
domliga är, att det på keltiskt område icke undergått någon
större förändring, än som skett, så visar han genom detta, lik¬
som genom många andra resonemang, att han i filologiska
spörsmål är en laicus. En keltolog skulle naturligtvis ha sagt oss,
om namnet på keltiskt område har eller icke har, måste ha eller
kan ha ifrågavarande form; men något uttalande i frågan från
vetenskapligt håll är mig icke bekant. Att »the poet» icke är
någon annan än Macpherson själv torde av det föregående vara
klart, och frågan blir då den, hur han kommit på den tanken
att kalla Odin Lodin. Därpå ger han själv svaret i en not
till Temora etc. (s. 87), där han låter oss veta, att på

Orkney- och Shetlandsöarna ännu på hans tid funnos tempel¬
ruiner, som kallades Loda eller Loden, ävensom att enligt Mallets
Introduction »Haquin of Norway* byggde ett tempel, som alltid
kallades Loden. Vad Mallet i verkligheten säger (s. 79) är, att
»Haquin, Comte de Norvége», d. v. s. Håkon jarl, »ä Laden»,
nära Trondhjem, hade byggt ett tempel, som icke stod tillbaka
för templet i Uppsala. Då Macpherson icke anger sidan hos
Mallet, är det ju tänkbar.t, att han citerat ur minnet och att
skrivningen Loden beror på ett minnesfel. Likaså kan det ha
varit på god tro han sammanställt namnet på tempelruinerna
på öarna — ifall några ruiner med detta namn förekommit
— med (det supponerade) namnet på »Ladejarlarnes» stamsäte.
Däremot måste det ha varit med full vetskap om, att han
avvek från verkliga förhållandet, som han — av svårförklarlig
anledning — funnit lämpligt att tilldela guden själv samma
namn.

Lochlan eller Lochlin betecknar i Ossian tydligen ett land
på västra kusten av Norge. Rhys anser det ursprungligen ha
betecknat ett mytiskt sjö- och havsland. I irisk litteratur före¬
kommer det i betydelse såväl av Danmark som av Norge; vita
Lochlannachs betyda norrmän, mörka L. danskar. 1

Morven betyder »a ridge of high hills» (den senare stavel¬
sen är samma ord som ben i t. ex, Ben Nevis), och ett berg
med detta namn ligger i norra Skottland på gränsen mellan
Caithness och Sutherland. Det Morven, som givit sitt namn

1 Bugge, O11 the Fomorinns etc., s. 14.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

208

A. MALMSTEDT

åt Fingals rike, är emellertid ett annat. Det utgör sydspetsen
av den VNV. om caledoniska kanalen liggande delen av Skott¬
land, skiljes av ett smalt sund från ön Mull och var självt
fordom en ö. Enligt Stern heter detta område icke Morven
utan Morvem eller Morern, ett ord av helt annan härledning än
Morven , men faktiskt förekommer på kartor och i geografiska
arbeten även den senare formen. När nu Macpherson förvandlar
detta Morven, till ett kungarike, är han som skald i sin fulla,
suveräna rätt, men när han i sina noter till Fingal etc. (s. 37)
upplyser oss om, att »All the North west coast of Scotland
probably went of old under the name of Morven», hemfaller
han åter till sin lika oförklarliga som. obotliga vana att »dikta»
även i den ordets betydelse, som ingenting har att göra med
de sköna konsterna.

I Selma, slutligen, Fingals huvudstad, har man trott sig åter¬
finna romarnes Berigonium, som enligt Graesse, Orbis laiinus
nu heter B ang erie eller Bargeny, förmodligen en by, i alla hän¬
delser en obetydlig ort, eftersom man förgäves söker det på
kartor och i geografisk litteratur. Enligt Stern är namnet en
uppfinning av Macpherson.

V.

Såsom redan är nämnt, började Ossian med Cesarottis
översättning sitt segertåg genom Europa, och därefter följde
under 1700 talets sista decennier tolkningar till de flesta euro¬
peiska språk. Rousseau och Ossian heta hädanefter de två
mäktiga strömmar, som bilda romantikens förnämsta källflöden.
Det må vara nog att bland Ossianbeundrare nämna Klopstock
och Herder, Göthe och Schiller, Chateaubriand och madame de
Staél, Napoleon och Lamartine, Coleridge och Byron. Bekant
är, att Thorild är den, som introducerade Ossian i Sverige.
Mindre känt är däremot, att Kellgren i sin gradualdisputation i

O

Abo visade sig vara en varm beundrare av sångerna, som han
förklarade endast genom sin korthet stå tillbaka för de home-
riska dikterna. Att han sedermera i sin polemik med Thorild
för att reta denne talar om »Ossians evigt samma» — en fullt
berättigad kritik, ty Ossian är enformig — bevisar ingalunda,
att han ändrat mening, vilket för övrigt skulle stå i strid med

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

209

hans poetiska utveckling. Men Ossian har också i alla tider
haft sina vedersakare. Ingenting är lättförklarligare. Poesien
har dock ett irrationellt element, som undandrar sig den veten¬
skapliga estetikens värdesättning. I all synnerhet gäller detta
lyrisk diktning: vad som sätter den enes känslosträngar i dall¬
ring, lämnar ofta den andre kall och oberörd. Att t. ex.
Macaulay, i likhet med Johnson, ansåg hela Ossian för »trash»,
är ingenting annat, än vad man av en så »matter-of-fact» man
kunnat vänta.

Men i litteraturen inträder tid efter annan en »Umwertung
aller Werte.» Youngs Night Thoughts förde tjugu år före Ossian
sin författares namn över världen. De lästes (i översättning)
begärligt i Tyskland, och Göthe anför i Dichtung und Wahr/ieit
såsom en av de förnämsta orsakerna till den »Wertherkrank-
heit», som grasserade bland 1760- och 70-talets tyska ungdom
och åt vilken han genom sin dikt givit ett poetiskt uttryck,
liksom han kommit att giva den namnet, inverkan från engelsk
litteratur, speciellt Young och Ossian. Night Thoughts voro (lika¬
ledes i översättning) Robespierres »livre de chevet», och Camillc
Desmoulin satt och läste dem ännu natten före sin död. För
nutida läsare däremot är dikten genom sin totala brist på konst¬
närlig begränsning och sin fruktansvärda svada absolut onjutbar.
Har samma öde drabbat Ossian i Om vi såsom svar på denna
fråga bland senare tiders Ossianvänner nämna Runeberg, så
må det villigt medgivas, att året 1843 ligger ganska långt till¬
baka. Men Runeberg står genom sin sunda realism vår tid så
nära, att man utan tvekan kan räkna honom såsom representant
för densamma. Visserligen utgör ossianismen i Kung Fjalar,
som utkom nyss nämnda år, endast en episod; men det vore
att misskänna Runeberg, om man antoge, att den är en med
kall beräkning utförd pastiche. Den bevisar obestridligen, att
Runeberg mäktigt tilltalats av sin skotske skaldebroders verk,
som hans hustru redan som fästmö för honom översatt och
varmed han således var förtrogen, redan innan han hunnit göra
bekantskap med Arfwidssons tolkning.

Tjugufyra år senare skriver en av det victorianska tidevar¬
vets förnämsta skalder och litteraturkritici, Matthew Arnold:
»Woody Morven, and echoing Sora, and Selma with its silent
halls I — we all owe them a debt of gratitude, and when \ve
are unjust enough to forget it, may the Muse forget us!>

14 — 19237. Studier i modern språkvetenskap . VII .

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

210

A. MALMSTEDT

Visserligen var M. Arnold — och sannolikt även Runeberg
på Arfwidssons auktoritet — övertygad om sångernas »äkthet* ;
men om dem båda gäller, vad som sagts om den unge Göthe,
att det vore en förolämpning mot honom att tro, att den Ossian-
entusiasin, varåt han givit uttryck i den ofta citerade passagen
i Werther , icke i främsta rummet skulle ha sin grund i sån¬
gernas rent poetiska förtjänster. En varm uppskattning härav
möter oss slutligen hos Richard Bergström, Söderhjelm, Hassel-
qvist och Blanck och — vad märkligare är — hos två nutida
franska litteraturhistorici av rang, Joseph Texte och Augellier.

* *

*

Det fanns i början av 70-talet på Stockholms gymnasium
ett par ungdomar, som svärmade för Osstan. Den ene dog
ung. När nu den andre efter nära femtio års förlopp kommit
att återupptaga detta studium, då finner han därmed en mängd
ungdomsminnen och ungdomsstämningar åter väckta till liv,
»und manche lieben Schatten steigen auf». Vad funno vi i
OssianP Ett är säkert: någon »Wertherkrankheit* eller Welt-
schmerz framkallade han hos oss icke, och några tårar fällde
säkert ingendera av oss över de många gravarna. Vi voro
födda några årtionden för sent. Den stora litterära tårefloden,
som ungefärligen sammanfaller med romantiken i vidsträcktaste
bemärkelse (1760—1830), hade avstannat, om ock smärre rän¬
nilar sedan dess flödat. Någon jämförelse med Homerus anställde
vi icke heller, av det enkla skälet, att vi som bäst höllo på att
arbeta oss igenom de första rapsodierna. För övrigt var det
icke de stora episka dikterna, som intresserade oss; för min del
läste jag på den tiden aldrig igenom Tjimora och knappast hela
Fingal. Jag minns, att min döde vän en gång med värme
talade om Oihonna och att jag själv särskilt älskade Carhon.
Men vad som i främsta rummet tilltalade det unga sinnet, det
var helt säkert stämningen, lyrismen, natursceneriet: Morvens
klippiga strand och »strömmarnas Lora», där vinden susar ge¬
nom tistlarna och sjunger sin sorgesång över de älskandes ens-
liga gravar, liksom vågen sjunger sin »o er the beauty of the
Cyclades*. Att under alla dessa år Ossian stått för mitt minne
såsom en höstens poesi, därtill bidrog nog, att det var en
hösttermin jag för första gången läste honom och att jag plä-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

211

gade föra honom med mig på färder till mitt dåvarande hem,
då skärgårdsnaturen i sin höstskrud säkert i icke ringa mån
bidrog till att för fantasien framkalla bilden av dikternas egen
skådeplats och fördjupa den stämning som vilar över dem.

När jag, såsom ofta händer, tänker på, vilken intensiv för
att icke säga våldsam skönhetsglädje jag erfor, när jag under
dessa i en ynglings liv så betydelsefulla fyra gymnasieåren
gjorde bekantskap med Ossian, Byron, Göthes Faust, Stagnelius
m. m., då känner jag på samma gång en djup grämelse över
att jag såsom lärare i så ytterst ringa mån förmått att, såsom
jag velat, föra mina elever in i och omkring i vad biskop Rund¬
gren en gång i ett riksdagsanförande kallade »de främmande
litteraturernas sköna lustgårdar». Undervisningen i moderna
språk har på de sista tre årtiondena obestridligen gjort stora fram¬
steg, men den av dess uppgifter, som man, utan all klandrande
bibetydelse, kan kalla den uti list i ska, kräver allt för mycken
tid, för att icke den litterära skulle komma till korta.

Sjuttiotalet, som åter för ett ögonblick runnit mig i tan¬
karna, ligger redan långt tillbaka i tiden, och många litterära
vindar hä hunnit blåsa sedan dess. Men just dessa vindskift¬
ningar, som vi själva upplevat, i förening med dem, vi ur litte¬
raturhistorien känna, berättiga till det antagandet, att sådana i all
framtid skola förekomma: att således när en idealistisk riktning
börjat lida av anemi, en kraftig verklighetsdiktning skall uppstå
och att när den i sin ordning nått sitt kulmen och börjat urarta
till skomakarrealism och »verklighetsexakt fotografi», fantasien
åter skall göra sig oemotståndligt gällande och då också roman¬
tikens blåa blomma skall spira upp, i alltjämt nya former, och
»Mythos, skaldegossen» åter stå upp, nymornad, ur sin mer
eller mindre långvariga slummer.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

212

A. MALMSTEDT

Litteratur.

James Macphersons Fragments of Ancient Poetry (1760) in diplomatischem
Neudruck . .. herausgegeben v. Otto Jiriczek (Anglist. Forsch., Heft 47),
Heidelberg 1915.

Fingal, an Ancient epic poem in six books, together with several other
Poems composed by Ossian the son of Fingal, Transl. from the Galic
language by James Macpherson. Lond. 1762.

Temora, an Ancient epic poem in eight books, together with several other
Poems etc. Lond. 1763.

The Poems of Osssian (1773). Lond. 1894.

Ossians sånger, efter det gaeliska originalet och på dess versslag försven¬
skade af Nils Arfwidsson. I. II. Stockh. 1842, 1846.

Die Gedichte Ossians aus dem Gaelischen von Christ. Wilh. Ahlwardt (181 1).
Leipz. 1861.

The Poems of Ossian, in the original Gaclic, with a lateral translation into
English etc., by the Rev. Archibald Clerk. Edinb. & Lond. 1870.

Arnold, Matthew, On the Study of Celtic Literature, populär edition.
Lond. 1891.

Beers, Henry, A History of English Romanticism in the i8th centurv.
Lond. 1899.

Bergström, Richard, Ossian i Litteratur och natur. Stockh. 1889.

Blanck Anton, Den nordiska renässancen i sjuttonhundratalets litteratur.
Stockh. 1911.

Bucge, Alexander, On the Fomorians & Norsemen by Duald Mac Forbis,
the original Irish text, edited with translation and notes. 1905.

-, Ossian i Nord. Familjebok, 2:dra uppl.

-, Vikingerne. Kobenh. & Kristiania 1904.

Campbell, John Cregorson, The Fians or Stories, Poems & Traditions oF
Fionn and his warrior band. (Waifs & Strays of Celtic Tradition,
Argyllshire Series, no. IV). Lond. 1891.

Clerk, Archibald, se ovan.

Gosse, Edmund, Gray (Engl. Men of Letters). Lond. 1889.

Hasselqvist, Theodor, »Ossian» i den svenska dikten och litteraturen.
Malmö 1893.

Lang, Andrew, Scotland III. Political History, i Encyclopcedia Britannica
XXIV.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

OSSIAN

213

Ijsmore, Dean of, se M’Gregor.

Mackenzie, Henry, se Report.

MGregor, James, The Dean of Lismore's Book. Edinb. 1862.

Nutt, Alfred, Ossian 8 the Ossianic Literature (Populär Studies in Mytho-
logv, Roniance & Folklore). Lond. 1899.

1’helps, W. L., The Beginnings of the English Romantic Movement. Boston,
New York, Chicago & London 1893.

Qiiggin, E. C., Celtic Literature II i Encycl. Brit.

—, Ireland, Early Historv, ibid.

R. C. = Revue Celtic. 1870 o. f.

Report of the Committee of the Highland Societv of Scotland appointed to
inquire into the nature & authenticity of the Poems of Ossian. Drawn
up.. by Henry Mackenzie. Edinb. 1808.

Saunders, Bailey, The Life & Letters of James Macpherson. Lond. 1894.

Skene, William, Introduction till The Dean of Lismore’s Book.

Smart, J. S., James Macpherson, an episode in literature. Lond. 1905.

Stern, Ludw. Christ., Die Ossianischen Heldenlieder, Zeitschr. f. vergl.
Litteraturgesch. Neue Folge. VIII Band. Weimar 1893.

Soderhjelm, Werner, Joh. Ludv. Runeberg. Hans lif och hans diktning. Bd
I, 2. Helsingf. 1904, 1906.

Texte, Joseph, Jean Jacques Rousseau et les origines du cosmopolitisme
littéraire. Paris 1909.

Wickberg, Rudolf, Om Kelterna (Ur vår tids forskning, n:o 7). Stockh. 1882.

Zimmer, H., Germanen, germanische Lehnwörter & german. Sagenelemente
in d. ältesten Ueberlieferung der irischen Heldensage. Zeitschr., f.
deutsch. Altertum 32. Keltische Beiträge 1888.

0

Digitized by Google

Original from

UNIVER 5 ITY OF MICHIGAN

c/)

1 • I

S

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Aperqu bibliographique des ouvrages de philologie romane et
germanique publiés par des Suédois de 1917 å 1919.

Abré viations.

Anglia Bbl. = Anglia Beiblatt: Mitteilungen iiber englische Sprache

und Literatur und iiber den englischen Unterricht.
Archiv = Archiv fUr das Studium der neueren Sprachen und Lite-

raturen.

Arkiv == Arkiv för nordisk filologi.

Beitrfige = Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und

Literatur, herausgegeben von W. Braune.

D. L. = Deutsche Literaturzeitung.

Engl. Stud. = Englische Studien. Organ fur englische Philologie.
GRM = Germanisch-Romanische Monatschrift.

Iudog. Forsch. = Indogermanische Forschungen.

Indog. Jb. ==> Indogermanisches Jahrbuch.

JEG Phil. = The Journal of English and Germanic Philology.

Jsb. = Jahresbericht iiber die Erscheinungen auf dem Gebiete der

germanischen Philologie.

L. C. = Literarisches Centralblatt.

Literaturbl. = Literaturblatt fur germanische und romanische Phi¬
lologie.

MLR = The Modern Language Review.

Mod. Phil. = Modern Philology.

Mod. Spk = Moderna Språk, Svensk Månadsrevy för undervis¬
ningen i de tre huvudspråken.

Museum = Museum, Maandblad voor Philologie en Geschiedenis.
N. o. B. = Namn och Bygd.

Neuph. Mitt. = Neuphilologische Mitteilungen.

N. Spr. = Die neueren Sprachen.

Nord. Tidskr. = Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri.
Nord. Tidsskr. f. fil. — Nordisk Tidsskrift for filologi.

NQ = Notes and Queries.

O. och B. = Ord och Bild.

R. crit. = Revue critique d’histoire et de littérature.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BIBLIOGRAPHIE

R. d. 1. rom. = Revue des langues romanes.

R, de. phil. fr. = Revue de philologie frangaise et de littérature.
R. hisp. — Revue hispanique.

Rom. = Romania.

Spr. o. Stil = Språk och Stil.

Stud. mod. Spr. = Studier i modern språkvetenskap, utgivna av

Nyfilologiska Sällskapet i Stockholm.

Sv. Hum. Tidskr. = Svensk Humanistisk Tidskrift.

Z. f. d. A. = Zeitschrift fiir deutsches Alterum.

Z. f. d. Phil. = Zeitschrift fiir deutsche Philologie.

Z. f. fr. Spr. = Zeitschrift fiir französische Sprache und Literatur.
Z. f. fr. u. engl. U. = Zeitschrift fiir französischen und englischen

Unterricht.

Z. f. rom. Pliil. = Zeitschrift fur romanische Philologie.

Z. f. vergl. Sprachf. = Zeitschrift fur vergleichende Sprachforschung.

I. Philologie romane.

1917.

G. Bili.ER. Hur en poilu talar. Dans Ver Sacrum, Göteborg

1917, p. 117—25.

D. Fryklund. Etymologische Studien iiber Gei ge — Gigue — 7 ig.
Stud. mod. Spr. T. 6 (’ 17) p. 99—110.

Voir: Literaturbl. T. 39 (’i8) col. 315 — 16 (L. Spitzer).
Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17) col. 176 (E. Staaff). D. L.
T. 39 (’ 18) col. 523 — 4 (A. Schröer).

- Studien iiber die Pochette. Sundsvall. 32 p. in-8.

Voir: Literaturbl. T. 39 (’ 18) col. 315—16 (L. Spitzer).
Sv. Hum. Tidskr. T. 3 ('19) col. 27—28 (T. Norlind).

P. A. Geijer. Språkbiologiskt föredrag , hållet i Romanska
Seminariet den 4 maj 1917. Upsal. (Impr. comrne ms.)

- Det fornfrariska talesättet »ne garder 1 'heure » ännu en gång

jämte några andra. Stud. mod. Spr. T. 6 ('17) p. 81 — 98.
Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 1 (*17) col. 175—6 (E. Staaff).
D. L. T. 39 (’ 18) col. 523—4 (A. Schröer).

S. KARSBERG. Aperpi bibliographique des ouvrages de philolo¬
gie romane publiés par des Suédois de 1913 a 1916. Stud.
mod. Spr. T. 6 (T7) p. 317—325.

H. KjELLMAN. Uttryck av typen: »la fievre lui a pris». Studie

i fransk historisk syntax. Stud. mod. Spr. T. 6 ('17) p.
299-315.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

R 1 BLIOGRAPHIE 217

Voir: Literaturbl. T. 38 ('17) col. 387 (L. Spitzer). D. L.
T. 39 (* 18) col. 523—4 (A. Schröer). Sv. Hum. Tidskr.
T. 1 (’iy) col. 179—80 (E. Staafif).

C. O. Koch. Étucie sur la langue de Pierre Mille. Mod. Spk
T. ii (’i;) p. 33—61.

J. Melander. Les formes toniques des pronoms personnels re¬
gimes apris quelques particules dans Vancien francais. Stud.
mod. Spr. T. 6 ('17) p. 231—268.

Voir: Neuph. Mitt. T. 20 ('19), p. 131 — 2 (A. Wallen-
sköld). Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17) col. 178—9 (E.
Staaff). Archiv T. 136 (*17) p. 330— I (Schultz—Gora).

D. L. T. 39 (’ 18) col. 523—4 (A. Schröer). Rev. crit.
53 e ann. ('19) p. 405—6 (C. Brunei). Z. f. rom. Phil.
T. 39 (’ 19) p. 509 (E. Hoepffner).

M. MöRNER. Le purgatoire de Saint Patjice par Berol,publié

pour la premilre fois. Thése. Lund, gr. in-S. LXVIII
+ 146 p.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17) col. 73 — 75 (A. Chr.
Thorn). Literaturbl. T. 39 (’i8) col. 45 — 49 (J. Vising).
Z. f.*rom. Phil. T. 39 (’ 18) p. 507 — 8 (E. Hoepffner).

-Article sur J. Vising, Le Purgatoire de Saint Patrice. Sv.

Hum. Tidskr. T. i (* 17) col. 242—44.

B. Palm. Några kapitel fransk syntax. Mod. Spk. T. 11 ('17)
p. 209—14.

E. Staaff. Paul Meyer. (Dans Forum, T. 4, T7 p. 486—7).

-Article sur Studier i modern språkvetenskap, utgivna av

Nyfilologiska Sällskapet i Stockholm , T. 6. Dans Sv. Hum.
Tidskr. T. 1 ('17) col. 174—180.

A. STENHAGEN. Verbet distraire. Mod. Spk. T. 11 (’ 17) p.
214.

S. SÖDERMAN. En litteratur kritisk metod. Emile Faguet. Dans
Nord. Tidskr. *17, p. 119—137.

N. E. Taube. Étude sur l' emploi de 1 ar got des malfaiteurs

chez les auteurs ro7nantiques. Thése, Upsal. in-8. XXIX

+ 99 P-

A. Chr. Thorn. Article sur M. Mörner, I.e purgatoire de Saint
Patrice par Berol. Sv. Hum. Tidskr. T. 1 (*17) col. 73

- 75 -

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

218

BIBLIOGRAPHIE

J. VlSING. Romanska etymologier. Randanteckningar till Meyei-

Liibkes Romanisches Etymologisches Wörterbuch. Nord.
Tidskr. f. fil. 4* Sér. T. 6 ('17), p. 65-77.

-Article sur Flor ian — Parmentier, Hisloire contemporaine

des lettres francaises de 1885 —/p/^. (Sv. Huru. Tidskr.

T. i, ’l7, col. 33 - 39 )

- Sverige i den franska litteraturen till Gustaf Adolfs dag a?'.

(Nord. Tidskr. '17, p. 277—93.)

-Article sur Paul Meyer , dans Sv. D. 6.10. 1917.

-Article sur les Mémoires de la Société Néophilologique de

Helsingfors T. 6 (Sv. Hum. Tidskr. T. I ('17), col. 210

—213.

1918 .

G. BlLLER. Några anmärkningar om bruket av tel. Mod.

Spk. T. 12 (’i8) p. 161—71.

K. A. BOLANDER. Article sur fules Laforgue. (O. o. B. T. 27,

’i8, p. 101—104.)

C. S. R. CoLLlN. Étude sur le développement de sens du suf-
fixe •ata (it. -ata, prov. cat. esp. port. - ada , fr.-ée, - ade)
dans les langues romanes, spécialement au point de vue
francais. Thése. Lund in-8. 277 p.

Voir: Museum, T. 27 (’20) col. 78—80 (K. Sneyders de
Vogel). Sv. Hum. Tidskr. T. 2 (’ 18) col. 141—4 (ML
Mörner). Wissenschaftliche Ferschungsberichte, n° 1,
p. 32 (K. Vossler). L. C. T. 70 ('19) col. 353—4 (B.
Diederich). Archiv T. 138 ('19), p. 279.

P. A. GEIJER. Franskans imparfait, passé simple och passé
composé. Mod. Spk. T. 12 (’i8) p. 105 —109.

- Satsbildning och ordföljd . Mod. Spk. T. 12 (’ 18) p. 109

—115.

- Varia i fransk lingvistik. Dans Studier tillegnade Esaias

Tegnér den 13 jan. 1918. Lund. p. 284- 297.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 2 (’ 18) col. 36 (V. Lund¬
ström).

H. Kjellman. Article sur J. Melander, Étude sur magis etc.

Dans Nord. Tidsskr. f. fil. 4 e Sér. T. 7 (’ 18) p. 97—106.
E. Ljunggren. Barrikad . Dans Studier tillegnade Esaias
Tegnér den 13 januari 1918, p. 398—409.

Voir: Literaturbl. T. 40 ('19) col. 386 —7 (H. Sperber).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Bl BLIOGRA PHIE

219

M. Mörner. Article sur C. S. R. Collin , Étude sur le déve-

loppement de sens du suffixe -ata etc . Dans Sv. Hum. Tid-
skr. T. 2 (T8) col. 141 —144.

B. Palm. Några kapitel fransk syntax. Mod. Spk. T. 12
(’i8) p. 9 — 16.

I. Pauli. » Enfant », »garcon», » fille • dans les langues romanes,

Étude de lexicologie comparée. Thése. Lund in-8. 427 p.
Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 3 ('19) col. 122—5 (A. Chr.
Thorn). R. de phil. fr. T. 31 ('19), p. 149—50.

E. STAAFF. Om uppkomsten av präfixet mé(s) — i franskan.

(Nord. Tidsskr. f. fil. 4 e sér. T. 7, * 18, p. 63—82.)

E. W ALBERG. Date et source dc la Vie de S. Thomas de Can-
torbéry par Benet, inoine de Saint-Alban. Rom. T. 44

(75—17) p- 407-26.

- Etude sur un poeme anonyme relatif ä un miracle de S.

Thomas de Cayitorbéry. Dans Studier tillegnade Esaias
Tegnér, Lund, p. 258—276.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 2 (’ 18) col. 38.

- Rien{de)moins. Mod. Spk. T. 12 (’ 18) p. 1 — 8.

-Article sur K. Nyrop, Kongruens i fransk. Dans Sv. Hum.

Tidskr. T. 2 (’ 18), col. 11—22.

J. VlSlNG. Romanska etymologier. Randanteckningar till Meyer-

Liibkes Romanisches Etymologisches Wörterbuch (Nord. Tids¬
skr. f. fil., 4* sér., T. 7, ’i8, p. 19—36).

- Än en gång imparfait och passé défini i franskan , ita¬
lienskan och spanskan, samt exempel på cn egendomlig an¬
vändning av det förra. (Studier tillegn. Es. Tegnér den
13 jan. 1918, p. 119—126.)

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 2 (’i8) col. 38 (V. Lund¬
ström).

- La representation francaise des groupes germaniques ini-

tiaux SL, SM , SN. (Arch. Rom. T. 2, ’i8, p. 13—28.)

-Article sur Marianne Mörner, Le purgatoire de Saint Pa-

trice. (Literaturbl. T. 39 T8, col. 45—49.)

N. Ostberg. Inledning till Baudelaires Resan. (Article dans

O. o. B. T. 27, T8, p. 251 — 252.)

1919 .

P. HÖGBERG. Zwei altfranzösische Sprichwörtcrsammlungen in
der Universitätsbibliothek zu Uppsala. Z. f. fr. Spr. T. 45
C19) P . 464—84.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

A

220

BIBLTOGR APHIE

H. KjELLMAN. La construction möderne de Tinfinitif dit sujet
logique en francais. Upsal in-8. 133 p.

Voir: R. de phil. T. 31 ('19) p. 150.

ÅKE W:SON Munthe. Kortfattad Spansk Språklära L Upsal
et Stockholm in-8. 74 p.

M. MöRNER. Le *terminus a quo » du Chevalier au Lyon. Dans
Arcli. Rom. T. 3 (*19) p. 95—96.

C. OLDIN. Nyfranska tel. Mod. Spk. T. 13 ('19) p. 17—21.
E. STAAFF. Joufré Rudel. Ett blad ur den provencalska tru¬
badurdiktningens historia. Nord. Tidskr. *19, p. 241 — 58.
A. Chr. Thorn. Article sur /. Pauli , -»Enfant >, tgarcon*,
» fille» dans les langues romanes. Etc. Dans Sv. Hum.
Tidskr. T. 3 (T9) col. 122—5.

E. Trana. Härledningen av garcon. Dans Sv. Hum. Tidskr.
T. 3 (*19) col. 28—29.

E. WALBERG. Sur Vauthenticite de deux passages de la Vie de
S. Thomas le Martyr par Guernes de Pont — Sainte — Maxence.
(Neuph. Mitt. T. 20, '19, p 64—76.)

J. VlSlNG. Nicolas Bozon. Deux pohnes. Le C har dOrgueil.
La Letlre de /’Empereur dOrgueil. XXII + 82 p. (Dans
Göteborgs Högskolas Årsskrift.)

Additions k la bibliographie des volu:

II

es précédents.

1907 .

D. FRYKI.URD. Les changements de signification de droite et
de gauchc etc.

Voir: R. de phil. fr. T. 23 ('09) p. 234—37 (P. Horluc).

1912 .

E. WALBERG. Trascrizione fonetica di tre testi alto engadini
con commento.

Voir: Krit. Jahresb. T. 13 (’ 11—’12) p. 133 — 4 (G. Hart-
mann). Literaturbl. T. 31 ('17) col. 410—12. (W. v.
Wartburg.)

1913 .

A. ClIR. Torn. Sar tre—ta ill eur. Etc.

Voir: Z. f. rom. Phil. T. 39 ('19) p. 749—752 (W. v.
Wartburg).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BIBLIOGRAPHIE

221

1914 .

H. Kjell MAN. Une version atiglonormande inédite du Miracle
de S. Théophile. Etc.

Voir: R. de phil. fr. T. 31 ('19) p. 150. Literaturbl. T.
38 C17) col. 385-7 (A. Hilka). Z. f. rom. Phil. T. 39
(’ 18) p. 510 —11 (E. Hoepfiher).

E. STAAFF. Le développement phonétiquc de -a b ilis, -ibilis en
francais.

Voir: Z. f. rom. Phil. T. 39 (’ 18) p. 510—11 (E. Hoepff-
ner).

1915 .

E. WALBERG. Quelques remarques sur /' ancien francais: ne

garder ieure que —-

Voir: Archiv, T. 139 ('19), p. 116—120 (O. Schultz—Gora).

1916 .

G. BlLLER. Étude sur le style des premiers romans francais en
vers (1150 — 1175). Thése. Göteborg in-8. 188 p. (Dans

Göteborgs Högskolas Årsskrift T. 22).

J. MELAN DER. Étude sur magis etc.

Voir: R. d. 1 . rom. T. 59 (’i6— * 17) p. 432—3 (J. Ronjat).
Neuph. Mitt. T. 19 (’i8) p. 30—3 (A. Wallensköld).
Literaturbl. T. 38 ('17) col. 330—1 (L. Spitzer). Nord.
Tidsskr. f. fil. 4* Sér. T. 7 (’i8) p. 97—106 (H. Kjell-
man). Z. f. rom. Phil. T. 39 (*19) p. 252 (E. Hoepff-
ner). Rev. Crit. 53 e a. (*19) p. 404—5 (C. Brunei). Wis-
senschaftliche Forschungsberichte, n° 1, p. 33 (K. Voss-
ler). Indog. Jb. T. 6 (’ 18) p. 46.

F. PALMGREN. Studier och Utkast till Fransk Ljud - och Ut-

talslära. Vänersborg in 8. 27 p.

Voir: Museum, T. 25 (' 18) p. 134 (J. J. Salverda de Grave).
J. VisING. Le Purgatoire de Saint Patrice.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17) col. 242—44 (M. Mör-
ner).

- Quelques exemples anglonormands d'une negation irra-

tionnelle dans des phrases concessives. MLR, T. 11, ’ 16,
p. 219—21).

Voir: Literaturbl. T. 39, ’i8, col. 48—49.

Sven Karsberg.

Digitized by

Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

222

BIBLIOGRAPHIE

II. Philologie germanique.

1917 .

Hj. Alving. Die Nowgoroder Skra. Nach det Kopenhagem r
Handschrift , mit Einleitung und G lossar hrsg. 72 p.
(Göteb. Högskol. Årsskr. T. 23 (*17): 2).

K. Björkman. Beowulf och Sveriges historia. (Nord. Tidskr.
'17, p. 161 — 179.)

- Biow, Blaw und Blowulf (Engl. Stud. T. 52 (’ 18— 19), p.

145—*93)

Voir: Jsb. 39—40 (’ 17—’ 18), xv, 66.

- Berichtigung. (Anglia Bbl. T. 28 (’ 17), p. 317—318.)

-Article sur J. Bihl, Die Wirkungen des Rhythmus in der

Sprache von Chaucer und Gower. (Anglia Bbl. T. 28 (17),
p. 10—18.)

- Lord Byron och politiken. (O. och B. T. 26 ('17), p. 289

— 3 ° 4 .)

-Article sur John R. Clark Hall, A Concise Anglo-Saxcn

Dictionary for the use of sUidents. (Nord. Tidsskr. f. fil.
4* Sér. T. 5 C17), p. 156—158).

- Flanderns språkfråga. (Det Nya Sverige. T. 11 ('17),

p. 277 —288.)

-Article sur Die ältere Genesis, herausg. von F. Holthauscn.

(Anglia Bbl. T. 28 ('17), p. 65—66.)

- Zur Haveloksage. (Anglia Bbl. T. 28 (17), p. 333—335.)

-Article sur H. Korsch , Chaucer als Kritiker. Anglia Bbl.

T. 28 (*17), p. 235—236).

- Wortgeschichtliche Kleinigkeiten. (Anglia Bbl. T. 28 (*17),

p. 62-64; 91 — 94; 184-189; 251-255; 274—280; 313

— 3 l 7 -)

-Article sur G. Kriiger, Schivierigkeiten des Englischen //.

Syntax 5 —7. (Anglia Bbl. T. 28 (’i7), p. 18—20; 365
-366.)

-Article sur H. Poutsma, A Gr ammar of Late Modem Eng-

lish II: 1. B. (Anglia Bbl. T. 28 ('17), p. 366-368.)

-Article sur R. E. Zachrisson, Notes on English personal

names. (Anglia Bbl. T. 28 ('17), p. 225— 235.)

- Schlussivort. (Anglia Bbl. T. 28 ('17), p. 375—376.)

-— Zu den englischen Bei- und Spottnamen. (Anglia Bbl.
T. 28 (’17), p. 207—214.)

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BIBLIOGRAPHIE

223

E. Brate. Artide sur Från filologiska föreningen i Lund .
Språkliga uppsatser 4. Lund 1913. (Arkiv T. 33 ('17),
p. 184—189.)

-Artide sur N. 0 . Heinertz , Ein ro m anisch -ger ma nisches

Reiter- und Ritterivort. (Arkiv T. 33 (17), p. 186.)

E. Ekblom. The place-names of Wiltshire, their origin and
history. Thése, Uppsala. XVIII + 187 p.

Voir: MLR T. 13 (’i8), p. 341—343 (A. Mawer). — Sv.
Hum. Tidskr. T. 1 ('17), col. 144—146 (A. Gabrielson).
— N. o. B. T. 6 (’i8), p. 176 —178 (E. Ekwall).

E. Ekwall. Artide sur T. Albrecht, Der Sprachgebrauch des
Dialektdichters Charles E. B en ha m zu Colchester in Essex.
(Anglia Bbl. T. 28 ('17), p. 204—207.)

- The Scandinavian suffixed article in English place-namcs.

(N. o. B. T. 5 (’ 17), p. 104—105.)

-Ae. botl, bold, bodi in englischen Ortsnamen. (Anglia Bbl.

T. 28 (’ 17) p. 82—91.)

- Contributions to the history of Old English dialects. 65 p.

(Lunds Univ. Årsskr. N. F. P. 1, T. 12: 6).

Voir: Jsb '17—’ 18, XV, 86. Museum T. 26 ('19), p. 33 (J.
H. Kern). — Anglia Bbl. T. 29 (18), p. 225—226 (W.
Viétor); ib. T. 29 (’i8) p. 225—226 (H. Mutschmann). —
Nord. Tidsskr. f. fil. 4 e sér. T. 7 (’i8), p. 44 (N. Bogholm).
— L. C. T. 70 ('19), col. 89—90 (W. Weyrauch).,

-Artide sur Fliigel Memorial Volume. (Anglia Bbl. T. 28

C17), P . 1-4.)

-Artide sur A. Goodall, The place-names of South - West

Yorkshire. (Anglia Bbl. T. 28 (’ 17), p. 198 — 204.)

-Artide sur O. Jespersen, Ster re engelsk grammatik paa

historisk grundlag. II. Syntax /. (Anglia Bbl. T. 28,

('17), p. 4 — 5 -)

-Article sur Milton, Of Reformation toudiing Church-Dis-

cipline in England., ed. W. T. Hale.- (Anglia Bbl. T. 28
(’> 7 ). P- 115-117.)

-Article sur R. G. Roberts, The place-names of Sussex.

(Anglia Bbl. T. 28 ('17), p. 289—295.)

--Article sur E. Steinhoff\ Uber den Gebrauch des Artikels

in den englischen Werken John Gowers. (Anglia Bbl. T.
28 (’ 17), p. 236—240.)

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

224

BIBLIOGRAPHIE

E. Ekwall. Article sur H. Stoelke, Die Inkongruens: zwischen
Subjekt und Prädikat itn Englischen und in den verwandten
Spracken. (Anglia Bbl. T. 28 (*17) p. 5—9.)

A. GABRIELSON. AperfU bibliographique des ouvrages de phi-
lologie germanique publiés par des Suedois de 1913 ä 1916.
(Stud. mod. Spr. VI (*17), p. 325 — 341.)

- The earli est Swedish works on Englis h pronunciation (be-

fore 1730). Stud. Mod. Spr. T. 6 ('17), p. 1—80.

Voir: Engl. Stud. T. 51 ('17—’i8), p. 251 — 252 (W. Vie-
tor). — Neuph. Mitt. T. 19 ('17—’i8), p. 28 (U. Lindelöf)
— Archiv T. 137 (’i8), p. 130-31. — MLR T. 13 (’i8).
p. 512 (J. D. J.).

J. Holmberg. Article sur H. Larsson, Lautstand der Mundart

der Gemeinde Altengamme. '17. (Sv. Hum. Tidskr. T. 1

(17)» c» 1 - 308-310.)

K. KäRRE. Article sur T. Forssncr, Continental-Gemtanic

Personal Names etc . (Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17), col.
180—188.)

- Har Shakspere själv föranstaltat om utgivningen av sina

skådespel? (Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17), col. 97—105.)

G. LANGENFKLT. Svensk amerikanerna och litteraturen. (Det

Nya Sverige T. 11 ('17), p. 228—234.)

H. LARSSON. Lautstand der Mundart der Gemeinde Altengamme

fin den Vierlanden bei Hamburg). Thése, Uppsala in-8°.
135 p. (=Jahrbuch der hamburgischen wissenschaftlichen
Anstalten T. 34 (’i6), Beiheft 1.)

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17), col. 308—310 (J. Holm¬
berg)- — L. C. T. 69 (’ 18), col. 627. — Jsb. T. 39 — 40,
XI, 32.

I. LARSSON. Tysk språkrensning sedan 1870-talet. (Stud mod.

Spr. T. 6 (' 17), p. 111 — 136.)

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17), col. 176—177 (E.
(Staaff).

S. B. Liljegren. Article sur L. A. Wood, The form and ori-
gin of Miltons Antitrinitarian conception. (Anglia Bbl.
T. 28 (’ 17), p. 296 — 298.)

H. LINDKVIST. Richard Rolles Meditatio de passione Chrifti
according to ms. Uppsala C494.. Uppsala in-8°. 78 p.
(Uppsala Universitets Årsskr. T 7).

Voir: Archiv T. 139 ('19), p. 235—237 (F. Liebermann).

by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BIBLI 0 GRAPH 1 E

225

I. PETERS. Des lingels und Jesu Unterweisungen. Zwei mittel-
niederdeutsche Lehrgedichte . 2. Untersuchung der Sprache.
Anm er kung en. 197 p. (Göteb. Högskol. Arsskr. T. 23

C17): 1)

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 1 (*17), col. 335—337 (E.
Wadstein). — Jsb. T. 39—40, XI, 46. (W. Seelmann; cf.
Nd. Jb. T. 44, p. 99—101.)

H. PETERSSON. Zwei sprachliche Aufsiitze. Zur etymologischcn
und semasiologischen Forschung. Lund in-°8. 88 p.

Voir: Jsb. T. 39—40, III, 132.

Hj. PsiLANDER. Ett fragment af den tyska Trojasagan i det
Wrangelska biblioteket pä Skokloster. XXVII + 31 p. (Up-
sala Univ. Årsskr. '17. Program 2).

Voir: Nachrichten v. d. Kgl. Gesellsch. d. Wissensch. zu
Göttingen. Philol.-hist. Kl. ’i8, p. 72—99 (E. Schröder).
H. G. REUTERCRONA. Artide sur N. Lindahl , Vollständiges
G lossar zu Notkers Boethius. ’i 6. (Sv. Hum. Tidskr. T.
1 O7), col. 146—147.)

E. Rooth, Der Name Grendel in der Beowulfsage. (Anglia

Bbl. T. 28 ('17), p. 335— 34 °-)

• •

H. Smith. Uber eine bislier unbeachlete Funktion der progres¬
siven Form. (Anglia Bbl. T. 28 (’ 17), p. 244—251.)

Voir: Anglia Bbl. T. 29 (’ 18), p. 82 — 86 (B. Fehr).

E. Strömberg. Einige Bemerkungen zu den doppelpräpositio-
nalen Infinitiven. (Mod. Spk. T. 11 (T7), p. 110—115.)

K. F. SUNDÉN. Artide sur A. Brandi und O. Zippel , Miltel-
englische Sprack- und Literaturproben. (Sv. Hum. Tidskr.
T. 1 (’ 17), col. 193—201).

G. E. Törnvall. Die beiden ältesten Drucke von Grimmels-
hausens » Simplicissitnus* spraclilich verglichen. Thése,
Göteborg in-8°. VIII + 248 + 4 facs.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 2 (T8), col. 289 — 290 (E.
Strömberg).

E. WELLANDER. Den historiska betydelselärans utvecklingsmöj¬
ligheter. (Spr. o. Stil T. 17 ('17), p. 201—236.)

- Studien zum Bedeutungswandel im Deutschen. 1. Uppsala

o

in-8°. 204 p. (Uppsala Univ. Arsskr. 1917).

Voir: Literaturbl. 40 ('19), col. 223—224 (O. Behaghel).
— N. Spr. T. 27 (* 19), p. 85—87 (K. Helm). Jsb. T.
39—40, v, 6 (S. Feist).

15 —mj7. Studier i modern språkvetenskap . VIL

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

226

BIBLIOGRAPHIE

E. WELLANDER. Article sur J. Holmberg, Zur Geschichte der
periphrastischen Verbindung etc. ’i6. (Sv. Hum. Tidskr .,
T. i (17), col. 244—247.)

K. B. Wiklund. Die ältesten gcrm. Lehmvörter im FinniscJtet'..
(I. F. T. 38 (’ 17), p. 48-115-)

Voir: Jsb. T. 39—40, 111, 257.

R. E. Zaciikisson. Notes on Early English personal name r.
(Stud. Mod. Spr. T. 6 ('17), p. 269—298.)

Voir: Anglia Bbl. 28 (*17), p. 225—235 (E. Björkman). --
MLR. T. 13 (' 18), p. 510—511 (A. Mawer).

- Marylebone — Tyburn—Holborn. (MLR T. 12 ('17), p. 146

~> 56 .)

- Article sur C. Muller, Die cnglische Lautentiuicklung nath

Lediard (1725) und anderen Grammatikern. (Anglia Bfcl.
T. 28 (’ 17), p. 68—82.)

- Early English names with god, -got in the second element.

(Engl. Stud. T. 50 (’ 16 —’ 17). p. 341—358.)

- Scandinavian or Anglo-Saxon names? (MLR T. 14 (’ic>),

P; 390—397 )

- So me notes on Early English nicknames. (Anglia Bbl.

T. 28 (17). P- 369-375 )

- Article sur M. Trautmann, Kleine Lautlehre des Deutsc/ien,

Fransösischen und Englischen. (Anglia Bbl. T. 28 ('17),

P. 66—68.)

Zktt ERSTEN, L. City Street names. The origin and hi story of
the names of streets , lanes, alleys and courts of the City
of London. London '17 in 8°. 64 p.

1918 .

E. BENDZ. Joseph Conrad, Scxagenarian. (Engl. Stud. T. 5 1

('17—’i8), p. 391-406.)

E. Björkman. Article sur A. S. Cook, Rulhwell and Bo-ivcast/e
crosses. (Engl. Stud. T. 51, p. 74—80.)

- Article sur //. Eiile, Satzverknupfung bei Chaucer. (Engl.

Stud. T. 51, p. 84—85.)

- Article sur J. H. A. Giinther, English synonyms. (Anglia

Bbl. T. 29 (’i8), p. 69—71 )

- Wortgeschichtliche Kleinigkeiten. (Anglia Bbl. 29 (’i8) p.

179-180; 235-243; 304—317; 336-344)-

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BIBLIOGRAPHIE

22 7

E. BJÖRKMAN. Ältere englische Personennamen mit god, -got
im zweiten Glifde. (Engl. Stud. T. 51 (17’—’i8), p. 161 •

— 179 )-

- Fe. Scedeland, Scedenig. (N. o. B., T. 6(’i8), p. 162—168.)

- Sköldung a ät t en s mytiska stamfäder. (Nord. Tidskr. '18, p.

163—183.)

- Zutn nordhumbrischcn Liber Vitte. (Anglia Bbl. T. 29 (’ 18),

p. 243-247.)

E. Ekwall. Article sur Ekblom, The placenames etc . '17.
(N. o. B. T. 6 (’ 18), p. 176—178.)

- Article sur Forssner, Continental-Germanic personal names

etc. ’i6. (N. o. B., T. 6 (i8‘), p. 172 — 176).

- Förklaring av några engelska ortsnamn. (Studier tillegn.

E. Tegnér T8, p. 435—443 )

— — Article sur H. Hiltner , Schallnachahmung, Wortschöpfung
itnd Bedeutungswandel auf Grundlage der Wahmehmungen
von Scklag, Fall, Bruch uud der ar tig en Vorgängen darge-
stellt an einigen Lautwurseln der dcutschen und der eng-
lischen Sprache. (Anglia Bbl. T. 29 (’ 18), p. 144—148.)

- Article sur F. Holthausen, Etymologisches Wörterbuch der

englischen Sprache. (Anglia Bbl. T. 29 (18), p. 33—42).

- Article sur G. L. Kittredge , Study of Gawain etc. (Engl.

Stud. T. 51, p. 121 —124.)

- A note ött i-mutated primitive English a b ef ore l followed by

a consonant. (Anglia Bbl. T. 29 (’ 18), p. 73 — 76).

- A few notes on English etymology and word-history. (Anglia

Bbl. T. 29 (’i8), p. 195 —201.)

- Article sur P. R. Sauer, Zur Sprache des Le i den er Glos sars

Cod. Voss. lat. 4 0 . öp. (Anglia Bbl. T. 29 (’ 18), p. 193 —
I 95 -)

- Scandinavians and Celts in the North- West of England.

XIII + 125 p. (Lunds Univ. Årsskr. N. F. P. 1, T. 14: 27).
Voir: Maal og Minne ’i8, p. 156. — MLR T. 14, ('19), p.
428—429 (A. Mawer). — Neuph. Mitt. T. 20 ('19), p. 129
—130 (U. Lindelöf). — Museum T. 27 ('19), col. 36—39
(A. G. van Hamel). — Mod. Phil. T. 17 ('19), p. 487—
488 (T. P. C.).

E. HELLQVIST. Article sur 7 '. E. Karsten, Germanischfnni-
sche Lehnwortstudien. '15. (Arkiv T. 34 (’i8), p. 179

— 198.)

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

228 BIBLIOGRAPH1E

S. Holm. Studier öfver personnamnen ä mynten i Uppsala Uni¬
versitets anglosaxiska myntsamling. 75 p. (Uppsala Univ.

U •

Arsskr. 1918.)

K. A. Kock. Interpretations and cmcndations of Early Eng
lis/i texts. 4. (Anglia T. 42, p. 99—124.)

- Jubilee jaunts and jottings. 250 contributions to the in¬
terpretation and prosody of Old West Teutonic allittcra-

O

tive poetry. xlv + 195 p. (Lunds Univ:s Arsskr. 1918.)
Voir: Anglia Bbl. T. 30 ('19), p. 1—5 (F. Holthausen). —
Neuph. Mitt. T. 20 (*19), p. 129 (U. Lindelöf).

- Zum Redentiner Osterspiel. (Nd. Korrsp. bl. T. 36, p.

10-14.)

S. B. Liljegren. Article sur M. L. Bailey, Milton and Jakob
Boehme. (Anglia Bbl. T. 29 (18 ), p. 11—13.)

-Article sur P. Chaudet, La religion de Milton. (Anglia Bbl.

T. 29 (’ 18), p. 13—16.)

- Studies in Milton. Thése. Lund in-8°. xlii + 160 p.

Voir: Anglia Bbl. T. 29 (’i8), p. 228—235 (H. Mutsch-
mann). — D. L. T. 40 ('19), col. 124 — 126 et 149—151
(G. Hiibener). — Archiv T. 138 ('19), p. 246 —247 (A.
Brandt).

A. Lindqvist. Vom Anlautsivcchsel str:r im Gertnanischcn.
(Beiträge T. 43 (’i8), p. 100—113.)

- Urg. da^an, da^a in Wörtern des Typus ahd. sio/itago, mnd.

rikedage, an. skildagi, bezzu. mhd. irretac. 45 p. (Lunds
Univ. Årsskr. N. F., T. 14:25. ’i8).

Voir: Jsb. 39-40, III, 223.

K. LÅFTMAN. Är »le style indireet librc » ett indirekt fram¬
ställningssätt r (Mod. Spr. T. 12 (’ 18), p. 171 —174.)

H. PETERSSON. Germanische Worterklärungen. (Beiträge T.
43 (’i8). p. 149—153 )

J. PÅHLSSON. The Reclusc. A fourteenth cent. version af the
Ancren Riwle. Thése. Lund in-8°. xiv -f 335 p. 1 pl.
Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 2 (’ 18), col. 270—272 (S. B.
Liljegren).

R. SjöBERG. Hauptmann och Frenssen. (Det Nya Sverige T.
12 (’ 18) p. 354-358 )

F. Strömberg. Article sur Th. Frings, Uber die neuere flä-
mische Literatur. Marburg ’i8. (Sv. Hum. Tidskr. T. 2
(18)1 col. 253.)

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BI BLICKI RA PH 1 E 229

E. STRÖMBERG. Artide sur G. E. Törnvall, Die beiden ältesten
Drucke von Grimmelshausens »Simplicis simus *. ’i 7. (Sv.
Hum. Tidskr. T. 2 (18), col. 289—290.)

T. H. SvARTENGREN. Intensifying similos in English. Thése.
Lund in 8°. xxvi -f 512 p.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 2 (’l8), col. 225—227 (S. B.
Liljegren). — NQ ’i8, p. 342.

W. UHRSTRÖM. Pickpocket, tumkey , wraprascal and similar
formations in English. A semasiological study. Stockholm.
80 p.

E. Wadstein. Namnet Danmark . 45 p. (Göteb. Högskol.

Årsskr. T. 24 (T8): Inbjudningsskrift, 25 (T9): 2).

R. E. ZACHRISSON. Artide sur H. Stichel, Die englische Aus-
sprache nach den Grammatiken Peytons (1756 — 176g).
(Anglia Bbl. T. 39 (’i8), p. 171 —178.)

1919 .

E. BjÖRKMAN. Bedwig in den westsächsischen Genealogie?i.
(Anglia Bbl. T. 30 ('19) p. 23—25.)

-Artide sur Beoivulf, herausg. v. Heyne-Schiicking. (Anglia

Bbl. T. 30 ('19), p. 121—122.)

Zu einigen Natnen in Beowulf. (Anglia Bbl. T. 30 ('19),
p. 170—180.)

- Lord Byrons liv och diktning. Stockholm 1918. 57 p.

(Verdandis småskrifter 219.)

- IVortgeschichtliche Kleinigkeiten. (Anglia Bbl. 30 (T9), p.

318—320.)

- Kläder och språkvetenskap. (O. o. B. '19, p. 19—30.)

E Brate. Andra Merseburgerbesvärjelsen. (Arkiv T. 35 (19),
p. 287—296.)

G. CederschiöLD. Tyska soldatnm. (O. o. B. '19, p. 462 —
464.)

E. Ekwall. Die Anglistik in Schiueden in den letzten zwei
Jahren. (Anglia Bbl. T. 30 ('19), p. 204—213.)

- Erik Björkmanf. (Anglia Bbl. T. 30 (* 19), p. 313 — 318.)

-Artide sur 0 . Gevenich, Die englische Palatalisierung von

k > 6 im Lichte der englischen Ortsnamen. (Anglia Bbl.
T. 30 (’ 19), p. 221—228.)

-Artide sur 0 . Hälfter, Die Satzverkniipfung in der äl-

teren Genesis. (Anglia Bbl. T. 30 (T9), p. 37—39.)

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

230

BIBLIOGRAPIIIE

• /

• •

E. Ekwall. Article sur H. Harz, Die Umschreibung mit do
in Skakespeares Prosa. (Anglia Bbl. T. 30 ('19), p. 228
—232.)

-Article sur H. Marcus, Die Schrcibung ou in friihmittel-

englischen Handschriften. (Anglia Bbl. T. 30 ('19), p. 33

— 37 )

K. F. JOHANSSON. Germ. Alcis (Germ. Dioskurer). (Arkiv T.

35 (19). p-1—22.)

E. A. KOCK. Interpretations and emendations of Early Eng-
lish texts. 5. (Anglia T. 43 ('19), p. 298—312.)

- Koniinentalgermanische Strcifzuge. 34 p. (Lunds. Univ.

Årsskr. N. F. P. 1, T. 15:2 '19.)

K. KÄRRE. Zur Etymologie und Bedeutung von altengl. bord-
tind scild-hreoda. (Beiträge T. 44 ('19), p. 168—176.)

-Article sur 0 . Strandberg , The rime-voiuels etc. (Sv. Hum.

Tidskr. T. 3 ('19), col. 157—162.)

G. LaNGENFELT. Några blad ur den medelengelska profanly¬

riken före Chaucer. (Edda T. II (19), p. 18 -30.)

- Svenska motiv i engelsk litteratur och vice versa. (Nord.

Tidskr. '19, p. 543—549.)

E. LÅFTMANN. Verbets modus i indirekt avföring i modern
tyska. Stockholm in-8°. vill + 322 p.

R. Nöjd. The vocalism of Romanic words in Chaucer. These.
Uppsala in-8°. ix + 169 p.

H. PETERSSON. Germanische Etymologien. (Beiträge T. 44

C 1 9)* p- 177—179 )

M. Redin. Studies on tincompounded personal names in Old
English. These. Uppsala in-8°. XLV + 195 p. (LJpsala
Univ. Årsskr. 1919).

E. ROOTH. Eine westfälische Psalmenubersetzung aus der ers¬
ten Hälfte des 14. Jahrhunderts untersucht und hrsg . These,
Uppsala in-8°. 17 + CXXXIV + 164 p. + 2 facs.

O. Strandberg. The rime-vowels of Cursor Mundi. A phono-
logical and etymological investigation. These. Uppsala
in-8°. xvi +231 p.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 3, ('19) col. 157—162 (K.
Kärre).

K. F. SUNDÉN. Article sur Beoivulf mit ausfiihrl. Glossar,
herausg. von Moritz Heyne. //. Aufl. von Levin E. Schiic-
king. (Sv. Hum. Tidskr. T. 3, ('19), col. 14—16.)

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BILLIOGRAPIUE 231

R. E. ZACHRISSON. Arkaistiska former och konstruktioner i lit¬
terär nutidsengelska. (Sv. Hum. Tidskr. T. 3 (19), co).
97—110.)

-Article sur E. Muller, Engl. Lautlehre. (Engl. Stud. T.

52, p. 371-380.)

- Scandinavian or Anglo-Saxon naines? (MLR T. 14 (19),

P- 391 — 397 .)

- Engelska stilarter ined textprov. Sthlm. 176 p.

Additions å. la bibliographie des volumes précédents.

1913 .

B. BRILIOTH. A gr ammar of the dialect of Norton.

Voir: N. Spr. T. 25 ('17), p. 373 (F. Karpf).

E. A. Kock. Die Skeireins. Text nebst Vbersetzung und An-
merkungen.

Voir: Literaturbl. T. 38 ('17), col. 73 (Behaghel). — Zs.
f. d. A, Anz. T. 38 ('19), p. 27—35 (Jellinek).

C. PALMGREN. On the music of Robert Bums Songs.

Voir: Engl. Stud. T. 50 (’ 16—'17), p. 435—436 (J. Hoops).
R. E. Zachrisson. Pronunciation of English vozvels , 1400 —
1700.

Voir: MLR. T. 13 (’i8), p. 109—111 (A. Mawer). — Ar-
chiv T. 135 (’i6), p. 195—197 (K. Kärre).

1914 .

E. W ESSÉN. Zur Geschichte der germanischen n Deklination.
Voir: Indog. Jb. T. 4 (’i6), p. 159 — 161 (W. Streit-
berg).

R. E. ZACHRISSON. Two instances of French influence etc.
Voir: MLR T. 12 (17), p. 255 (A. M;awerj).

1915 .

N. BERGSTEN. Om engelska lånord i svenskan.

Voir: Indog. Jb., T. 4 (16), p. 191 —192 (E. Dirckinck
Holmfeld).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

232

BIBLIOGRAPHIE

• • •

K

E. Björkman. Morte Arthure.

Voir: Anglia Bbl. T. 29 (’i8), p. 129-138 (W. Viétor).
— Engl. St. T. 51 ('17—’ 18), p. 115—121 (J. Koch).-
D. L. 1. 38 (’i7), col. 453—457 (R* Imelmann). — L. C.
(17). col. 239—240 (M. Weyrauch). — Literaturbi. T. 40
( 19)* c °l- 227—229 (G. Binz). — Mod. Langu. Notes T. 32
(17). P- 127 (J- D. B.). — Anz. f. d. A. T. 38 (19),
p. 104—106 (E. Schröder). — G. R. M. T. 7 (’i 9 ), 560
(Selbstanzeige).

- Zur engl. Wortkunde.

Voir: Indog. Jb. T. 4 (’i6), p. 205 — 206 (H. Nau-
mann).

C. COLLIN. Än en gång abstrakter och konkreter.

Voir: Arkiv T. 33 ('17), p. 185—186 (E. Brate). - cf.
Arkiv T. 34 (’i8), p. 89-90.

- Ä bibliographical guide to sematology. Lund 1915. 46 p.

Voir: L. C. T. 70 ('19), col. 936-937- (E. Fraenkei).-
Archiv T. 138 ('19), p. 284. — Indog. Jb. T. 4 (’i6),

P- 54-

N. O. Heinertz. liin romanisch-germanisches Reiter- und Rit-
terwort.

Voir: Jsb. T. 37 ('15), III, 136. — Arkiv T. 33 ('17), p.
186 (E. Brate).

K. Kärre. Nomina agentis in Old English.

Voir: D. L. 40, (*19), col. 370—371 (A. Schröer).

P. Persson. Etymologien.

Voir: Jsb. T. 37 ('14), III, 90.

H. SPERBER. Studien zur Bedeutungsentwicklung der Proposi¬
tion iiber.

Voir: Indog. Jb. 4 (’i6), p. 57.

E. Wadstein. Ein morgenländisches Wort im Abendland.
Voir: Jsb. T. 38 (’i6), III, 166. — Arkiv T. 33 ('17), p.
186 (E. Brate).

E. WELLANDER. Sprechen mit dem Accusativ der Person.
Voir: Beiträge T. 40 ('15), p. 501 —512 (J. H. Kem). -
Indog. Jb. T. 4 (’i6), p. 208 (H. Naumann). — Jsb. T.
37 (’i5). V, 4.

E. WessÉN. Om de starka verbens prätcritiparticip i de ger¬
manska språken.

Voir: Indog. Jb. T. 4 (’i6), p. 163 — 164 (W. Streitberg).

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

BIBLIOGRAPHIE

233

R. E. ZACHRISSON. The suffix *ingja in Gerntanic names.
Voir: Indog. Jb. T. 5 ('17), p. 183 (W. Streitberg).

1916.

C. AUERBACH. Svensk-ty sk ordbok .

Voir: Biblioteksbladet T. I (’i6), p. 221. — Museum, T.
26 (’ 18), col. 76—78 (H. Logeman).

G. BjURMAN. Edgar Allan Poe.

Voir: Literaturblatt, T. 39 (’i8), col. 363—369 (W. Fischer).
— Tiden '17, p. 284—293 (E. Ström). — (cf. Tiden '17, p.
388: G. Bjurman »Själslig urartning»).

E. Björkman. Lord Byron. Uppsala ’i6 in-8°. 228 p.

Voir: Literaturblatt T. 40 ('19), col. 368—369), (W. Fi¬
scher).

-Article sur L. Schiicking, Ags. Dichtersprache. (Engl. Stud.

T. 50 (’l6—’ 17), p. 426-427.)

-Article sur F. Wende, Uber die nachge ste liten Präpo-

sitionen im Angelsächsischen. (Archiv T. 135 (’l6), p.

437 — 439 .)

E. EKWALL. Zur Lautlehre Butlers. (Anglia Bbl. T. 27 (’i6),
p. 185—186).

T. FoRSSNER. Continental- Germanic personal names etc.

Voir: Sv. Hum. Tidskr. T. 1 ('17), col. 180—188 (K.
Kärre). — N. o. B. T. 6 (’i8), p. 173—176 (E. Ek¬
wall).

N. C. HEINERTZ. Etymologisches.

Voir: Jsb. T. 38 (’i6), VIII, 36. — Indog. Jb. T. 5 ('17),
p. 187—188.

J. HOLMBERG. Zur Geschichte der periphrastischen Verbindung
des Verbum substantivum mit dem Participium präsentis
im Kontinental germani schen.

Voir: Sv. Hum. Tidskr., T. 1 ('17), col. 244—247 (E. Wel-
lander). — Literaturbl. T. 39 (’ 18), col. 353—354 (O.
Behaghel).

G. LANGENFELT. Henry Lawson, en norskaustralisk skald ,
(Tiden ’i6, p. 243—248.)

N. LlNDAHL. Vollständiges Glossar zu Notkers Boethius De
consolatione philosopliice, Buch I.

15* — 19287 . Studier i modern språkvetenskap . VII

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

234

Bl BLIOGRAPHIE

Voir: Jsb. T. 38 (’ 16), VI, 103. — Sv. Hum. Tidskr. T. 1
('17), col. 146—147 (H. G. Reutercrona). — Literaturbl.
T. 39 (T8), col. 84—86 (K. Helm).

E. LlNDER. Rupert Brooke. (O. och “B. ’l6, p. 654—656.)

O. Olsson. Till Shakespeare-minnet. (Tiden T6, p. 116 —

125.)

B. Palm. Obestämda artikeln vid ämnesnamn och abstrakta i

engelskan. Malmö in-8. 55 p.

Voir: Engl. Stud. T. 51 (T7—’i8), p. 97 (W.'Franz).

H. SCHOCK. Shakspere och hans tid etc.

Voir: MLR T. 12 (T7), 390—391 (H. Wright). — Det Nya
Sverige T6, p. 378—386 (O. Rabenius). — O. och
B. 16, p. 453—460 (G. Nordensvan).

K. F. SUNDÉN. Predicational Categories etc.

Voir: MLR, T. 14 (T9), p. 121 —123 (H. Bradley). —Ar-
chiv T. 137 (’i8), p. 123—124. — Engl. Stud. T. 51
(’ 17—T8), p. 414—425 (W. Franz).

R. E. Zachrisson. French 'le' for English 'the \ (Archiv T.

135 (’i6), p. 69—79.)

Voir: Jsb. T. 39—40 (’ 17—18), xv, 103.

Gurli West gr en. E. Rooth.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Studier i modern språkvetenskap utgivna av Nyfilo¬
logiska sällskapet i Stockholm. Pris pr vol.: vol. I—IV 5 kr.;

vol. V 6 kr.; vol. VI 7 kr.

I. 1898.

Inledning. Sällskapets medlemmar. Stadgar. Föredrag. Tillägg och rättelser.
Modcrnismes en -isme et en -iste. Carl Wahlund.

Några anteckningar om användningen af prepositionen å vid det direkta objek¬
tet i spanskan. Ake lV:son Munthe.

Mélanges grammaticaux, I, II. O. Örtenblad.

Strödda anmärkningar till den engelska grammatiken. A. Malmstcdt.

I.e suffixe -ime v -iéme en frangais. Erik Staaff.

Om ändeisen -is i nysvenskan. Alfred Nordfelt.

Altération et chute de l’r en frangais. Herman Andersson .

Zur Frage nach der Entstchung von Konstruktionen in Art von »Ich habe
schreiben können» u. s. w. J\ A. dange.

Om artikeln, dess ursprung och uppgift, särskildt i franskan och andra romanska
språk. P. A. Geijer.

Apergu bibliographique des ouvrages de philologie romane et germanique pub-
liés par des Suédois depuis 1893 jusqu au mois d octobre 1S98.

II. 1901.

Sällskapets medlemmar. Föredrag.

Kronologiskt ordnade geografiska schemata öfver nordfranska medeltidslittera¬
turen. Carl Wahlund.

Sur les "propositions relatives doubles». A. Malmstcdt.

Om franska lånord i svenskan. Alfred Nordfelt.

Om användningen af ordet katt i svenska eder och liknande uttryck. Ake
W:son Munthe.

bes pronoms frangais au sciziétne siéclc. Gustaf Ernst.

Sur les adverbes qui déterininent les substantifs. Anna Ahlström.

Sur le développement phonétique de quelques mots atones en frangais. Erik
Staaff.

I.a note sur le Virgile de FAmbrosienne. Er. Wulff.

Rimstudier hos Verlaine. Kuben G.son Berg.

Modus Conjunctivus, särskildt i franskan. K. A. Geijer.

Apergu bibliographique etc.

III. 1905.

Sällskapets medlemmar. Föredrag.

tn aete inédit d’un opera de Voltaire. Carl Wahlund.

Lon freno al gran dolor chc ti trasporta. Er. Wulff.

Hes locutions emphatiques. A. Malmstcdt.

Sydvästengelskt och västsachsiskt r. J. O. G. Ajcdert/rist.

Några anteckningar om några fall af attraktion i några svenska arbeten. Kuben
G.son Berg.

Ofversikt öfver tyska språkläror. Otto Kohnström.

Iber sonanlische Nasale in der deutschen Lrngangssprache. Elias Grip.

Gaston Paris. P. A. Geijer.

Apergu bibliographique etc.

Digitized by Google

Original from

UNIVER5ITY OF MICHIGAN

IV. 1908.

Föredrag.

Supplement till band II.

Hel. Peter af Luxemburg. Carl Wahlund.

Mélanges syntaxiques. A. Malmstedt.

Till det engelska riksspråkets historia. Eilert Ekwall.

Det svenska språkets tjänlighet i antika metrar. Fr. Wulff.

Novalis och Fouqué i Sverige. Ruben G.son Berg.

Onomatopoetische Bezeichnungen fUr menschliche Wesen, besonders im deutschen
und englischen. J. Reinius.

Strödda anteckningar om frasen »Här ligger en hund begraven» och några när¬
stående uttryck. Åke W.son Munthe.

Några subjektiva tidsmått i svenskan och tyskan. B. J.son Bergqvist.

Aulica, fr. ouche. A. Terracher.

Deux chartes léonaises. E. Staaff.

Apergu bibliographique etc.

V. 1914.

Föredrag 1908—1913.

Carl Wahlund. P. A. Geijer.

Two instances of French influence on English place-names. R. E. Zachrisson.
Shakespeares uttal. R. E. Zachrisson.

Om Swinburnes liv och diktning. A. Malmstedt.

Lingvistiska kåserier. P. A. Geijer.

Le développement phonétique de -abilis et »ibilis en frangais. E. Staaff.
Buregi-Byringe. R. Ekblom.

A few miscellaneous notes on English pronouns. Josef Reinius.

Bidrag till attraktionsläran. Ruben G:son Berg.

Strödda anteckningar om uttrycket »myror i huvudet’- och några närstående bilder.
Åke W.son Munthe.

Une version anglo-normande inédite du Miracle de S. Théophile. Hilding
Kjellman.

Apergu bibliographique etc.

VI. 1917.

Föredrag 1914—1916.

The earliest Swedish works on English pronunciation (before 1750). et. Gabri-
elson.

Det fornfranska talesättet »ne garder l’heure» ännu en gång jämte några andra.
P. A. Geijer.

Etymologische Studien uber Geige—Gigue—Jig. Daniel Fryklnnd.

Tysk språkrensning sedan 1870-talet. Ivar Larsson.

Zur bulgarischen aussprache. R. Ekblom.

Några anteckningar om ordet griphummer. Åke W.son Munthe.

Rossetti och »The aesthetic Movement». A. Malmstedt.

%

Les formes toniques des pronoms personnels régiines apres quelques particules
dans Tanden frangais. J. Melander.

Notes on early English personal names. R. E. Zachnsson.

Uttryck af typen: »la fiévre lui a pris». Studie i fransk historisk syntax. Hil¬
ding Kjellman.

Apergu bibliographique etc.

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

Digitized by

Pris 8 kronor

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN

HIGAN

Go gle

UNIVERSITY OF MICHIGAN

3 9015 03965 9019

bound

AUG 2 J 95 i

Go gle

Digitized by

Google

Original from

UNIVERSITY OF MICHIGAN